Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Maktskiftet. Vid nationaldagsfirandet radade det annars anonyma kinesiska ­ledarskapet upp sig på Himmelska fridens torg. Till höger president Hu Jintao. I mitten mannen som väntas överta styret – Xi Jinping.

Veckans Fokus

Paradoxen i Beijing

Kinas ambitioner att bli världens ledande stormakt kan stoppas av att landets nya ledare saknar makten att ­genomföra de förändringar som behövs.

Så länge människor härskat över Kina har -landets makt symboliserats av en mytisk varelse med kropp som en orm, huvud som en kamel, ögon som en demon, horn som en hjort, man som en häst, fjäll som en karp, tassar som en tiger och klor som en örn.

I dag bär den kinesiska draken mörk kostym och diskret slips.

En gång per decennium byter den ansikte. Det sker under pampiga former i Folkets stora hall i den -västra änden av Himmelska fridens torg i Beijing. Bakom stängda dörrar och under en takdekoration där -galaxen centrerar kring en stor röd stjärna samlas över 2 200 delegater – lokala partichefer och gräsrötter – för att utse kommunistpartiets nästa ledare.

Torsdagen den 8 november, i skuggan av det amerikanska presidentvalet, inleddes den 18:e upplagan av det kinesiska kommunistpartiets nationella kongress. Mötet följer ett välregisserat manus men bara ett fåtal personer vet på förhand utgången – en utgång som är minst lika betydelsefull för världspolitiken som vem som vinner valet på andra sidan Stilla havet.

Det enda som av allt att döma tycks säkert är att president Hu Jintao lämnar plats åt vice president Xi Jinping, som väntas ta över som generalsekreterare och ordförande i partiets centrala militärkommission. För att sedan, på nationella folkkongressen i mars nästa år, även få den formella rollen som Kinas president.

Maktskiftet är på flera sätt historiskt. Det är det största i Kina på tre decennier. I politbyrån – partiets verkställande organ – ska 14 av 25 personer bytas ut och i dess mäktiga ständiga utskott lämnar sju av nio personer ifrån sig makten. Likadant i regeringen och försvarsledningen där sammanlagt 70 procent av platserna omsätts.

Den nya ledargenerationen, den femte sedan Mao Zedong tog makten 1949, är den andra som tillsätts enligt ordnade och institutionaliserade former, och den första som inte handplockats direkt av gamla revolutionsveteraner. Deras uppgift de kommande tio åren är också unik. För första gången kan de förverkliga vad deras företrädare bara drömde om: att ta det där sista steget och göra Kina till världens
supermakt.

Exakt när kan man säga att ett land har blivit en -supermakt? Vissa skulle säga att klockan kvart över åtta på morgonen den sjätte augusti 1945 var ett sådant tillfälle. Det var då USA släppte atombomben »Little Boy« över japanska Hiroshima. Vilket förde andra världskriget till sitt fasansfulla slut.

Eller fredagen den fjärde oktober 1957. När Sovjet-unionen sköt upp världens första satellit – Sputnik 1 – i omloppsbana runt jorden och därmed startade kalla krigets rymdkapplöpning.

Händelser som ändrade historiens gång och samtidigt visade vilka stater som hade kapacitet att göra det. Supermakterna.

Nu finns det faktiskt de som vill lägga den 13 juli 2012 till listan. Dagen då Kina klev fram som, om inte världens supermakt, så åtminstone den regionala stormakten.

I Kambodjas huvudstad Phnom Penh hade ministrar från tio sydostasiatiska länder samlats för toppmöte i samarbetsorganisationen Asean. För första gången på 45 möten kunde länderna inte enas om en slutdeklaration. Alla visste vem elefanten i rummet var. Eller ska man säga draken?

Mötet hade föregåtts av upptrappade territoriella konflikter i Sydkinesiska och Östkinesiska sjön. Med vapenskrammel krävde Kina rätt till havsområden med stora olje- och naturgasfyndigheter och gjorde anspråk på öar som Japan, Sydkorea, Filippinerna och Vietnam ansåg som sina. Detta i ett område som USA:s president Barack Obama nyligen pekat ut som nästa fokus för amerikansk utrikespolitik efter Afghanistan och Irak.

Klämda i mitten var de tio små sydostasiatiska länderna. Men Asean-mötet kunde inte enas om ett gemensamt uttalande. Värdlandet Kambodja, med starkt ekonomiskt beroende av Kina, stoppade effektivt allt som kunde tolkas som kritik av jätten i norr. Det blev ingen slutdeklaration. Precis som vid klimattopp-mötet i Köpenhamn 2009 lyckades Kina obstruera processen, den här gången utan att ens vara där.

Händelsen i Phnom Penh var rena skolboksexemp-let. En supermakts förmåga att påverka skeenden utanför dess egna gränser handlar i slutänden nästan alltid om ekonomisk makt.

De kinesiska ledarna vet att deras politiska, militära och kulturella auktoritet faktiskt kan mätas i pengar.

En som följt hur de kinesiska ledarnas vilja till ökat inflytande utanför landets gränser har växt i takt med landets ekonomi är Kristina Sandklef. Hon är utbildad i kinesiska och internationell ekonomi vid Renminuniversitetet i Beijing, arbetade tidigare på Försvarsmaktens högkvarter och är i dag makroekonom i fondbolaget East Capital.

– Man ska inte vara naiv, vilket jag tror vi är ibland. Kina kommer att växa och vi måste vara beredda på att Kina kommer att vara en stormakt som vi måste hantera, säger hon.

Och tillägger:

– Ju starkare Kina blir ekonomiskt, desto mer självsäkert blir landet. Jag tror att vi kommer att få se fler maritima dispyter med grannländerna.

I trehundra år, från början av 1500-talet till början av 1800-talet, var Kina världens största ekonomi. Innan ångmaskinen förändrade Europa stod Kina, som då de facto var mittens rike, för en tredjedel av världens BNP. Sedan sprang västvärlden ifrån.

1979 slog kommunistpartiets dåvarande ledare Deng Xiaoping in Kina på den kapitalistiska -vägen. Sedan dess, på bara ett par årtionden, har Kina snabbspolat århundraden av industriell revolution; byggt världens längsta bro, världens största damm och världens högsta järnväg, farit till rymden, arrangerat olympiska spel och blivit hela världens fabrik.

De senaste tre decennierna har Kinas årliga tillväxt varit makalösa tio procent i snitt. Vart sjunde år har landets BNP fördubblats. För tio år sedan var Kina världens sjätte största ekonomi. 2004 gick de om Frankrike, 2006 Storbritannien, 2009 Tyskland och 2010 Japan. De har redan blivit nummer ett på tillverkning och export.

Nu är frågan: När ska Kinas totala BNP passera USA:s?

I dagsläget är den amerikanska ekonomin ungefär dubbelt så stor som den kinesiska. Få ekonomer räknar med att Kina kan fortsätta med tvåsiffriga tillväxttal i all evighet, men med tanke på den krisande amerikanska ekonomin är det bara en fråga om tid innan rollerna är ombytta. Kanske om fem år, kanske tio, kanske femton.

En som räknat på det här är den indiska ekonomen Arvind Subramanian, verksam vid tankesmedjan Peterson Institute for International Economics i Washington, USA. Han blev utsedd till en av världens 100 -ledande tänkare förra året av tidskriften Foreign -Policy. I boken »Eclipse: Living in the Shadow of China’s Economic Dominance«, utgiven 2011, mäter han ekonomisk makt utifrån tre faktorer: BNP, handelsbalans och i vilken omfattning ett land är nettolångivare -eller netto-låntagare. Resultatet, om man förutsätter en framtida kinesisk tillväxt på 7 procent och en amerikansk tillväxt på 2,5 procent, är häpnadsväckande.

År 2030 kommer Kina att stå för 20 procent av världens BNP jämför med 15 procent för USA. Supermakten Kina kommer då att vara mäktigare i förhållande till sina rivaler än vad det brittiska imperiet var när det stod på sin absoluta topp 1870, och lika mäktig som USA var när den amerikanska hegemonin var som starkast i mitten på 1970-talet – enligt Subramanians uträkningar.

Detta är ett oundvikligt tronskifte, hävdar Arvind Subramanian, som påskyndas av amerikanska finanskriser och europeiska skuldkriser. Redan i dag finansieras budgetunderskotten i väst av miljarder och åter miljarder av kinesiska yuan. Som Göran Person en gång uttryckte det – den som är satt i skuld är icke fri.

Det är en ny världsordning som hägrar. Men bara om de nya kinesiska ledarna kan räta ut två stora frågetecken: Kan de komma upp med en plan för hur västerländska statsobligationer ska kunna växlas in mot kinesiskt världsherravälde? Och kommer de ens att ha en ledare som kan verkställa en sådan plan?

 

Militären.Folkets -befrielsearmé lyder officiellt under kommunistpartiet men har i praktiken blivit en allt mer självständig aktör när olika intressegrupper slåss om makten i världens nästa supermakt. Ökade konflikter i farvattnen utanför Kina är ett talande exempel. Foto: Xinhua/Zha Chunming. 

 

Om Kinas nästa ledare Xi Jinping vet omvärlden mycket lite. Likaså den kinesiska befolkningen. Den officiella biografin förmedlar det elementära: född i Beijing 1953, son till en av kommunistpartiets grundare Xi Zhong-xun, omgift med den kända folksångerskan Peng Liyuan, far till en dotter som studerar under falskt namn på elituniversitetet Harvard i USA. Uppväxten och resan till partitoppen liknar den som många andra i partiadeln gjort. Föräldrarna rensades ut under kulturrevolutionen och Xi Jinping sändes för att arbeta på landsbygden. I sju år bodde han i en grotta och sov på en madrass full med löss. Men, som det heter i den kinesiska historieskrivningen, han tappade aldrig tron på kommunistpartiet. På åttonde försöket godkändes han som medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund. Sedan i partiet.

Xi Jinping och hans familj började efter Maos död på 1970-talet att klättra i partiet igen. Efter studier i kemiteknik på Tsinghuauniversitetet i Beijing – som fostrat många av Kinas ledare – fick han 1982 sin första lokala partipost. Positionerna blev fler och högre de kommande åren, först i de fattigare inre delarna av landet, sedan i de snabbväxande kustprovinserna. 2002 tog han steget upp i partitoppen. Symboliskt nog genom att efterträda den nyutnämnde presidenten Hu Jintao på en rad centrala poster.

Som ett eldprov inför Xi Jinpings egen kröning fick han både ansvara för sommar-OS i Beijing 2008 och leda gruppen som slog ner protesterna i Tibet 2008 och i Xinjiang 2009. Utförandet var välorganiserat och resolut. Precis enligt partiledningens smak. Typiskt Xi Jinping med andra ord.

Kinas nästa ledare kan beskrivas som en partilojal konsensuspolitiker. Vissa skulle säga kappvändare. Han är mer erfaren, beprövad och berest – han kan bocka av 47 länder – än någon av sina företrädare. Ändå är det få personer, i Kina eller utanför, som har hört honom uttala sig i politiska sammanhang.

Såvida man inte har en spåkula är det svårt att förutsäga vad valet av Xi Jinping kommer att innebära för Kinas ekonomiska och politiska vägval det kommande decenniet.

Men en sak kan man säga redan nu: det personliga mandat som Xi Jinping har att leda landet är det svagaste en kinesisk kommunistpartiledare någonsin haft. När partitopparna röstade in honom i partiets centralkommitté valdes han sist av 344 namn.

Här har vi den stora kinesiska paradoxen just nu: landet är på god väg att bli nästa supermakt, och det sker under dess svagaste ledare i historien.

– Det som är säkert är att det blir ännu mer konsensusbaserade beslut, för det är inte en stark man som tar över Kina utan flera mindre starka män. Det blir frågan om kompromisser.

Det säger Frédéric Cho, Kinarådgivare på Handelsbanken Capital Markets, som är aktuell med boken »Kina enligt Cho«.

Kinas tusenåriga tradition att styras av starka och karismatiska män, från kejsardynastierna via Mao -Zedong och Deng Xiaoping, har de senaste decennierna gradvis övergått till ett alltmer anonymiserat och kollektivt ledarskap. Doldisen Xi Jinping är på sätt och vis den naturliga konsekvensen av denna utveckling.

Det anser i alla fall Cheng Li på amerikanska tanke-smedjan Brookings Institution – ofta utmålad som världens främsta expert på kinesisk politik – som i en färsk rapport menar att den stora kinesiska paradoxen egentligen är tredubbel: ledarna är svaga men fraktionerna starka; regeringen är svag men intressegrupperna starka och partiet är svagt men landet starkt. Trender som blivit extra synliga inför utnämningen av kommunistpartiets, och Kinas, nästa ledare. Inte minst i den största skandalen i partiet sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Fallet Bo Xilai – kronprinsen som drev en kontroversiell kampanj i megastaden Chongqing för att ta plats i politbyråns ständiga utskott men avsattes i våras sedan hans fru anklagats för mord på en brittisk -affärsman – är ett tydligt exempel på hur den kinesiska politiken fungerar.

Det är härska och söndra som råder i Beijing. -Vilket försvårar för ledarkollektivet att enas kring större maktambitioner för Kina.

Johan Lagerkvist är expert på kinesisk politik på Utrikespolitiska institutet. Hans analys är klar:

– Som det kinesiska ordspråket lyder: man dödade kycklingen för att skrämma apan. Bo Xilai var kycklingen och de andra kandidaterna till toppositioner inom partiet var aporna, som skulle skrämmas att inte handla lika självständigt och uppseendeväckande som han hade gjort.

I det korta perspektivet blir det rättning i parti-leden, bedömer Lagerkvist, men på längre sikt är det oundvikligt att färgstarka personer som Bo Xiali dyker upp och försvårar tillvaron för ledarna i Beijing.

Världens största parti består i praktiken är två fraktioner. Cheng Li kallar dem elitisterna respektive populisterna. Elitisterna är i första hand söner till parti-adeln, hit räknas Xi Jinping. Populisterna är de som gjort karriär i kommunistpartiets ungdomsförbund, som den nuvarande presidenten Hu Jintao och Li Keqiang som förväntas bli nästa premiärminister. Systemet går i Kina under uttrycket »ett parti, två koalitioner«.

Maktbalansen mellan fraktionerna, som hålls samman av blodsband och vänskapsrelationer snarare än av ideologisk hemvist, styr allt som sker i kommunistpartiet. Så även utnämningarna. Enskilda personer kan offras – som fallet Bo Xilai visade – men ersätts i så fall av personer från samma fraktion. Ingen av sidorna är så stark att den kan, eller vill, överta makten på egen hand. I stället delas platserna i de mäktiga stats- och partiorganen upp så att det råder en nästintill perfekt balans mellan elitister och populister.

Sedan mejslas politiken ut i konsensusbeslut. Vilket gör Xi Jinping till en medlare snarare än en ledare. I stark kontrast till personer som Mao Zedong och Deng Xiaoping som ensamma kunde fatta beslut om att inleda »det stora språnget framåt« och »den öppna dörrens politik« med ofantliga konsekvenser till följd. I det perspektivet är Xi Jinping bara en bricka i ett spel mellan större krafter.

Med det pågående maktskiftet på kommunist-partiets 18:e nationella kongress har fraktionspolitiken mellan elitister och populister institutionaliserats fullt ut. För att få rotation på posterna, så att ingen individ blir för mäktig, har det successivt införts både åldersgränser och tidsgränser för hur länge en person får sitta vid makten.

Därför har partidiktaturen Kina i dag större omsättning på sina beslutsfattare än en demokrati som USA. Men lösningen på ett problem har också gett upphov till ett annat – 59-årsfenomenet. Som man i Kina säger om den växande och alltmer frispråkiga gruppen av före detta politiker. Vilka av tradition har kvar stort inflytande över kinesisk politik, även sedan de fått sluta.

Tillsammans med en rad andra intressegrupper från militären, näringslivet och regionerna – lobbyisterna har aldrig varit så starka som nu, påstår Cheng Li i en färsk rapport – kommer de att kringskära Xi Jinpings redan begränsade manöverutrymme det kommande decenniet.

Supermakten får svårt att tala med en röst när alla drar åt olika håll.

Hu Jintao hade stora förväntningar på sig när han utsågs till kommunistpartiets generalsekreterare 2002. Kanske, sa man då, skulle han bli presidenten som moderniserade Kina. En Deng Xiaoping för 2000-talet.

Tio år senare kan man konstatera att de stora reformerna uteblev. Hu Jintaos mantra om ett »harmoniskt samhälle« visade sig i praktiken bara innebära hårdare kontroll över medierna. Kina blev rikare men inte friare. Bland intellektuella i Kina talas det öppet om »ett förlorat decennium«.

Nu är det Xi Jinping som förhoppningarna riktas mot. Många experter menar att Kina måste genomföra stora politiska, ekonomiska och sociala reformer om landet vill bli en supermakt.

Brotten mot mänskliga rättigheter sänker både landets internationella anseende och kommunistpartiets legitimitet hos den egna befolkningen.

Än så länge finns det inga tecken på att Xi Jinping skulle stå för något nytt.

– Kardinalprincipen i Kinas kommunistpartis sätt att leda landet är att allt går ut på att upprätthålla social stabilitet. Därför är det svårt att se att det blir något radikalt annorlunda, säger Frédéric Cho på Handelsbanken.

Tvärtom har Xi Jinping i högsta grad varit delaktig i att skärpa kontrollen över internet. Så sent som i slutet av förra året, med den arabiska våren i färskt minne, gav Xi Jinping i uppdrag till landets universitet att stärka det »ideologiska arbetet«.

Rädslan för folkliga uppror gör att den kinesiska staten i år spenderar över 700 miljarder kronor på intern säkerhet – mer än vad landets militära försvar kostar och nästan lika mycket som hela den svenska statsbudgeten. Inte mindre än tio ministrar i den kinesiska regeringen sysslar helt eller delvis med att slå ner och hindra sociala protester från att bryta ut. Dessutom har det på senare tid förekommit obekräftade uppgifter i internationell press om en ny kinesisk myndighet med miljardbudget som systematiskt studerar revolutioner i andra länder för att dra lärdomar hur man förhindrar en från att äga rum på egen mark.

Det är lätt att förstå oron hos Xi Jinping och hans kollegor i politbyrån. Antalet massincidenter – den officiella kinesiska termen för protester – har ökat så kraftigt att myndigheterna för sju år sedan slutade redovisa siffrorna. Enligt den senaste uppskattningen, presenterad i tidningen Time, rör det sig om cirka 180 000 demonstrationer, upplopp och andra större missnöjesyttringar i Kina varje år. Ofta orsakade av markkonfiskeringar, korruption, föroreningar, dåliga arbetsförhållanden och förtryck av etniska minoriteter.

Maria Heimer är statsvetare på Uppsala universitet. Hon forskar om folkliga protester i Kina och har bevakat landet i 20 år. Hennes forskning visar att det inte spelar någon roll vem som sitter i den absoluta toppen av kommunistpartiet.

– Protesterna drivs fram underifrån oavsett vem som styr. Därför kommer ledarskiftet inte att spela någon större roll.

Orsakerna är helt andra. På en generation har Kina gått från att ha en av världens mest jämlika inkomstfördelning till att vara ett av länderna med störst inkomstspridning. Vilket medför nya politiska utmaningar för kommunistpartiet. Den framväxande medelklassen i storstäderna kräver ökad frihet och inflytande. Bönderna och migrantarbetarna – utvecklingens förlorare – kräver ökad jämlikhet.

– Det finns ett stort missnöje. Många får inte ta del av den ekonomiska utvecklingen, säger Maria Heimer.

Hur Xi Jinping hanterar detta – reformer eller repression? – kommer att avgöra Kinas framtid.

Motståndet.Protester mot det kinesiska styret, här i Hongkong, har ökat i sådan omfattning att myndigheterna inte längre för offentlig statistik. Hittills har de bemötts med små eftergifter och stora försök att begränsa yttrandefriheten, inte minst på internet. Foto: PHILIPPE LOPEZ/scanpix

 

Hittills har modellen med små morötter och stora piskor fungerat för det kinesiska kommunistpartiet just eftersom den också har inneburit ökat ekonomiskt välstånd för en stor del av Kinas befolkning. En halv miljard kineser har de senaste årtiondena lyfts ur fattigdomen, enligt Världsbanken.

Men frågan är hur länge den kinesiska modellen håller. Supertillväxten, som varit modellens motor, kan snart ha nått vägs ände. Av flera anledningar. Ekonomin brottas med inflation, en hotande fastighetsbubbla och skenande skuldsättning på regional nivå. Den gigantiska förbrukningen av naturresurser och energi, med växande miljöproblem som följd, är ohållbar. Som Fokus beskrev förra veckan kommer demografin – som en följd av Kinas ettbarnspolitik – snart att bli ett problem.

Andelen kineser i arbetsför ålder har redan toppat, skrev Världsbanken i en rapport tidigare i år, och från och med 2015 kommer den kinesiska arbetskraften att minska, samtidigt som andelen gamla beräknas fördubblas på två decennier. Detta har redan lett till dramatiska löneökningar, och därmed ökade arbetskraftskostnader. Allt tyder på att lönerna kommer att fortsätta att stiga kraftigt när 200 miljoner kineser – mer än hela den amerikanska arbetskraften – kommer att utexamineras från kinesiska universitet de kommande två decennierna.

Kina har fastnat i medelinkomstfällan.

Fällan drabbar alla länder som försöker klättra i den internationella ekonomins näringskedja. I takt med att ett utvecklingsland blir rikare så försvinner också de komparativa fördelar – framför allt billig arbetskraft – som gjort landet attraktivt på den globala marknaden. Omvärlden väljer att investera på andra håll och medelinkomstlandet finner sig fast i en situation där de är för dyra för att konkurrera med utvecklingsländerna och för outvecklat för att konkurrera med de avancerade länderna. Ekonomin stagnerar.

Sedan andra världskriget har en lång rad länder drabbats. I princip alla länder i Mellanöstern och Sydamerika nådde medelinkomststatus – mätt i BNP per capita – på 1960- eller 1970-talet och har befunnit sig där sedan dess. Av 101 länder som klassades som medel-inkomstländer av Världsbanken 1960 hade bara 13 blivit höginkomstländer 2008. Och det var småländer som Singapore, Hongkong, Irland och Israel.

Ingen uppgift kommer att vara större och svårare för Xi Jinping än att ta Kina ut ur medelinkomstfällan. De kinesiska ledarna är väl medvetna om att de måste hitta en ny tillväxtmodell. I kommunistpartiets tolfte femårsplan, som gäller åren 2011 till 2015, är huvudpunkten att genomföra en sådan övergång från dagens investeringsledda, exportdrivna, energislukande och miljöförstörande ekonomi byggd på låga löner och arbetskraftsintensiv tillverkning, till en innovationsledd grön tjänsteekonomi driven av inhemsk konsumtion.

Det är lättare sagt än gjort.

Konsumtionen står i dag bara för mellan 30 och 40 procent av Kinas BNP, jämfört med runt 70 procent i USA, vilket gör landet fortsatt starkt beroende av en världsekonomi som aldrig vill sluta krisa. Och räknat i BNP per capita är dagens Kina ungefär lika rikt som USA var när Harry S Truman var president – 1949.

Med andra ord: det är lång bit kvar. Även om Kinas ekonomi rent storleksmässigt kommer ifatt den amerikanska snart.

Hittills har utvecklingen snarare gått i motsatt riktning. De senaste åren har de statliga företagen expanderat kraftigt, mycket på grund av regeringens fyra biljoner kronor stora stimulanspaket i samband med finanskrisen 2008, och trängt undan den privata sektor som man vill ska växa fram. Exempelvis tjänade de två största statliga företagen – mobiljätten China -Mobile och oljejätten Sinopec – mer pengar 2009 än de 500 största privata kinesiska företagen tillsammans.

En som vet hur systemet fungerar inifrån är Fredrik Hähnel, som kom till Kina första gången redan 1993 och i dag är chef för SEB i Shanghai.

– Hela banksystemet är statligt kontrollerat och kreditgivningen bestäms av politiska direktiv lika mycket som av kommersiella beslut. Det är ett system som fungerar utmärkt i krissituationer, som när finanskrisen bröt ut, men som är ineffektivt och skadligt för Kinas ekonomi på längre sikt, säger han.

I förhållande till Europa och USA verkar ändå den kinesiska statskapitalismen klara sig hyfsat. Åtminstone i det korta perspektivet. Tillväxten för det tredje kvartalet i år landade på 7,4 procent – siffror som europeiska och amerikanska politiker inte kommer i närheten av ens i högkonjunktur. Men ironiskt nog har självgodheten fått kinesiska ledare att klamra fast ännu lite längre vid sin gamla tillväxtmodell i stället för att fatta tuffa men nödvändiga beslut.

– Det är en svår uppgift att ställa om från en investeringsdriven ekonomi till en konsumtionsdriven ekonomi. När andra länder i Asien – Japan, Sydkorea, Taiwan – genomgick samma omställning så föll tillväxten från runt tio procent ner mot fem procent, säger Fredrik Hähnel.

Kommer Xi Jinping acceptera att tillväxten halveras med allt vad det kan innebära? Med en urbaniseringstakt motsvarande ett nytt Tokyo om året de närmaste två decennierna – Världsbankens uppskattning – krävs miljontals nya jobb varje år för att inte riskera social oro som följd. Eller fortsätter Xi Jinping på den inslagna vägen och därmed gräver Kina allt djupare ner i medelinkomstfällan?

Spelar det ens någon roll vad Xi Jinping själv tycker?

Sanningen är att ingen utomstående har svaren på dessa frågor. Världen vet inte ens vad som faktiskt hände när Kinas nästa ledare mystiskt försvann i september. I två veckor ställde Xi Jinping in statsbesök efter statsbesök. Ryggskott sa vissa, andra hjärtattack. Ett rykte talade om attentatsförsök. Så plötsligt den 15 september – mindre än två månader kvar till kommunistpartiets 18:e nationella kongress – dök han upp för att fira vetenskapsdagen på jordbruksuniversitetet i Beijing. Inte ett ord från myndigheterna varför han hade varit borta vare sig före eller efter.

Vilket i sig säger en hel del. Både om landet som vill bli världens nästa supermakt och om mannen som ska leda det.

Fakta | Kandidaterna

Politbyråns ständiga utskott är Kinas mäktigaste organ. Antalet medlemmar väntas i år minska från nio till sju. Här är de det spekuleras mest om.

Li Keqiang. Vice premiärminister. Tillhör vänsterfalangen. Sitter redan i utskottet, väntas ta över som premiär-minister (populist)

Xi Jinping. Vice president. Sitter redan i utskottet, väntas ta över som president och kommunistpartiets generalsekreterare (elitist).

Wang Qishan. Sitter i regeringen med ansvar för ekonomi och energi. Krishanterare med stort internationellt kontaktnät (elitist).

 

Zhang Dejiang. Ekonomiutbildad i Nordkorea. Fick ta över som partichef i megastaden Chongqing när Bo Xilai sparkades ut (elitist).

Yu Zhengsheng. Partichef i Kinas största stad Shanghai. Militär expert med goda kontakter till Kinas två senaste presidenter (elitist).

Li Yuanchao. Chef över hemlighetsfulla Centrala organisationsdepartementet som i princip utser alla viktiga poster i Kina (populist/elitist).

Wang Yang. Partichef i den folkrika och exportledande Guangdongprovinsen. Liberal reformpolitiker (populist).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera