Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Pengarnas maktlöshet

»När du har pengar är ingenting oförutsägbart«, skryter en amerikansk affärsman för en kinesisk kollega i nya Will Ferrell-komedin »The Campaign«.

Berättelsen går ut på att de rika »Motchbröderna« bestämmer sig för att göra en svagbegåvad turistguide till kongress-ledamot för ett lantligt valdistrikt i North Carolina.

Att det går att köpa ett valresultat är en av de vanligaste premisserna i filmer och tv-serier om politik. De senaste åren har berättelserna fått extra näring genom ett utslag i USA:s högsta domstol. Enligt domen »Citizens United« får företag och privatpersoner i princip donera hur mycket pengar som helst till politiska kandidater.

»The Campaign« är en ganska kul tolkning av problemet. Inte minst eftersom blinkningen till de verkliga Kochbröderna är så osubtil. Bröderna David och Charles Koch är oljemiljardärer som fullkomligen öst pengar över valrörelsen 2012.

Men hur är det på riktigt, kan man köpa ett val?

Verkligheten säger nej. Många är de miljardärer som antingen försökt bli valda själva eller som försökt föra fram en nickedocka till makten. Steve Forbes. Ross Perot. Donald Trump. Det mest -extrema exemplet är Meg Whitmans ansats att bli Kaliforniens guvernör 2010. Den tidigare chefen på Disney och Ebay spenderade lite drygt 1,2 miljarder kronor, men förlorade stort.

Valet 2012 blev ytterligare ett exempel. Trots ett ekonomiskt övertag förlorade republikanerna kampen om Vita huset och lyckades inte få majoritet i senaten.

Det funkar inte i Sverige heller. Svenska centerpartiet är ett av Europas rikaste partier. För sju år sedan sålde partiet tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Sedan dess förvaltas pengarna av partiets investmentbolag Randello Invest, som sticker till organisationen extra medel lite då och då. Under valåret 2010 delades 110 miljoner kronor ut, vilket kan jämföras med partiets statliga partistöd på 44 miljoner.

Ingen vet hur partiets valresultat skulle ha sett ut om förmögenheten inte fanns, men om pengarna genererat några väljare måste de ha varit bland de dyraste rösterna i politisk historia.

Den stora faran med pengar i politiken är förmodligen om politiker överskattar dess betydelse. Vad moderaterna erbjuder i utbyte mot sina hemliga partibidrag är det ingen som vet – det är liksom grejen med ordet »hemliga«. Men internationellt sett saknas det inte exempel på enskilda politiker och partier som känner sig bundna till sina donatorer. Bill Clintons rykte fläckades rejält när han sin sista dag som president benådade skatteflyktingen och finansiären Marc Rich.

I Sverige är pengarnas inflytande mer subtilt. Vilka drivkrafter får egentligen framtida politiker när den äldre generationen ständigt belönas med välavlönade poster i näringslivet? Det är en diskussion som är helt frånvarande, men likväl en -nagel i ögat på demokratin. Det har skrivits spaltmeter om Göran Perssons och Anitra Steens gård i Södermanland, men vad Perssons sista finansminister gör är kanske mer anmärkningsvärt. Bortsett från eleganta granskningar i Affärsvärlden och SvD har nästan ingen brytt sig om Pär Nuders liv efter politiken. Den före detta finansministern är nu delägare i Swedegas, ett Wallenbergkontrollerat gasnäts-bolag som försöker skapa en monopolsituation på den svenska naturgasmarknaden.

Thomas Östros, Carl Bildt, Jan Nygren, Björn Rosengren – listan på makthavare som byggt politiskt kapital och växlat in det mot ekonomiskt kan göras hur lång som helst. Frågan om karenstid flyter upp ibland – för att sedan sjunka tillbotten igen. För det går uppenbarligen att köpa en politiker – särskilt en begagnad. Det är tur att det inte går att köpa väljarna också.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera