Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Oälskad reform. Över hela Sverige demonstrerades det mot den nya a-kassan. I december 2006 protesterade flera fackföreningar tillsammans i Stockholm.

Inrikes

Att lämna a-kassan

Anders Borg isolerades successivt och överger nu en av nymoderaternas viktigaste reformer.

Den är inte stor, Nationalekonomiska föreningens tidskrift. Upplaga på femtonhundra exemplar, åtta nummer per år. Ändå skulle man kunna skylla Ekonomisk Debatt för att både ha startat och dödat en av Sveriges mest infekterade arbetsmarknadspolitiska reformer. En av det nymoderata projektets kärnidéer.

Det började 2004, när kanslichefen med hästsvansen bildade en tillväxtarbetsgrupp. Gruppen skulle läsa in sig på forskning och utforma en ny arbetsmarknadspolitik.

I nummer fyra det året, från sidan 22 till 38, hittade de sin inspiration. De läste hur arbetsmarknadsforskarna Peter Fredriksson och Bertil Holmlund argumenterade för att differentierade avgifter i a-kassan skulle leda till löneåterhållsamhet och ökad sysselsättning.

Teorin utgår från premissen att löneökningar ger större arbetslöshet. När a-kassan är knuten till fackförbunden, och avgiften blir högre ju större arbetslösheten i respektive kassa är, kommer förbunden ha ett intresse av att hålla lönerna nere för att få lägre arbetslöshet och i förlängningen lägre avgifter.

Detta trodde de på, de nya moderaterna. Det var Sven Otto Littorin. Det var Anders Borg. Det var Eva Uddén Sonnegård som skulle bli Littorins statssekreterare, och så var det Hans Lindblad som skulle få samma uppgift hos finansministern. I Bankeryd året efter blev deras politik alliansens.

Sedan vann de valet.

Förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin beskriver det  i sin bok »Uppdrag arbete« som näst intill omöjligt att på tio dagar leverera en statsbudget. Men den kom, med skilda och höjda avgifter i a-kassan.

Och följdes av demonstrationer, protestartikelserier, extrainsatt riksdagsdebatt, KU-anmälan.

Littorin var förvånad.

»Sällan har väl någon politisk reform, så tydligt presenterad före ett val, överraskat så många«, skriver han.

2007 trädde reformen i kraft, med differentierade och höjda avgifter, som mest trehundra kronor mer. Avgifterna skulle bland annat bekosta inkomstskattesänkningarna. Det var också så reformen försvarades, de som fick höjda avgifter fick också sänkt skatt. Samtidigt sänktes a-kassan. Det skulle göra arbetslösa mer benägna att söka jobb.

De gjorde lite korrigeringar. Beräkningsmodellen var för komplicerad och gjordes om 2008.

Året efter, i kristiden, hade problemet med att många lämnat a-kassan blivit så stort att vissa kassor fick sänkt avgift med femtio kronor, för att fler skulle gå med igen.

I Dagens Nyheter kallade Eva Uddén Sonnegård den nya a-kassan genialisk. På Stockholms universitet slutförde Hans Lindblad sin avhandling som bland annat handlade om differentierade avgifter. Som handledare hade han bland annat Lars Calmfors, Sveriges meste ekonomiprofessor, då ordförande i Finanspolitiska rådet.

Det var bara det att det inte funkade.

2011 satte sig Lars Calmfors med kollegan Georg Marthin och skrev en artikel där alliansens a-kassa sågades: »ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade konsekvenser«. Ekonomisk Debatt publicerade.

Problemen var flera. Det viktigaste: att flera hundra tusen personer hade lämnat a-kassan. Modellerna hade inte räknat med att antalet medlemmar i en frivillig försäkring beror på avgifterna.

Dessutom höll inte regeringens grundteori. I Dagens Industri sa Lars Calmfors att han, som tidigare handledare till Hans Lindblad, kände ett visst medansvar. I praktiken spelade avgifterna ingen roll i förhandlingarna. Förbundens samarbete i förhandlingar, och otydliga kopplingar mellan a-kassor och kollektivavtal, gjorde att det inte togs hänsyn till höjda avgifter. Lönebildningen påverkades inte på det sätt regeringen hade tänkt.

I stället stod massor av svenskar utan arbetslöshetsförsäkring, i sig en stor samhällsekonomisk kostnad.

Anders Borg höll inte med.

– Min känsla är att det fungerat rätt bra, sa han.

Men kritiken spreds, även bland ekonomer som brukade tro på tanken om att differentierade avgifter skulle hålla nere arbetslösheten. Anders Borg hade begravt frågan i socialförsäkringsutredningen som fick förlängd utredningstid till efter valet 2014. I Almedalen kritiserade först folkpartiet och sedan centerpartiet systemet. Kristdemokraterna ville inte heller.

Anders Borg lämnades ensam kvar.

För en månad sedan ställde LO krav på ett avskaffande för att gå med på jobbpakten som Fredrik Reinfeldt lanserade i somras. I helgen sa moderaterna att de kunde tänka sig det.

Facken är glada. Sossarna är glada. Ledamöterna i socialförsäkringsutredningen, som annars skulle ta sig an förslaget, är glada. Förslaget kommer att bli så kostsamt att det hade begränsat utrymmet för andra idéer.

Anders Borg är kanske också glad. I helgen erkände han att reformen »inte varit helt lyckad« och sa att jobbpakten var viktigare. LO hjälpte honom att bli av med problemet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera