Landet utan tro

Text:

Foto: Martin Adolfsson

Den artonde september lyckades Joshua få upp sin fars vapenskåp. Han tog fram en pistol, förde mynningen mot pannan och tryckte av. Han blev tretton år gammal.

Inom loppet av åtta dagar gjorde ytterligare tre tonåringar i trakten honom sällskap till andra sidan. Snart uppdagades att självmordsklustret, som psykologerna kallar det, inletts redan den 24 augusti. Totalt har fem unga människor tagit livet av sig på kort tid. Myndigheterna fruktar en fortsättning.

Välkomna till Wyoming Valley, en glåmig dalgång i bergen uppe i nordöstra Pennsylvania, två timmars körning och tusen världar från USA:s skyltfönster Manhattan. Huvudorten heter Scranton, mest känt för att borgmästaren i somras sänkte de offentliganställdas löner till sju dollar i timmen för att slippa försätta staden i konkurs.

Och välkomna för all del till en valrörelse som egentligen inte märks – annat än på tv, där yrkesideologer och sifferputsare mal och mal som vore de kommentatorer på vilken dygnetruntsänd sportkanal som helst. Allt detta medan områden som Wyoming Valley går bankrutt och förblöder.

»Jag hatar det här stället«, säger den arbetslösa dramaläraren Kristen, 29. »Jag som bodde i England i två år. Och nu är jag tillbaka. Här.«

Hon slår ut med armarna och blänger på den gigantiska parkeringsplatsen mellan köpcentrumen. Ett Starbucks med drive-thru är det mest glamorösa inslaget. Mittemot ligger ett Walmart i Ikea-storlek. Och runt om ringlar sig motorringlederna likt ormar som förstenats av någon ond trollkarl.

Hon kan inte fatta att någon vill besöka dalen. Det är en vanlig reaktion. Om det finns något som heter kollektivt självförtroende är det kört i botten här omkring. I andra avkrokar i USA kan folk ändå tänka sig att journalister är intresserade av deras liv och situation: Alaska, North Dakota, överallt där det finns vildmarksliv med tillhörande turism. Men inte här. Här skäms folk för var de bor.

Och det är ett tecken så gott som något på att det här är rätt plats att undersöka. Den här trakten, de här människorna, får aldrig någon uppmärksamhet. I synnerhet inte i Europa. Alla hemmavid har sina idéer om landsbygden, alltså den riktiga amerikanska landsbygden: hembränd sprit och mormors barbequesås, fulknark kokat i husvagnar med ylande rottweilrar på vakt, och så inavel och rasism och homofobi. Få tänker på de enorma ytor där miljoner och åter miljoner människor leds ihjäl som slavar i kontorskomplex och enorma manuella biltvättar och gigantiska shopping malls omgivna av frätande, väsande motorvägar. Ingen ser den mörbultade majoriteten.

»Du anar inte vilket självhat som genomsyrar allting här«, säger Kirsten. »Inte konstigt att ungarna har börjat ta livet av sig.«

En morgon ska Obamakampanjen enligt sin hemsida ha ett möte ute i lilla Moscow, nordväst om Scranton, för att hjälpa folk att registrera sig i röstlängden. Vägen dit är fantastisk: rådjuren rör sig i överflöd i de branta stupen där trädkronorna exploderar sig in i oktober. Sjöarna kantas av gäss man inte får mata. Pickupernas klistermärken förkunnar eviga sanningar som: »Ditch the Bitch, Let’s Go Huntin’« (»Lämna kärringen hemma så drar vi och jagar«). Det är en trevlig utflykt. I Moscow har ingen hört talas om något valmöte. Några kampanjarbetare syns inte till.

Fem mil åt sydväst, uppe i bergen utanför den Twin Peaks-liknande småstaden White Haven, ligger en ölbutik. Ägaren Lawrence är 62 och har vitt skägg, baseballkeps, t-shirt med reklam för en motorolja och så Northern Face-jacka. Han kallas för »The Weasel«, och stället han driver ser ut som om ett 7-Eleven har flyttat in i en byggbarack. Vanliga butiker får inte sälja alkohol i Pennsylvania, men särskilda ölhandlare kan söka licens. De säljer dock inte vin, och de som säljer vin säljer inte öl eller sprit. Och så vidare. Det finns fem olika slags licenser. Det är komplicerat.

En och annan långtradare vrålar förbi. På andra sidan vägen ligger en två våningar hög, beige, bunkerliknande byggnad.

»Strippklubben«, förklarar Lawrence. »Det är tack vare den jag tjänar några pengar alls här ute.«

En strippklubb mitt ute i ödemarken – man kunde ha snubblat över den från baksidan om man gick på någon vandringsled.

»Jomen de har inga rättigheter«, berättar Lawrence. »Däremot får man ta med sig öl dit. Det är där jag kommer in i bilden. Folk kör hit i grupp, ställer bilen hos mig, köper på sig mängder av öl och sen tar de antingen taxi hem efter att de har varit på klubben eller så kör den som är nyktrast. Ett tag var stället en bögklubb, faktiskt. De annonserade i New York City och allt för att få hit folk. Gick inget vidare, kan jag säga.«

Lawrence, som gick i pension från jobbet som mekaniker på en armébas en bit härifrån när han var 55, röstade på Obama 2008. Det gör han inte om.

»Alltså till skillnad från mina kusiner här uppe så har jag inga problem med att han är, jamen, färgad. Men nu går det inte längre. Vad har jag fått under de senaste fyra åren? Allting blir bara sämre och sämre.«

Han öppnar en cola-burk.

»Hur kunde han lägga all den där tiden på sjukförsäkringsreformen? Helt otroligt. Nej, det får bli Romney.  Jag är registrerad som demokrat men skit samma. Snart kommer vintern, och då dör alltihop här. Då är det sparlåga fram till vårkanten. Nånting måste hända. Fan, jag trodde jag skulle få det trevligt på ålderns höst. Men jag bara jobbar hela tiden och ingenting får jag för det heller.«

»Så du tror att Romney vinner här uppe?«

»Va? Nej, nej. De som inte gillar Obama häromkring röstar inte. Och aldrig att de skulle rösta på en miljardär. Mormon dessutom. Ha! Nä, de stannar hemma på valdagen. Obama vinner Pennsylvania, om inte annat så för att det bor så många svarta och demokrater i Philadelphia och för att folk ute på landet är så likgiltiga.«

White Havens Main Street ligger som längs en strand, fast i stället för vatten mittemot blickar de gamla trevånings träkåkarna ut över järnvägsspår och ett avlångt, miserabelt litet köpcenter.

Beställer man en kaffe på Capone’s Bar mittemot väcker det en del uppståndelse.

»Kaffe?« säger den högst 10-åriga bartenderflickan. Klockan är ett på dagen.

De drängfulla gästerna i den mörka, furupanelklädda, spelmaskinförsedda lokalen – en nedgången svartrockare med flint och långt hår och skinnrock, en revisorsliknande äldre herre i kostym och två män i fyrtioårsåldern som ser ut äga ett mindre nogräknat crank-laboratorium – stirrar som om någon just hävdat att jo, Jesus Kristus från Nasaret gick precis förbi utanför och reciterade dagens valutaspotkurser.

»Då får vi ta och se om det här gamla fanskapet funkar fortfarande«, säger bebisbartendern och plockar fram en bryggare från början av åttiotalet.

»Beklagar. Men jag kör.«

»Okej, men bara en öl och en Jack Daniels då?«

»Kaffe blir bra.«

»Hur jävla svårt är det att köra bara för att man tar en öl och en bourbon«, säger en av crank-bröderna.

»Jag är nybörjare.«

Det hjälper inte att le nervöst.

»Men hörni, får jag fråga vem ni tänker rösta på?«

»Vem vadå?« frågar den andra crank-brodern.

»I presidentvalet.«

»Jaså den skiten. Nähä du. Det är ingen som får min röst, så mycket kan säga med en gång. Det kan de glömma. Jävla kuksugare allihop.«

Nej, den här valrörelsen finns inte, inte på riktigt. Den är som en dröm; den är som internet. Den bara pågår uppe bland molnen, högt ovanför de människor som väntar på att makthavare och näringsliv ska göra något åt krisen.

I Scranton lappar och lagar den demokratiske borgmästaren så gott det går. Ena månaden sänker han de kommunalanställdas löner till bottennivå, nästa får han ett domstolsbeslut emot sig och tvingas återgå till avtalsenliga ersättningar. Så provar han i stället att hålla inne betalningarna av sjukförsäkringspremier. Nu väntar alla på att Pennsylvanias högsta domstol ska avgöra om staden får ta några fler nödlån överhuvudtaget, eller om den ska försättas i konkurs och hamna under tvångsförvaltning i delstatens regi – ett öde som vore ironiskt med tanke på att krisen delvis beror på det politiskt omöjliga i att höja skatterna och öka den offentliga sektorns storlek. Krisplaner har tagits fram. En särskild nöjesmoms är under utredning. Folk skämtar och säger att det vore bättre, och mer lukrativt för kommunen, med en misärmoms.

Under tiden utspelar sig nattetid ett annat, högst påtagligt drama: syrsorna trängs och tävlar med en insekt som kallas katydid. Den ger ifrån sig ett trefaldigt väsande läte som måste ha inspirerat till massmördaren Jasons ljud i ”Fredagen den 13:e”-filmerna. Det passar in i bilden. De skogsklädda bergen kallsvettas sjok efter sjok av dimma hela dagarna där de tornar upp sig, och när mörkret faller blir det svart som tjära. Man känner bergen ändå, deras mörka tyngd, deras envisa vakan. Och allt som hörs är trafiken – trafiken och Jasons väsningar.

Moosic Street, 17:44. Dalgången runt Scranton och Wilkes-Barre är ett av USA:s vitaste områden. Hela 96 procent är enligt folkräkningen vita.

Fast nog måste det finnas en valrörelse någonstans. Kanske inne i städerna? Scranton och Wilkes-Barre är hopväxta tvillingstäder med stora förorter och varsin mindre flygplats. De påminner lite om Malmö och Lund under nittiotalet – en gammal industriort som inte hittat fotfästet efter alla nedläggningar, och så en mer akademisk intill. Totalt bor det en halv miljon människor i dalgången.

I Wilkes-Barre ligger Obamas och Romneys små kampanjhögkvarter knappt hundra meter ifrån varandra på samma gata. Obamafolkets lokal består av två avlånga rum i fil. Det är varmt och kvavt där inne, och det grå betonggolvet mår inte bra. Skrivborden är fulla med donerade gamla klumpiga telefoner och papper, papper och åter papper. Väggarna är tapetserade med slogans – officiella såväl som hemsnickrade: »Barack the Vote«,  »We Obamacare«, »Keep PA Blue« (Håll Pennsylvania blått, alltså demokratiskt). På en särskild vägg har valarbetarna fått klistra upp sina egna lappar, som alla inleds med orden: »Jag är med för att …«, följt av en personlig motivering. En lyder kort och gott: »… för att jag är gammal«.

Här härskar Jake Stevens, 22, som ser ut som 18. Det är inte bara hans leksaksblå t-shirt som får honom att likna en anställd i en av Apples flaggskeppbutiker, det är hans optimistiska uppsyn. På sin laptop har han en Occupy Wall Street-dekal.

Jakes gäng ska samlas för att titta på den första debatten mellan Obama och Romney. Som uppvärmning ringer kampanjen runt till väljare: ett femtiotal frivilliga strömmar till under kvällens lopp, vilket gör lokalen ännu varmare men samtidigt livligare än dagtid, då det brukar sitta tre fyra stycken där inne.

Några kommer senare än de lovat, många med småbarn i släptåg, och har med sig hemlagad mat. Under de fem timmarna fylls lagret på ordentligt med förnödenheter av alla slag. Butiksägare tittar förbi och donerar toalettpapper, mineralvatten, batterier och snacks.

Det är sådana här små högkvarter som presidenten då och då besöker utan förvarning. Han promenerar in med ett antal Secret Service-agenter och pizzakartonger i släptåg, sätter sig och ringer några samtal till förbluffade väljare, låter valarbetarna fotograferas med sin hjälte. Särskilt i delstater som Ohio och Virginia, där det fortfarande står och väger. Ingen tror att han dyker upp här i Pennsylvania.

Lilla spröda Ruth, som med spelad indignation vägrar berätta hur gammal hon är, fungerar som spindeln i nätet. Hon har raffinerat processen till industriell nivå: så fort en ny förmåga anländer trycker hon en pärm med instruktioner i famnen på vederbörande, placerar henne eller honom vid en telefon och säger:

»Om du tycker att det verkar lätt har du läst för slarvigt i pärmen. Om du tycker att det verkar svårt har du tagit pärmen på för stort allvar. Det viktigaste är att aldrig tala in på telefonsvarare. Ring upp igen vid ett senare tillfälle om de inte svarar. Okej?«

Och alla gör som hon säger. Det är någonting otroligt gripande över engagemanget som driver dessa människor. De är motsatsen till en cynisk europé. De bara ringer och ringer.

»Hej, det här är Tina från Obama-kampanjen, jag tänkte höra om du fortfarande tänker rösta på Obama den 6 november. Bra! Glöm inte bort det bara. Och så undrar jag om du kan tänka dig att vara med som frivillig? Det finns massor att göra, som att ringa såna här samtal till exempel, eller om du inte gillar att prata i telefon så …«

Och runt om i landet pågår detta just nu i tiotusentals liknande kontor. Det är svindlande, rent svindlande.

»Det är inte för att vi är såna fina människor«, säger Jake.

Han gör en gest med handflatorna långt isär.

»Det är för att motsättningarna är så enorma den här gången.«

En halvtimme före debatten kopplar Jake ihop filmprojektorn och datorn. Demokraterna har en egen Youtube-sändning där de förbereder kampanjarbetarna på vad som ska hända och instruerar dem i hur olika påståenden ska bemötas efteråt.

»Guvernör Romney kommer att hävda att presidenten tänker skära ner sjukbidragen till pensionärer med 760 miljarder dollar. Det är fullkomligt falskt. Glöm inte att …«

Det är nu drygt femtio personer som sitter på klappstolar i rummet. Några för anteckningar. Nästan alla äter av den donerade maten.

Och så börjar det. Lokalen utbrister i jubel när presidenten äntrar scenen. Det blir kvällens sista glädjeyttring.

Efter Romneys massaker av en trött och smått frånvarande Obama, säger Jake med tydlig irritation:

»Det gick jättebra tycker jag.«

Plötsligt är han som en dammsugarförsäljare under en demonstration där maskinen börjat hosta ur sig smuts över hela golvet.

»Jamen allvarligt talat?«

Jake kommer av sig. Han lägger ifrån sig mobiltelefonen, lutar sig tillbaka i stolen, stirrar upp i taket en stund.

»Nu vet vi att Romney tänker ljuga sig igenom det här. Det måste vi ta fram en strategi för att bemöta.«

»En annan strategi än den vi såg i kväll?«

»Kanske det. Tack för att du kom.«

Så tar han fram mobilen igen. Den har pipit nonstop sedan debatten avslutades.

Efteråt, i en bar tvåhundra meter från kampanjlokalen, visar tv-skärmarna inget om debatten. En annan historia dominerar helt: olika polismyndigheter i samverkan har precis avslutat ett tillslag mot 187 krogar och bensinmackar med illegala spelmaskiner runt om i Wyoming Valley. 200 beväpnade poliser och federala agenter har deltagit. Hundratals maskiner – med underbara namn som »Monkeyland« och »New Fruit Bonus 96« har beslagtagits. Ett företag i området misstänks ligga bakom de kraftigt riggade maskinerna; några affärsmän med kopplingar till tillverkaren nämns vid namn och visas med bild och allt. Kroggästerna är uppslukade av dramat. Var det någon som såg debatten?

»Debatten?« säger bartendern och pekar på tv-bilderna av tungt beväpnade poliser. »Har du inte hört vad som har hänt? Det här påverkar alla.«

Den som vill spela får nu lydigt bege sig till megakasinot utanför Wilkes-Barre. Stället kallas Wyoming Valleys »räddning«. Det är stort som Arlanda och precis så bisarrt att vandra runt i som man kan tänka sig. Snart ska det byggas till hotell också, med allt vad det innebär i form av långtidsspelande och inte minst prostitution. Det är så det fungerar i de håglösas land. Lägg i ett mynt, dra i spaken och hoppas på det bästa.

Downtown Scranton, 18:58. Under 1900-talet var Pennsylvania en industriell motor för landet, men kol- och stålindustrin har gått en långsam död till mötes. I delstaten bor det 13 miljoner människor, i Wyoming Valley runt en halv miljon. Scranton, som är centralort i dalen, hotas av konkurs på grund av fallande skatteintäkter och skenande pensionsåtaganden för de offentliganställda.

Om USA ville gå med i EU skulle tre hinder vara svåra att forcera: dödsstraffet, de usla statsfinanserna och den gräsliga infrastrukturen. Ett lågskatteland kan, beroende på var man rör sig förstås, kännas som vilken bananrepublik som helst. Wyoming Valley har livsfarliga vägar som får en bilutflykt i Polen att framstå som avslappnad. Vad är det för ställe där de har gratis wifi överallt (överallt där man köper någonting, vill säga) men inte pengar till att laga hål i vägen stora som Webergrillar?

Jomen det är Amerika. Allt skevar lite. Allt är lite unket samtidigt som det luktar vaniljtvättmedel, allt skramlar lite samtidigt som det ändå håller ihop. De för tunna dörrarna låter för mycket när de far igen men heltäckningsmattorna dämpar snabbt oväsendet och gör dessutom att man glömmer hur mycket kalluften drar in genom uselt tätade springor. Bilarna gungar för mycket men det är så många rödljus överallt att man aldrig riktigt hinner få upp farten. Toalettstolarna låter som om de ska explodera varje gång man spolar men ser aldrig någonsin smutsiga ut. Det är sunkigt och sjavigt och knarrigt och dåligt byggt och lågt i takt överallt, ändå fungerar det. Det är Italien: humlan som trots allt flyger. Det är Ryssland, ja minsann, det är definitivt Ryssland. Men det är absolut inte Nordeuropa. Ändå är det rikt – rikast, till och med. Rikast och mäktigast.

USA är världens rikaste land på grund av en enorm, sedan länge fungerande inre hemmamarknad: det som Europa på sistone har försökt efterhärma på sitt eget klantiga sätt. Till skillnad från Sverige och Tyskland är USA faktiskt ingen stor exportnation. Ändå har landet kunnat bygga sig rikt, köpa sig rikt, finansiera sig rikt. Det kan kännas orättvist – som att se någon bli rik på onani. Men fungerar det så fungerar det.

Det är bara det att det inte fungerar längre. Och till råga på allt är det så … fult. Så fruktansvärt, olidligt fult. Och allt detta fula har sina syften. Till och med vägnäten fungerar som ett skydd för den övre halvan av befolkningen, som ett slags strukturellt gated community. Den överlägset populäraste nattklubben i hela Wyoming Valley, det Frank Lloyd Wright-inspirerade komplexet Woodlands, ligger i en liten skog mellan två motorvägar. Det är som om Stockholms hippaste uteställe skulle ligga i Kungens kurva. Men till Woodlands vågar folk åka som aldrig skulle sätta sin fot inne i Wilkes-Barre eller Scranton efter sju på kvällen. Uteliggare, knarkare, langare och rånare har inte bil. Så enkelt är det. Körkort och bil är första steget in i en mer skyddad värld.

Sedan är det förstås inte fult överallt. Det finns mycket som är vackert. Tågsignalerna skär genom den råkalla nattluften som om drottning Victorias spöke är ute och far. När man kör tar man en kurva och så blickar man plötsligt ut över en karg ravin eller en vild fors långt, långt nedanför. Problemet är bara att det mesta av det som är vackert på bebyggt område – gamla fabriker, tryckerier, bryggerier – också är dött. Wyoming Valley var en gång helt uppbyggt på kolindustrin. I grannkommunerna söderöver blomstrade dessutom stålverken – inte minst US Steel nere i Bethlehem – och Scranton hade en omfattande textilproduktion. Allt förbands med ett intrikat järnvägsnät. Men från och med den stora katastrofen 1959, då Susquehanna-floden i sydvästra delen av dalen svämmade över och bokstavligt talat dränkte hela gruvnäringen i området, gick allt utför. Kolgruvorna fick stängas. Stålnäringen försvann sedan tillsammans med andra industrijobb i takt med globaliseringen. Vid åttiotalet var botten nådd. Nu står industrialismens makalösa byggnadsverk och förfaller i oktobervinden; högresta lik som ingen har råd att ge en hederlig begravning.

Kanske är det en delförklaring till den maniska nostalgi som omger tillverkningsindustrin i USA. Det som syns i dag av denna förlorade värld är ju så mycket mer organiskt, så mycket mer … religiöst, nästan, än all plast och aluminium och annan underhållningsfri skit som kommit att ersätta den. Många amerikanska intellektuella från Thoreau och Whitman och framåt har ifrågasatt tekniken och framstegen, från Norman Mailers korståg mot plasten som material till Jonathan Franzens skräck för bilismen och internet. Strömningen går inte riktigt att förstå förrän man ser med egna ögon hur nybyggnationerna sprider sig som en ökenerosion tills inget återstår av någonting äkta. Begreppet »den nya världen« får en gastkramande negativ innebörd. Ett konferenscenter till, ett jättekasino till, en megakyrka till och syret tar slut.

Och om tjugofem år? Kommer Scrantons små skyskrapor, där hundratals försäkringsbolag och banker och advokatbyråer huserar medan det knappt finns några butiker på gatuplan, om ett kvartssekel att stå tomma och ruttna på samma sätt som de gamla bryggerierna och tryckerierna och kolgruvorna och stålverken nu gör? Kommer Wilkes-Barre att ha kvar sina högskolor när de välutbildade, liksom alla andra, hatar sin hemtrakt? Kan USA resa sig igen? Förmodligen. Det har rest sig förr. Men var finns nästa Silicon Valley? Det är ett lotteri.

Wyoming Valley Mall, 21:28. I Pennsylvania utropade man självständigheten från England 1776. Här antog man USA:s författning, 1787.

Scranton var förut den starkare orten, men den ekonomiska nedgången har drabbat stadens centrum hårt – kanske hårdare än lillaystern Wilkes-Barre, som ändå har sina högskolor och sitt kasino och därmed lite mer folkliv och butiker. Men de påminner starkt om varandra. Om man vaknar upp i någon av städerna kan man först tro att man befann sig i Detroit eller Chicago, på grund av de höga byggnaderna och trafiken. Sedan går man i tre kvarter och plötsligt tar det slut. Eller ja, slut tar det aldrig; men ringlederna, villarutnäten och köpcentren tar vid.

Så länge det byggdes, fult eller ej, var det i alla fall goda tider jämfört med nu.

»Kapitalismen funkar inte längre«, säger Miles Nolen, 47, med sin utpräglade, svarta Philadelphiadialekt. »Den var hur bra som helst när prärien bredde ut sig åt alla håll och det skulle byggas upp nånting. Men nu? Allt har stagnerat.«

Han är tvättäkta amerikansk medelklass, valrörelsens själva huvudperson – ett begrepp som i USA i och för sig bara betyder att man är anställd och har bostad. Han sitter och pluggar inför ett prov han måste klara för att bli befordrad. Biblioteket i Wilkes-Barre har ingen kafeteria; precis som i de flesta amerikanska städer är bokhandelskedjan Barnes and Noble mötesplats för läsande människor, studenter och rastlösa. Man behöver inte köpa någonting i kaffedisken, tanken är att kaféet ska fungera som ett läsrum för kunderna. Böcker som bläddrats för mycket i säljs till nedsatt pris.

De nya arbetslöshetssiffrorna har kommit. Läget har blivit bättre i hela Pennsylvania – förutom i Wyoming Valley. Här fortsätter siffran envist att stiga. 9,6 procent är senaste budet. Under vicepresidentdebatten mellan Joe Biden och Paul Ryan ställde republikanen frågan: »Vet du vad arbetslösheten ligger på i Scranton?« Biden, som är född i Scranton, svarade att han vet.

Men Miles har fast anställning. Han jobbar med översvämningsprevention på FEMA, myndigheten som blev ökänd över hela världen i samband med hanteringen av Katrina-katastrofen i New Orleans.

»Till skillnad från andra bluffverksamheter«, säger han torrt, »så hamnar i alla fall en del av pengarna hos vanligt folk. Det blir resultat.«

Miles är ohyggligt desillusionerad med makthavarna i området. För honom blev droppen »Kids for cash«-skandalen som briserade under förra året. En domare upptäcktes ha tagit mutor av ett privat fängelseföretag: ju längre domar han utmätte, desto mer pengar kunde företaget fakturera huvudmannen, det vill säga delstaten. Det handlade om tonårsbrottslingar. En förstagångssnattare som borde ha fått två veckors samhällstjänst kunde låsas in i fem år, en sextonårig biltjuv kunde få femton år. Miles pratar gärna om girighet. Men själva grundupplägget då? Är det vettigt att ha privata fängelser?

»Nej, det kanske inte är nån bra idé«, medger han.

Alla har saftiga historier. Flera gäster på Barnes and Noble påstår att högt uppsatta politiker i Wilkes-Barre varit inblandade i omfattande bränslestölder från kommunens egna bensinstation där polisbilar, ambulanser och bärgningsfordon tankar. Metoden? Att låta en stor, hög lastbil köra fram och blockera övervakningskameran. Sedan är det bara att låta den som betalar för sig fylla på.

Oavsett sanningshalten så säger det något om djupet av misströstan gentemot det offentliga.

»Jo han är demokrat, nuvarande borgmästaren«, ler Miles. »De är demokrater allihop, borgmästarna i innerstäderna i det här landet. Vilket jävla maffiavälde det är.«

Men det finns värre hot än korruptionen, menar Miles. En sak som verkligen oroar honom är att Pennsylvania och nästan hela östra USA håller på att bli beroende av naturgasutvinning, »fracking«. Han muttrar:

»Vi håller på att bygga ett monster. Det går aldrig att lägga ner utvinningen, hur farlig den än är. Inte så länge den ger arbetstillfällen. Det är väl som med er svenska vapenindustri, kan jag tänka mig.«

På tv är valrörelsen en wrestlingturnering, ett idiotspektakel, ett pyramidspel. På tv är det ingen som pratar som Miles. Tv har inget med landet att göra, inget med människorna.

Intrycken från tv och tidningar kan sammanfattas så här: energisektorn har väldigt mycket pengar att annonsera för. Och om förra valet handlade om hur fantastisk Obama var, så handlar allt nu om att landet är åt helvete eller kommer gå åt helvete. Det är det hela. Punkt slut.

Inte heller republikanerna pratar som tv-proffsen. Några är visserligen komplett galna – en kvinna påstår att Obama ska ha låtit avlägsna den amerikanska flaggan från Air Force One, en man börjar skrika att lata svarta köper hummer för sina matkuponger medan hans egen familj får hålla tillgodo med varmkorv – men de flesta ger ett sansat intryck.

Den vältränade, skallige taxichauffören Wayne berättar att en av firmans bilar, inklusive föraren, har försvunnit under natten.

»Jag har varit republikan sen första gången jag fick kvarskatt«, säger han och gör en extremt illegal u-sväng. »Men jag tror inte att Obama ligger bakom kidnappningen av vår chaufför.«

Förra gången avstod Wayne från att rösta. Han gillade inte John McCain. Han gillar i och för sig inte Mitt Romney heller.

»Allt har blivit sämre under de senaste fyra åren. Bensinpriset, folk har ingen köpkraft längre, allt är bara skit. Det enda jag kan glädja mig åt är att de har skurit ner så mycket på kollektivtrafiken häromkring, bussarna slutar gå vid sex på kvällen. Hade det inte varit för det hade vår firma gått i konkurs. Men tänk på det. Säg att du jobbar på ett snabbmatsställe för minimilön. Bil har du inte råd med. Så du får lägga en eller två timlöner per dag bara på taxi, i alla fall om du jobbar kväll. Kom inte och säg att demokraternas politik är bra för låginkomsttagare.«

Nästan alla republikaner börjar med att säga att de är egenföretagare, som för att markera att de inte är emot Obama av rasistiska eller socialpolitiska skäl. Sedan räknar de upp en rad tekniska misstag den nuvarande administrationen har begått i form av subventioner som snedvrider konkurrensen i en eller annan bransch, eller kanske en viss miljöreglering som det hatade EPA utfärdat utan att tänka på konsekvenserna för arbetstillfällen och tillväxt. Och så skatterna. Och så bensinpriset. Många är resignerade och övertygade om att Obama vinner valet. De har exakt den övertro till statens möjligheter att påverka ekonomin som de beskyller Obama för, fast åt andra hållet, att allt löser sig bara staten håller sig borta. Men de är inte bindgalna; de är nog inte värre än Annie Lööf efter några koppar espresso.

Wyoming Valley Mall, 21:19. Pennsylvania röstar traditionellt demokratiskt. I primärvalet 2008 förlorade Barack Obama mot Hillary Clinton efter att ha sagt att folk i trakten »klamrar sig fast vid skjutvapen och religion«.

Den flitigaste valarbetaren i Wilkes-Barre heter William Kwame. Han är 56 och ser ut som 40. För 16 år sedan kom han från Ghana, där han jobbade som tolk i rederibranschen. Nu bor han i sin kusins höga hyreshus, det enda i sitt slag bland villorna på Charles Street. Två tredjedelar av fönsterrutorna i byggnaden är utbytta mot plastskynken.

I fem dagar i sträck har han gått och knackat dörr åt sin 22-årige chef Jake borta i Obama-högkvarteret på Main Street, utan att få en cent för besväret. Jake vill att han ska göra ännu mer. William – det framgår tidigt att han inte vill kallas Bill – har lätt för att skaffa vänner.

»Det är många svarta som frågar mig hur jag kan komma så väl överens med vita«, säger han och vägrar för tredje gången att låta sig bjudas på en kopp kaffe. »Men det är för att jag inte förstår mig på rasism. Jag är en annan sorts människa.«

Och det är han verkligen. Efter några dagar avslöjar han att hans stora dröm är att sy ihop en grupp exil-ghananer som ska skriva manifest och samla in pengar till ett nytt politiskt parti i hemlandet.

William är också starkt troende. Hans vinröda bibel, i ett slags avlångt lyxpocketformat, är fullklottrad med anteckningar. En söndag går han och 60 miljoner andra amerikaner till kyrkan.

City Light Church ligger några kvarter från Williams bostad i ett hus som ser ut att ha överlevt inspelningarna av »Lilla huset på prärien«. Mittemot står en gul betongbyggnad med spanska skyltar: en bilverkstad som ägs av ett mc-gäng. Tvåhundra meter bort pågår en idrottsmatch på highschool-nivå; jublet hörs över halva stan när hemmalaget gör vad man nu gör för att få poäng i baseball.

Det är extra lågt i tak där inne och känns inte som en kyrka på minsta sätt – snarare som en blandning av en körskola och replokal. Väggarna är gula och heltäckningsmattan blå. Pastorn skämtar och säger att det är ett tecken från Gud om att även svenskar är välkomna.

Hans hustru, som påminner kusligt mycket om Anna Book, har inte samma skämtlynne. På frågan om vad hon ska rösta på svarar hon iskallt:

»Barack Obama förespråkar att mörda spädbarn. Jag tänker rösta på Mitt Romney.«

Besökarna är en orimligt brokig skara. En gammal tunn vit dam med rosafärgat hår sitter bredvid en familj där mannen är svart, frun är vit och kraftigt tatuerad och barnen är adopterade från Sydostasien. En ung trådsmal man med yvigt amish-skägg är där med sin dubbelt så breda flickvän. Tonåringar är där utan att verka ha behövt släpas dit. Gamla par, ensamstående i trettioårsåldern, hela registret.

Först blir det dessvärre musik, och det i fyrtio minuter. Låttexterna slås upp på storbildsskärmar så att alla kan sjunga med. Man slås av hur mycket U2 på gott och ont har betytt för den så kallade kristna rocken. »Heligt är lammet«, sjunger den slitne sångaren och gitarristen där han sitter på en pall i slitna jeans och cowboyboots. Pastorns fru stämmer också in. »Heligt är lammet.«

Predikan är riktigt intressant. Det är en missionerande kyrka och man ber för olika små församlingar runt om i tredje världen. I övrigt avhandlar pastorn begreppen synd och helighet på ett sätt som sällan hörs i Sverige.

»Kampen mellan synd och helighet är inte vunnen bara för att du är frälst«, säger pastorn strängt. »Den har bara börjat, den rasar vidare. Och var glad för det. Var glad för det, säger jag. Utan den kampen vore ditt liv helt meningslöst. Det är kampen för din inre helighet som gör det intressant att gå upp om morgnarna.«

Men så kopplar han alltihop till homo- och abortfrågan. Då låter det med ens mer som på Fox News.

Många av besökarna känns igen från Obamakontoret inne i stan. Vad gör de här, i en kyrka vars pastor förkunnar att kristna förtrycks och tystas av liberalernas dominans i samhällsdebatten? Det rimmar illa med bilden av USA som extremt polariserat, »the 50/50 nation« där två läger hatar varandra och aldrig möts. Det rimmar illa med valrörelsen som den gestaltas på tv. Nej, ska man dela upp landet i två halvor borde det snarare vara mellan den halva som röstar  och den halva som överhuvudtaget inte ser politiken som en del av livet. Mellan dem som tror att det spelar roll att bry sig och de som inte gör det.

Det talas till leda i den här valrörelsen om medelklassen. Problemet är att begreppet är så tänjbart: ju närmare valdagen man kommer, desto mer tycks det betyda registrerade väljare. Ett ord som aldrig någonsin används är arbetarklass. Förklaringen är enkel. Stora delar av arbetarklassen röstar inte, och i ett iskallt tävlingsinriktat land som USA vill ingen kandidat förknippas med vad som uppfattas som ett bottensjok med förlorare.

Mycket av det som diskuteras i debatten är rena drömproblemen för folk. En hotellstäderska har inga studielånskostnader att bekymra sig om. En lagerarbetare har annat att tänka på än hur många dagar det tog för presidenten att kalla attacken i Benghazi för ett terrordåd. Ett pizzabud som växlar över till nattvakt vid elva på kvällen har inte mycket energi över till att grubbla på konsekvenserna av att lägga ner public service-tv.

Och det är väl där gränsen går mellan arbetarklass och lägre medelklass. Dramaläraren Kristen, ölhandlaren Lawrence, karriäridealisten Jake, FEMA-jobbaren Miles, taxichauffören Wayne och mångsysslaren William från Ghana – alla har de en sak gemensamt. De tänker rösta. De känner, nätt och jämnt, att valet angår dem. De tillhör halvan som fortfarande bryr sig.

I Wyoming Valley och på många andra håll i USA sitter den här halvan ändå fast i samma moras som den andra: hopplösheten. Vad har man för framtid när allt bara blir sämre, när den mörbultade majoriteten sliter och kämpar utan att någonsin känna att man kommer någonvart?

I Scranton är frågan som ligger högst på dagordningen inte om sanktionerna ska skärpas mot Iran utan hur man ska utforma en trolig konkursansökan. I somras gick tre städer i samma storlek i konkurs i Kalifornien. Den offentliga sektorn har många lager i detta land, och överallt fattas det pengar, inte minst i städerna. Även om man mot förmodan skulle lyckas nå samförstånd kring nödvändiga skattehöjningar så kvarstår samma dilemma som i Europa: såväl skattehöjningar liksom nedskärningar riskerar att motverka den efterlängtade ekonomiska återhämtningen.

Men det finns åtminstone en offentlig institution som frodas i USA, och det är militären. De väpnade styrkorna har alltid erbjudit arbetstillfällen, en sista utväg för dem som tappat tron på att det vanliga samhället ska ha något att erbjuda.

I Wyoming Valley ligger militärens värvningscenter intill det största köpcentret. Det är uppdelat i fyra rum, ett för varje försvarsgren. På affischerna syns vältränade, solbrända män och kvinnor i 25-årsåldern stå vid ett jaktplan eller en stridsvagn och se resoluta ut: »I’m strong – Army strong.«

»Det kommer kanske två tre nya killar i veckan in hit«, berättar en marinkårssergeant. »Vi får kontakt med betydligt fler när vi är ute i skolorna och på köpcentren och sånt. Till armén kommer det många fler, det är inte lika vanligt att folk vill bli marinkårssoldater. De skräms av grundträningen. Men allra flest är det som söker till flygvapnet. Alla vill till flygvapnet, tills de inser att de måste ha mycket mer utbildning.«

»Hur många ansökningar avslår du?«

»Varannan, skulle jag tro.«

»Men …«

»Alltså, jag avslår ungefär varannan på grund av att de inte lever upp till kraven. Men okej, du menar såna som uppfyller kraven fast … såna som man får dåliga vibbar av? Inte så många. De som tar sig hit vet vad de vill.«

Sergeanten kliar sig i nacken.

»Jo, jag hade en kille för ett litet tag sen, han hade fullt med skärsår på underarmarna. Sånt kan vi inte ha, det går ju inte. Jösses. Honom vägrade jag släppa igenom.«

»Tror du att det blir fler sökande framöver när kriget i Afghanistan tar slut?«

Sergeanten stirrar tomt framför sig i flera sekunder. Sedan säger han med en uppsyn som om han nyss skådat spöket av någon stupad kamrat:

»Hur det blir när kriget … tar slut? Inte vet jag. Jag är tjugosju år gammal.«

Han rycker på axlarna och tittar demonstrativt på armbandsuret.

»Vi har varit i krig sen jag var femton. Jag har inget att jämföra med.«

I arméns rum utbryter genast en ohygglig byråkratisk cirkus. Sergeanten där inne börjar ringa samtal. En annan värvare börjar tjata om att utländska medborgare också kan ta värvning, det är bara fråga om vilken visumtyp man har.

Mittemot en av värvarna sitter en svart yngling. Han drar ideligen handen över sin ganska ansenliga afrofrisyr, som förstärker likheten med en tanig Obama på de gamla collegefotona. Sergeanten väntar på att bli uppringd av någon pr-major i Pentagon. 17-årige Fred  lyssnar på sin nya mentor i livet.

»Jag ser att din målsman har skrivit under«, säger den skallige, glasögonprydde värvaren och bläddrar i pappren.

»Hon skrev under i går«, säger Fred.

»Det var bra det. Har du några fler frågor, grabben?«

»Nej. Jag vill komma i gång bara.«

I just wanna go. Det kan lika gärna betyda: »Jag vill bara härifrån.«

Det är svårt att släppa tanken på att den skranglige lille Fred förr eller senare kommer att hamna i en aktiv stridszon, förmodligen i Afghanistan. Och även det här, själva värvningsögonblicket, är precis som sammankomsten på Obamahögkvarteret två veckor tidigare något som utspelar sig över hela landet, på tiotusentals liknande ställen, gång på gång. Även det här är USA i miniatyr.

Fast vad har Fred för alternativ? En eftermiddag sitter en jämnårig till honom, Mary, vid ett bord på rastplatsen utanför hamburgerkedjan Wendy’s där hon slavar för 45 kronor i timmen. Mary har fem minuters rökpaus på sig och lyckas ändå somna medan cigaretten glöder ner till filtret. Hennes hy är lika blek som loggan på den urtvättade röda t-shirten. Plötsligt rycker hon till, vaknar till liv, rätar på sig och säger utan att blinka:

»Välkommen tillbaka till Wendy’s, sir!«

Det är kallt i solen, nio grader bara, och löven ligger som ett sönderrivet lapptäcke över den prydligt ansade gräsmattan. Trafiken rasar runt omkring; ljudnivån är som en flygplats. Mary huttrar, vänder bort blicken. Finner sig i läget. Reser sig robotmässigt och vankar tillbaka till restaurangen.

Vore det bättre om hon gjorde som Fred och tog värvning för att komma bort? Vore det sämre?

Varken hon eller menige Fred kommer att rösta den här gången, eftersom de är för unga. Men om fyra år? Säkert inte då heller. De har båda en apati i blicken som skvallrar om att de inte ser minsta förbindelse mellan sin tillvaro och samhället i stort. Och det riktigt fasansfulla är att de har rätt. I deras fall spelar det ingen större roll vem som vinner valet. De skiter i valet, och valet, det är smärtsamt uppenbart, skiter i dem.

I lokaltidningen hade de en stort uppslagen artikel häromdagen. Skribenten riktade sig till traktens ungdomar och avrundade med en ganska ovanlig vädjan för att vara på ledarplats:

»Ta inte livet av er.«