De icke-demokratiska ledarna garanterar demokratin
De icke-demokratiska ledarna är ett nödvändigt komplement och också en påminnelse om att våra samhällen har en solid grund.
De senaste veckorna har medierna fyllts av hyllningar av tre monarker: påve Leo XIV, i statsrättslig mening en av världens få och kanske en av de mest absoluta monarker, såsom högste herde för den Katolska kyrkan och statschef för Vatikanstaten, kung Charles III av Storbritannien och vår svenske Carl XVI Gustaf. Sättet på vilket de har speglats och bemötts är helt annorlunda än vad som gäller för valda politiker från höger till vänster, och det väl förtjänt.
Påven har uppskattats långt utanför katolska kretsar för det sätt på vilket han formulerat det kristna fredsbudskapet som ett moraliskt imperativ och det personliga ansvaret hos samhällets ledare för försoning. Kung Charles har uppskattats för sina tal under statsbesöket i USA där han återkommande underströk en värdegemenskap bortom dagspolitiska, rätt tuffa konflikter. Och i födelsedagsgratulationerna till kung Carl Gustaf framhölls genomgående hur han i ord och handling artikulerat en nations självbild, ofta utifrån dagsaktuella utmaningar men helt frikopplad från partipolitiska tolkningar.
Det finns en syn på demokrati som kräver att varje institution i ett fritt och demokratiskt samhälle för att kunna tolereras måste vara en direkt konsekvens av majoritetens val. Men i praktiken är denna uppfattning rätt odemokratisk, ja nästan totalitär. Det är både i filosofin och statsvetenskapen vedertaget att demokratiska samhällen utvecklas och lever av några viktiga förutsättningar som inte är produkter av demokratin, men som det demokratiska styresskicket, när det väl är på plats, måste slå vakt om. Mest konkret uttrycks det i konstitutioner som inte kan ändras genom enkla majoritetsbeslut och domstolar som kan pröva lagars förenlighet med konstitutionen.
En sådan helt avgörande för-demokratisk förutsättning för demokratin är existensen av en omfattande gemenskap kring en människosyn som betonar varje persons värdighet och de gränser, liksom plikter, för den politiska maktutövningen, oavsett styre, som den ger. Denna gemenskap har utgjorts av den kristna tron, inte som abstrakt tanke eller seminarieämne utan konkret praktiserad av många, en levd och därför levande tradition. En tydlig illustration av sambandet är att kung Carl Gustafs officiella födelsedagsfirande inleddes med en traditionell, kristen tacksägelsegudstjänst i Slottskyrkan.
På olika sätt och i helt olika sammanhang har påven och de båda nämnda kungarna under senare tid gett goda exempel på närvaron och betydelsen av de för- och icke-demokratiska, och helt icke-politiskt genererade, förutsättningarna för demokratin, rätt mycket i kontrast mot den nationella politikens och världspolitikens ofta förvirrade kaos. Aldrig som ett operativt alternativ till den – det vill säga inget ”om påven bara fick styra utrikespolitiken” ens hos den mest hängivna katolik – men som ett nödvändigt komplement, kanske över tid ett korrektiv och inte minst en påminnelse om att våra samhällen har en solid grund. En påminnelse som faktiskt kan bevara tilliten till demokratin.
Påven och kungarna är alla innehavare av ämbeten som funnits långt före demokratin och som i sig själva är helt icke-demokratiska men, till synes paradoxalt, just därför mer än någonsin behövs för demokratin som en påminnelse om ett metafysiskt faktum: allt vi ser och upplever med våra sinnen är inte allt som finns och gäller. Kanske är uppskattningen av Leo, Charles och Carl Gustaf ett tecken på att rätt många i våra demokratier, om än underförstått och oartikulerat, tänker så?
Thomas Idergard är katolsk präst
