Baksmällan i Washington

Strax efter att valresultatet basunerades ut vid midnatt i tisdags kväll samlades ett par tusen människor utanför Vita huset för att fira Obamas triumf.

Det var en yngre och lite mer högljudd skara än de brokiga folksamlingar som hade tågat fram på gatorna i amerikanska storstäder fyra år tidigare.

De uppsluppna Washington-demokraterna berömde nu varandras hemgjorda Obama-tröjor, viftade med regnbågsflaggor och famlade ett tag efter en gemensam hejaramsa.

– Yes we can! försökte ett sällskap.

Det kändes för mycket 2008.

– USA! USA! fortsatte några andra.

Inte heller det fick något genomslag. Några började då sjunga »America the beautiful«, den traditionella, patriotiska hymn som Mitt Romney gjort till kampanjsång och som man nu ville ta tillbaka. Det gick sådär.

Till slut lyckades man ändå enas om en gemensam hejaramsa: ”Four more years!”

Med blickarna fästa mot Vita husets upplysta fasad – Obama var i Chicago – gestaltade dessa unga demokrater, varav många röstat för första gången, förändringen från ”Ja, vi kan” till ”Fyra år till”. Den här gången bygger förväntningar inte lika mycket på svävande, diffusa löften; de är bättre förankrade i Obamas politik. Och inte minst: presidentämbetets begränsningar. Ändå kan de visa sig vara för höga.

En månad tidigare, den sista september, satt ett hundratal unga människor i långa rader på Barack Obamas kampanjhögkvarter i en skyskrapa i centrala Chicago. Det var dagen före den första tv-debatten mellan Mitt Romney och Barack Obama, den som nu efteråt blivit så berömd. Kontoret var stilla, och relativt tyst, bortsett från det milda smattrandet av tangentbord. Utanför kampanjchefen Jim Messinas kontor stod ett pingisbord, vid entrén hittade man en basketkorg och ovanför så gott som varje kontorsplats hängde en rad färgstarka och lätt stundentikosa affischer med symboler för någon av USA:s 50 delstater – som enorma, trekantiga ostar i plast, för Wisconsin. På väggen där man räknade ner antalet dagar till valet stod det: 36.

I kontorets hörnrum – med utsikt över Grant Park, där Obama hållit sitt segertal fyra år tidigare, och den för dagen spegelblanka Lake Michigan – satt ett dussintal anställda under en skylt med texten ”Rapid Response” skriven i kursiv, futuristisk stil, och höll frenetiskt koll på den här dagens valkampanjdiskussioner på twitter. I en annan del av lokalen visades hur enkelt det gick att donera fem dollar till kampanjen: genom ett enda klick på hemsidan. Kampanjhögkvarteret, till och med den rigorösa säkerhetskontrollen nere vid entrén, var utformat för att stärka den image av modernitet som kampanjen så omsorgsfullt byggt upp.

I den ingick förstås microtargeting. Detta för valet 2012 så specifika begrepp beskrevs ofta som att uteslutande handla om digitala annonskampanjer, där man med tydligt nischade budskap riktade in sig mot smala, specifika målgrupper. Men det handlade i lika stor utsträckning om att använda befintlig data – man hade 300 informationspunkter per väljare, jämfört med 12 punkter i det förra valet – för att hitta exakt de mest attraktiva väljarna, oavsett vilken grupp de tillhörde. Ett sätt att med ny teknik göra gamla metoder – som att skicka vykort eller bussdekaler – mer effektiva. Resultatet: att man slapp dela in väljarna i klumpiga grupper och i stället kunde nå dem en och en. Med hjälp av den här sofistikerade kampanjtekniken tog Obama, med knapp marginal, hem nästan alla de vågmästarstater som han vunnit 2008.

Men man kan också se den här typen av detaljstyrda kampanjer som ett brott mot Obamas löfte i det förra valet. Det om att ena det amerikanska folket under en sammanhängande berättelse och att sluta dela upp väljarkåren i grupper.

USA har en lång politisk tradition av att ställa grupper mot varandra så snart ett val närmar sig. Politiska strateger har med denna metod söndrat och härskat sig till knappa majoriteter i delstaterna och struntat i minoriteten som inte fått politisk representation. Det var den vanan Obama skulle bryta. 2008 hade hans kampanj mottot »Respect, empower, include«. I år lade man till ett sista ord: »Win«. Och med den nya förmågan att rikta kampanjer mot enskilda väljare gjorde man allt för att vinna exakt 50,1 procent av väljarna i respektive delstat.

När Obama på valnatten kammade hem vad som såg ut att bli exakt 50,1 procent av nationens väljare – hans övertag i elektorskollegiet hade en betydligt tryggare marginal – var det resultatet av denna effektiva detaljstyrning i kampanjen. Och av ett övergivet löfte. För det innebar också att de 49 procent som inte röstade på Obama i viss utsträckning ignorerats av den återvalde presidenten under valkampanjen.

Redan när demokraterna i början av september samlades för att hålla partikonvent i Charlotte i North Carolina blev det tydligt att Obama-kampanjen fattat ett beslut om att omfamna partiets progressiva flygel.

Medan konventet 2008 handlat om högtravande löften om samarbete över partigränserna och romantiska drömmar om att gå vidare från den slagfältsmentalitet som präglat USA under Bush-åren, så var tonläget 2012 krassare.

I Bill Clintons hyllade tal argumenterade den forne presidenten övertygande för att det är just demokraternas politik som tenderar att ge bäst resultat. Han kontrasterade effektivt de ekonomiska siffrorna under de senaste fem republikanska presidenterna med de senaste fyra demokraterna, och visade att demokraterna skapat nästan dubbelt så många jobb som republikanerna.

Michelle Obama, som introducerades på partikonventen 2008 med ett charmigt men i princip ickepolitiskt tal, höll i sin tur ett renodlat feministiskt och progressivt tal. Det var späckat av konkret sakpolitik och exempel på reformer som enligt Michelle hade gjort livet lättare för USA:s kvinnor.

På scenen stod en rad progressiva talare: krigsveteraner som pratade hbt-rättigheter, fackförbundsledare som snackade om arbetarnas rättigheter. Det skämtades om Mitt Romneys bankkontor i Schweiz och på Caymanöarna.

Kort sagt: demokraterna ägnade 2012 års partikonvent i North Carolina åt det mest renodlat radikala budskapet på många decennier. Som så ofta i amerikansk politik är det som framstår som en plötsligt våg av idealism i själva verket resultatet av politiska kalkyleringar. Obama omfamnade de demokratiska kärnväljarna för att det kontrasterade mot ett tepartypräglat republikanskt parti och för att entusiasmen bland de egna behövde förstärkas, men kanske mest eftersom hans strateger räknat ut att en koalition av traditionellt demokratiskt röstande väljare skulle räcka.

Det har talats mycket inför och under denna valrörelse om att republikanerna gått till höger men mindre om att demokraterna gått till vänster. Obamas valseger bygger på en radikalisering, även om den inte var lika högljudd som republikanernas. Med ett mer ideologiskt budskap och ett mer effektivt sätt att nå exakt rätt väljare fångade Obama in den halva av befolkningen som räcker för att få förlängt i Vita huset.

Journalisten Ronald Brownstein på National Journal skrev efter valnatten att Obamas vinnande koalition består av USA:s »växande grupper«. Presidenten vann det man brukar kalla de nya demokraterna: unga, etniska minoriteter, collegeutbildade vita, vilket kompenserade för förlusterna bland framför allt lågutbildade vita män. Svarta och latinamerikaner utgjorde en högre andel av de röstande än i något tidigare val: 28 procent, precis som Obamas kampanjchef Jim Messina förutspått. När man med hjälp av riktade insatser i mellanvästern och rostbältet lyckades behålla tillräckligt stora grupper av lågutbildade vita män, vann presidenten Wisconsin, Michigan, Iowa och framför allt Ohio – och kunde säkra segern.

Detta är Obamas nya koalition: unga, svarta, latinamerikaner, kvinnor och collegeutbildade män samt fackanslutna. Det råkar vara just de grupper som växer i USA, med undantag för de fackanslutna.

Man kan kalla strategin för en demografisk produkt. Den var effektiv på kort sikt för att vinna valet och kan visa sig bli en långsiktigt viktig investering i ett land där minoritetsgrupperna blir allt större relativt sett. Med det här valet befäste demokraterna sin position bland framtidens amerikaner.

Men det finns en hake: mandatet under de närmaste fyra åren som en sådan valvinst ger. Strategin ledde nämligen till en seger som inte var lika övertygande som 2008.

Den här gången gick mycket energi åt till smutskastning. Obama utmålades som en kämpe för den utsatta medelklassen, medan Romney framställdes som en girig affärsman utan förståelse för vanliga amerikaners utmaningar. Det var effektivt. I delstater som Florida och Ohio var det tydligt att attackerna mot Romney bet sig fast hos väljarna.

Segern var också knapp när det kommer till antalet röster. Totalt minskade Obamas stöd med mellan sju och åtta miljoner väljare jämfört med 2008. Färre betraktar alltså Obama som sin president och landet är mer splittrat röstmässigt än 2008.

Och allvarligast för Obama är att strategin att ställa grupper mot grupper har minskat basen i mitten. När ABC News gjorde en vallokalsundersökning i Ohio i onsdags visade den att Romney ledde med tio procentenheter bland oberoende väljare – en stat där Obama vann med åtta procent av de oberoende väljarna 2008.

Sådant kostar när man som president ska styra över hela befolkningen. Fråga bara Obamas företrädare.

– Jag har tjänat politiskt kapital i det här valet, och nu tänker jag spendera det, sa George W Bush efter sin seger i presidentvalet 2004.

Det hade varit en knapp seger, där Bush tog hem 286 elektorsröster och 50,7 procent av rösterna. I sitt segertal insisterade han ändå på att han förtjänat ett starkt politiskt mandat. Problemet var att varken kongressen eller det amerikanska folket höll med honom. Han fick lite gjort under sin andra mandatperiod. De stora initiativen, som en gradvis privatisering av socialförsäkringssystemet och en moderat reform av invandringspolitiken, stoppades i kongressen.

Även Ronald Reagan, som vann en historisk jordskredsseger 1984, åstadkom förvånansvärt lite under sin andra mandatperiod. Det är inte så lätt som man kan tro att vara återvald president.

Barack Obama lär upptäcka det. Även om demokrater var snabba med att förklara att veckans seger innebar ett mandat för Obama att fortsätta föra en försiktigt progressiv agenda, var rösterna från republikanerna inte lika övertygade om det.

I kongressen är läget efter valet i princip oförändrat, demokraterna har knapp majoritet i senaten, republikanerna i representanthuset. De senaste två åren har läget förlamat Vita huset. Obama har sagt att han tror att »den republikanska febern« ska lägga sig efter valet, men det är sannolikt en kombination av önsketänkande och kampanjretorik. Redan på valnatten förklarade republikanernas ledare i representanthuset, John Boehner, att man inte hade något intresse av att samarbeta med Obama när det gäller hans vilja att låta George W Bushs skattesänkningar upphöra som planerat vid årsskiftet. Partiets ledare i senaten, Mitch McConnell, sa att man bara var intresserad av förhandlingar med Obama om Vita huset var redo att göra kraftiga nedskärningar i Medicare och andra delar av det sociala skyddsnätet. Så väldigt lite talar för att Obamas andra mandatperiod kommer vara lättare, rent parlamentariskt.

Att överhuvudtaget tala om att presidenter har ett mandat för någon som helst förändring blir allt mer irrelevant i ett Washington präglat av en så djup politisk polarisering att man tar för givet att motståndarens främsta prioritering är att stoppa det andra partiet.

En del amerikanska kommentarer efter valnatten påminner om 2008: vinnaren har mycket att förlora. Men där det 2008 var ekonomin som beskrevs som ett orosmoment är det nu det svaga mandatet man pekar på.

Så, vad kan Obama egentligen åstadkomma?

Det finns några omständigheter som faktiskt kan stärka hans mandat. Ekonomin är den viktigaste. Det finns ett stråk av optimism hos de analytiker som tror att konjunkturen nu är på väg att förbättras. Det skulle dels ge Obama starkare argument för att fortsätta på det spår han nu stakat ut, dels skapa större handlingsutrymme för andra frågor – så snart ekonomin i sådana fall slutar uppta all energi.

Sannolikt förlorar också den republikanska frontattacken på det amerikanska välfärdssystemet och det sociala skyddsnätet energi efter valet. Det ger nödvändigtvis inte Obama mer utrymme till nya stora politiska projekt, men befäster dem som han åstadkommit de senaste fyra åren: sjukvårdsreformen, reformen av finanssystemet och invandringsreformen Dream Act.

Två områden där demokrater och Obama-administrationen har uttryckt optimism är invandrings- och klimatpolitiken.

När det gäller klimatet försökte Obama undvika frågan under större delen av valkampanjen, för att den är politiskt riskabel. Men med den enorma förstörelsen längs den amerikanska östkusten efter stormen Sandy har klimatfrågan hamnat högre upp på agendan.

I sitt segertal i Chicago på valnatten lovade Obama också att ta itu med frågan.

I invandringspolitiken finns löften om liberaliseringar. För republikanerna var 2012 en katastrof när det gäller att bredda partiet från enbart vita väljare. 2004 vann Bush 40 procent av de latinamerikanska väljarna, 2008 fick McCain 31 procent. Romney fick nöja sig med 21 procent. Många latinoväljare skrämdes uppenbarligen av republikanernas aggressiva retorik i invandringsfrågor. Därmed kan Obama vara trygg i att han har ett hyfsat stöd för sitt liberala alternativ.

Men problemet är att Obama med sitt sätt att vinna inte bara distanserat sig från en större grupp av medborgarna – han har också förbundit sig att regera utifrån de grupper som valde honom. 2012 är ett val där demokraternas progressiva flygel har fått förstärkt mandat, men där Obamas möjligheter till breda uppgörelser med kongressen minskat.

Till viss del hänger detta förstås på hur det republikanska partiet som sådant utvecklar sig. Bland demokrater är den nästan mest diskuterade frågan just nu om republikanerna kommer att söka sig mot mitten eller fortsätta med flankpolitiken. Att Mitt Romney under ett varmt avsnitt i sitt tacktal överlämnade framtiden till Paul Ryan talar för det senare. Vilket skulle innebära att Obama har vunnit ett viktigt slag, men inte det stora ideologiska krig som präglar amerikansk politik av i dag.

Ungdomarna i Washington, de som kände att »Yes, we can« inte riktigt bar på valnatten, kan bli sannspådda. Vägen till omvalet försvagade Barack Obama. Snarare än en bred bas har han ett smalt regeringsunderlag och kommer att behöva förlita sig på gratischanser för att genomdriva sin politik. Något som kan få konsekvenser för amerikansk politik långt framöver är till exempel  tillsättningen av flera nya domare i Högsta domstolen. Även där kommer Obamas val av domare sannolikt leda till att den politiska polariseringen ökar.

Läs fler utvalda artiklar från Fokus 20 årsjubileum här!