Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Charles Dallara.

Ekonomi

Mästaren och marionetterna

Han leder lobbygruppen som övertygat politikerna om hur skuldkrisen ska lösas. Bankerna har räddats. Nu står skattebetalarna för hela risken.

Klockan hade sedan länge passerat midnatt. Eurotoppmötet i Bryssel hade brutit samman och nyckelspelarna hade dragit sig undan till Herman Van Rompuys kontor. På ena sidan av det improviserade förhandlingsbordet satt Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och chefen för Internationella valutafonden, Christine Lagarde.

På andra sidan satt en man som varken var folkvald eller europé. Namnet var Charles Dallara, en amerikan med nätta silverfärgade glasögon och tunt grått hår kammat från vänster till höger. Visitkortet sa vd för Institute of International Finance, IIF, den globala intresseorganisationen för världens storbanker, investmentfirmor, hedgefonder, försäkringsbolag och andra privata fordringsägare. De som nu hade skuldtyngda Greklands öde i sina händer.

EU-ledarna försökte pressa fram eftergifter. Sarkozy och Merkel körde »good cop, bad cop« – fransmannen gormade på franska, tysken resonerade på engelska.

Dallara, med en enda uppgift, att rädda så mycket som möjligt av sina uppdragsgivares pengar, svarade iskallt med två ord:

– Lehman Brothers.

Låter ni Grekland ställa in sina betalningar, förklarade banklobbyisten, kollapsar hela euron. Var det något som skrämde Merkel och Sarkozy så var det just detta. Euron måste räddas till varje pris, det var alla i rummet överens om. Frågan var vem som skulle betala notan. Bankerna eller skattebetalarna?

Efter timmar av förhandlingar låg ett förslag på bordet. De privata långivarna gick med på att skriva av hälften av värdet på sina lån till Grekland. Men det var, precis som Dallara hade krävt, upp till var och en av långivarna att bestämma om de ville delta eller inte.

Charles Dallara ringde och väckte Josef Ackermann, styrelseordförande i IIF och vd för Deutsche Bank som var en av Greklands största långivare. Ackermann gav grönt ljus. Eurogruppen skrev ihop en slutdeklaration, Merkel räckte över den till Dallara som fick läsa och göra ändringar.

Vid halv fem på torsdagsmorgonen den 27 oktober 2011 presenterade EU-ledarna den historiska uppgörelsen. Skuldrekonstruktionen var den största någonsin. I ett slag skulle den grekiska statsskulden minska från 165 procent av BNP till 132 procent och därefter förhoppningsvis fortsätta sjunka till mer hållbara nivåer.

På pappret såg det kanske ut som om bankerna hade förlorat 100 miljarder euro denna natt. Men Charles Dallara bör ha varit lika nöjd som trött när han lämnade Bryssels maktcentrum framåt småtimmarna. I ett och ett halvt år hade IIF förhalat en grekisk skuldavskrivning – och när den väl blev av så var det bara en halv skuldnedskrivning. I själva verket hade han just räddat 100 miljarder euro åt sina uppdragsgivare; hade Grekland gått bankrutt skulle ju investerarnas grekiska statsobligationer inte varit värda en enda euro. Att det här var bankernas bästa alternativ bekräftades senare när nästan samtliga långivare frivilligt accepterade överenskommelsen.

I utbyte hade de även fått löften. Än en gång hade unionens ledare förbundit sig att rädda Grekland – eller rättare sagt: rädda de som spekulerat i riskfyllda grekiska statspapper – genom nya stödlån till landet och beslut om att mer än fördubbla räddningsfonden EFSF till ofantliga en biljon euro – pengar som nu skulle kunna gå direkt till krisande banker och inte bara som dittills till nödställda stater.

Det har nu gått ett drygt år sedan nattmanglingen på Herman Van Rompuys kontor, och än en gång hålls det krismöten om grekiska nödlån. Nu som då är IIF med i bakgrunden. Sedan skuldkrisens första dag har de effektivt motarbetat varje förslag med hårdare krav på bankerna och varje försök att låta banksektorn betala krisnotan.

Man kan utan tvekan säga att få personer har påverkat EU:s krispolitik lika mycket som 64-åringen från Spartanburg, South Carolina – Charles Dallara.

Institute of International Finance bildades på morgonen den 9 maj 1982 i ett litet bibliotek på en brittisk herrgård vid namn Ditchley. 38 höga bankchefer hade samlats som följd av en annan skuldkris – den latinamerikanska.  De fruktade att Mexiko snart skulle ställa in sina betalningar – vilket också skedde tre månader senare – och ville därför samordna hur de skulle möta krisen.

Charles Dallara utsågs till chef 1993. IIF var då en intresseorganisation för i huvudsak nordamerikanska, japanska och europeiska banker och investmentbanker, sammanlagt knappt tvåhundra, och sysslade nästan uteslutande med skuldförhandlingar i tredje världen. Dallara hade den perfekta bakgrunden. Ekonomexamen från amerikanska toppskolor, fyra år i flottan följt av olika roller i den amerikanska regeringen som rådgivare åt Ronald Reagan och George Bush den äldre. Han kunde skuldkrisen innan och utan och hade suttit på båda sidor av förhandlingsbordet. Först som politisk tjänsteman, senare som chef för investmentbanken JP Morgan.

I dag har Charles Dallara styrt IIF från huvudkontoret två kvarter från Vita huset i Washington i nästan två decennier. Under tiden har organisationen växt till en global jätte med 469 medlemmar. Bland medlemmarna som i oktober i år firade banksammanslutningens 30-årsjubileum återfinns numera även även exportmyndigheter, centralbanker, försäkringsbolag och multinationella företag.

IIF har blivit en maktfaktor med det uttalade målet att vara »den mest inflytelserika globala sammanslutningen av finansiella institutioner« med »omfattande relationer med beslutsfattare och lagstiftare« och uppgift att »förespråka lagstiftning och finansiell och ekonomisk politik som ligger i det breda intresset för våra medlemmar«.

Omsvängningen från anonym skuldförhandlare i Latinamerika till en av världens mäktigaste lobbygrupper skedde i efterdyningarna av den amerikanska finanskrisen 2008. När bankerna pekades ut som skurkar i den offentliga debatten och politikerna började prata regeringlar, kapitaltäckningskrav och bonustak blev man oroliga på Wall street.

Det var då höjdarna i bankvärlden insåg att de faktiskt hade en gemensam organisation som de kunde använda som moteld. Institute of International Finance.

Våren 2010 kunde världen läsa om hur det grekiska finansdepartementet med hjälp av investmentbanken Goldman Sachs hade förskönat sina räkenskaper. Genom att förpacka om och sälja framtida intäkter, allt från lotterier till vägtullar och EU-bidrag, såg det ut som om den grekiska budgeten var i balans. Eller nästan i alla fall. Men efter att den nytillträdda socialistregeringen började gräva i saken efter valsegern hösten 2009 visade det sig att det grekiska budgetunderskottet inte var 3 procent som den officiella statistiken sa. Snarare över 13.

Finansmarknaden svarade med att kräva mer betalt för att låna ut pengar till Grekland och marknadsräntorna på de grekiska statsobligationerna steg. Ökade upplåningskostnader gjorde att de grekiska statsfinanserna försämrades än mer, vilket i sin tur drev upp räntorna till ännu högre nivåer.

Plötsligt hade Grekland inte råd att betala tillbaka gamla lån.

Vad skulle eurozonen göra? Rädda Grekland eller låta landet gå bankrutt?

EMU var ett monetärt experiment utan historisk föregångare. Ingen kunde med säkerhet säga vad som skulle hända med de 16 andra euroländerna om Grekland ställde in sina betalningar. Det fanns heller ingen handbok eller utarbetad plan som talade om för euroledarna hur de skulle agera i en sådan situation.

Allt som fanns var två paragrafer i Maastrichtfördraget – unionens grundlag – som uttryckligen förbjuder staterna från att lösa ut varandra i händelse av ekonomisk kris. Artikel 125 som säger att staterna inte får låna ut pengar till varandra. Och artikel 123 som slår fast att Europeiska centralbanken, ECB, inte får köpa statsobligationer från medlemsländerna.

Reglerna hade tillkommit för att motverka vad man i ekonomiska termer kallar »moral hazard« – om länderna visste att de skulle få ekonomisk hjälp så fort deras statsfinanser svajade skulle de lättare missköta sin ekonomi redan från början. Precis som Grekland hade gjort.

Landet hade levt över sina tillgångar. Enligt marknadsekonomins principer borde de nu stå sitt kast. Precis som de banker, försäkringsbolag och hedgefonder som i förhoppning om hög avkastning hade tagit en risk och spekulerat i grekiska statsobligationer nu borde ta sin del av den ekonomiska smällen.

Men det fanns en aktör med ett stort intresse i frågan, och närmast obegränsade resurser, som ville annorlunda. IIF, som inte hade haft någon verksamhet alls i Västeuropa tidigare, bytte nu fokus.

Ett hundratal banklobbyister i Washington började våren 2010 pumpa ut analyser, kommentarer, statistik, rapporter och policyförslag. Till medier, finansmarknaden och framför allt direkt till makthavarna. Bara chefekonomen Philip Suttles nyhetsbrev har skickats till 22 000 välplacerade personer i princip varje morgon sedan eurokrisen inleddes.

Charles Dallara flög i skytteltrafik mellan den amerikanska huvudstaden, Bryssel och Aten. Han var därmed tillbaka i det Grekland där han spenderade två år av sitt liv under sin tid i flottan – den här gången beväpnad med en helt annan vapenarsenal.

Skrämseltaktiken från IIF var tydlig redan från början: om inte Europa täckte upp för Greklands skulder skulle den finansiella smittan sprida sig. Tyska och franska banker skulle gå omkull och marknaden skulle inte längre våga låna ut pengar till länderna vid Medelhavet. Det skulle bli en finanskris flera gånger värre än när Lehman Brothers föll 2008.

Euron måste räddas till varje pris! ekade det från Washington.

Det blev också den väg som de velande euroledarna valde. Trots att de in i det sista förnekade att de skulle bryta mot fördraget och skicka pengar till Aten.

I början av maj 2010 avtäckte EU och IMF det största räddningspaket som en enskild stat någonsin fått. Med kraftiga åtstramningar som motkrav gavs Grekland nödlån på 110 miljarder euro.

Några dagar senare hade även ECB funnit ett kryphål i regelverket – de fick inte köpa statsobligationer direkt från staterna, i stället började de köpa dem på andrahandsmarknaden för att på så sätt pressa ner de grekiska låneräntorna. Säljarna var banker, fondbolag och försäkringsbolag som ville göra sig av med statspapper som annars hade kunnat bli helt värdelösa. Mellan maj 2010 och maj 2012 beräknas ECB ha köpt statsobligationer från krisländerna för 214 miljarder euro – och dessutom lånat ut över en biljon direkt till bankerna mot en låg ränta.

Som om inte det var nog lanserade euroländerna samma dag, 9 maj 2010, en räddningsfond, EFSF, som skulle ge ut egna obligationer och låna vidare pengarna till krisdrabbade länder – med euroländerna som garanter. Fonden skulle vara så stor att marknaden skulle lugnas ner och pengarna aldrig behöva användas. Från början rörde det sig om 250 miljarder euro, en summa som sedan dess har mångdubblats i takt med att fler länder bett om hjälp.

Plötsligt lät pressmeddelandena från bankföreningen IIF positiva. »Grekland är på rätt väg«, skrev bankgruppens styrelse under ledning av Deutsche Banks vd Josef Ackermann. Åtgärderna från den så kallade trojkan – EU, ECB och IMF – skulle nu »skingra de oklarheter som har gjort de globala finansmarknaderna turbulenta de senaste månaderna«.

Inte konstigt att storbankerna gladde sig. Pengarna från trojkan gick ju i praktiken direkt till bankerna, försäkringsbolagen och hedgefonderna som hade spekulerat i grekiska statsobligationer. Det konstaterar Mats Persson i boken »Den europeiska skuldkrisen«, som gavs ut av SNS förlag tidigare i år. Han är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Knappast någon som kan beskyllas för att vara vänstervriden.

Han beskriver räddningspaketet som »en massiv förmögenhetsöverföring från skattebetalarna till bank-ägarna«, »en av de största resursöverföringarna som någonsin gjorts«.

– Stödåtgärderna har inte gått till Grekland utan till bankerna. Bankägarna har i samarbete med Brysselbyråkraterna lyckats driva igenom det här, säger Persson.

Politikerna hade helt enkelt varken kunskapen eller styrkan att formulera en egen linje när banklobbyn IIF med full kraft krävde akuta åtgärder för att »rädda euron«. Som Mats Persson konstaterar i sin bok: »bankerna har varit väldigt skickliga på att ta tillvara på sina egna intressen, på skattebetalarnas bekostnad«.

Det stora räddningspaket som Europas ledare lanserade i maj 2010 blev inte vändpunkten för eurokrisen, som IIF hade utropat, utan snarare krisens verkliga startskott. I november 2010 tvingades Irland som andra land be om nödlån från trojkan. 85 miljarder euro, varav nästan hälften direkt till landets banksektor. Egentligen hade de irländska statsfinanserna varit stabila, men en ohejdad bankutlåning hade blåst upp en bostadsbubbla, och i ett ödesdigert beslut den 30 september 2008 hade regeringen gått in och garanterat landets sex stora banker till hundra procent. I ett ögonblick hade den irländska staten gått i borgen för en summa som motsvarade 250 procent av landets BNP. När bankerna ändå fortsatte att förlora pengar fick staten pumpa in mer och mer pengar och 2010 hade Irlands budgetunderskott rusat till 32 procent – nästan dubbelt så mycket som Greklands.

I december 2010 enades EU-ledarna om att skapa en permanent krisfond, ESM, som skulle ersätta den tillfälliga EFSF. 500 miljarder euro skulle fungera som »brandvägg« som förhindrade skuldkrisen från att sprida sig. Effekten uteblev.

Redan i maj 2011 blev Portugal land nummer tre att krypa till korset och få hjälp – 78 miljarder euro – för att betala sina lån. Månaden efter var det dags för ett nytt beslut om räddningspaket till Grekland, lika stort som det första. Det började nu se riktigt mörkt ut i de stora euroekonomierna Italien och Spanien.

Det var då politikerna insåg att de höll på att bli ruinerade och för första gången krävde att de privata finansinstituten – de som hade lånat ut pengarna till krisländerna och nu håvade in stödlånen från trojkan – också skulle ta en del av förlusterna.

En topptjänsteman på italienska finansdepartementet, Vittorio Grilli, fick unionens uppdrag att ge IIF en »take it or leave it« –uppgörelse.

»Det finns gränser för vad som kan betraktas som frivilligt«, svarade IIF-chefen Charles Dallara i ett pressmeddelandet.

Deutsche Bank-vd:n Josef Ackermann förtydligade på en presskonferens: Kräver ni för mycket av bankerna kommer Europas ekonomier att falla som dominobrickor – vilket kostar skattebetalarna betydligt mer än att lösa ut Grekland.

– Det vore att återigen öppna Pandoras ask, sa Ackermann, enligt AP.

Det var detta som kulminerade i den där nattmanglingen mellan Charles Dallara på ena sidan och Angela Merkel och Nicolas Sarkozy på den andra inne på Herman Van Rompuys kontor natten mellan den 26 och den 27 oktober 2011.

Dallara kom ut från uppgörelsen som segrare. Bankerna hade nämligen fått en försäkran om att skuldnedskrivningen var en engångsföreteelse. Hädanefter skulle ordningen återgå till det normala – och krisnotan skulle betalas av Europas skattebetalare. Nu med ännu mer pengar i räddningsfonden.

På organisationen Corporate Europe Observatory, som granskar näringslivets och lobbygruppernas inflytande i EU, arbetar en man vid namn Olivier Hoedeman. Efter att ha läst i tidningar om uppgörelsen om den grekiska skuldnedskrivningen begärde han att i enlighet med unionens fördrag få ta del av all korrespondens mellan EU och IIF som hade skett före, under och efter toppmötet.

Först fick han inget svar alls. Sedan förnekanden att sådana kontakter överhuvudtaget hade förekommit. Till sist, efter ett halvår av upprepade förfrågningar, fick han slutligen följande brev från generalsekretariatet vid europeiska unionens råd:

»På grund av den politiskt och ekonomiskt särskilt känsliga och komplexa förhandlingsprocessen, där förtroende mellan involverade parter är en nyckelfaktor, skulle en utlämning av dokument ha en negativ påverkan på förtroendet och därmed äventyra den större pågående förhandlingsprocessen liksom möjliga framtida förhandlingar av liknande slag, i en kontext där alla reaktioner på marknaderna i unionen och runtom i världen som signalerar turbulens får långtgående konsekvenser för unionens, dess medlemsländers och andra länders finansiella, monetära och ekonomiska situation. Därför anser Europeiska rådet att utlämningen av dessa dokument måste nekas.«

Bakom byråkratspråket kan man utläsa två saker: IIF spelar uppenbarligen en viktig roll i EU:s krispolitik, men hur inflytandet ser ut kommer vi inte få reda på via offentliga dokument. Det finns nämligen inga sådana.

Fokus har därför med hjälp av andra källor, bland annat IIF:s egna protokoll och deltagarlistor, kartlagt organisationens direktkanaler in till Europas högsta makthavare – och funnit ett imponerande nätverk som Charles Dallara byggt upp.

IIF:s årsmöte brukar locka runt 1 200 personer, både bankchefer och politiker. Bland talarna sedan eurokrisen inleddes märks två grekiska finansministrar, George Papaconstantinou och Evangelos Venizelos, EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn och Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble.

I samband med IMF:s och Världsbankens vårmöten i Washington anordnar IIF även rundabordssamtal mellan bankchefer, finansministrar och centralbankschefer. Med deltagare som förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn och nuvarande ECB-chefen Mario Draghi, liksom hans föregångare Jean-Claude Trichet.

Andra IIF-möten – där Nordea, SEB och Handelsbanken varit sponsorer – har de senaste åren haft talare som IMF-chefen Christine Lagarde, Irlands finansminister Michael Noonan, Portugals finansminister Vítor Gaspar, Greklands nuvarande finansminister Yannis Stournaras och två grekiska premiärministrar – Georgos Papandreou och Lucas Papademos. Men även riksbankschefen Stefan Ingves och finansminister Anders Borg.

IIF har haft egna möten med både USA:s finansminister Timothy Geithner och Rysslands finansminister Anton Siluanov, och har regelbundet både formella och informella träffar med höga regeringstjänstemän, europeiska banktillsynsmyndigheter och IMF.

Två gånger per år skriver Charles Dallara brev till ledarna för IMF, Världsbanken och G20 med förslag på vilka politiska och ekonomiska åtgärder de bör vidta. Sedan 2009 samarbetar IIF även rent formellt med G20 – som står för 80 procent av världsekonomin – bland annat genom att parallellt med toppmötena anordna gemensamma konferenser och middagar där storbankernas chefer minglar med världsledarna.

Steget in i Bryssels maktkorridorer är således inte särskilt långt. Mellan december 2010 och mars 2011 höll en delegation från IIF i hemlighet en rad möten med högt uppsatta personer från EU-kommissionen, Europeiska rådet och olika finansdepartement i eurozonen för att diskutera hur räddningsfonden ESM skulle utformas. Under 2011 bjöds IIF även in att delta i Eurogruppens så kallade arbetsgrupp, bestående av representanter från EU-kommissionen, ECB, räddningsfonden EFSF och IMF.

Sedan dess har kontakterna mellan Europas politiker och världens mäktigaste banklobby av allt att döma fördjupats. Eller som IIF själva skriver i en färsk rapport om de senaste årens ekonomiska krishantering :

»Den aldrig tidigare skådade nivån av nära och informella möten mellan IIF och eurozonens myndigheter och institutioner (EU-kommissionen och ECB) har fortsatt sedan uppgörelsen om en grekisk skuldnedskrivning.«

Månaderna efter den principiella skuldnedskrivningsuppgörelsen i Bryssel, i början av 2012, skulle de konkreta detaljerna hamras ut i förhandlingar i Aten. Charles Dallara flankerades av Jean Lemierre, senior rådgivare åt franska storbanken BNP Paribas, och så fort de rörde sig mellan hotellet och regeringsbyggnaden även av beväpnade vakter. De var där för att se till att storbankerna fick så bra villkor som möjligt. Om överenskommelsen inte gick deras väg hotade IIF med att finansmarknaden inte längre skulle ge krediter åt Portugal, Irland och Spanien.

Samtidigt var den grekiska premiärministern Lucas Papademos pressad av kravaller på gatorna och en deadline som närmade sig. Om detaljerna inte var klara före den 20 mars 2012 skulle Grekland inte kunna omfinansiera sina lån. Landet skulle gå bankrutt. Förhandlingarna försvårades av att bankerna nu hade hunnit sälja av en stor del av sitt innehav av grekiska statspapper till mer aggressiva hedgefonder – och det spekulerades i att de hade försäkrat sig mot en grekisk statskonkurs genom så kallade kreditswappar. Därmed skulle de tjäna pengar hur det än gick.

Mötena mellan Dallara och Papademos drog ut på tiden. När oenigheten var som störst kring vilka räntenivåer som skulle gälla ska Dallara ha tagit ut Papademos ur rummet och krävt att premiärministerns entourage av rådgivare, ministrar och tjänstemän skulle bantas ner. En timme senare återkom Papademo med en halverad förhandlingsdelegation.

Dallara hade större öron än så som lyssnade på honom. Den 20 februari 2012 skulle Eurogruppen avgöra om Grekland hade uppfyllt kraven för att betala ut det andra stödpaketet. Två dagar tidigare cirkulerade en elvasidig rapport från IIF bland europeiska statschefer, finansministrar och bankchefer. Uppe i vänster hörn stod ordet »konfidentiellt« och det skulle dröja några veckor innan pappret läckte ut till en grekisk tidning.

Rapporten kunde likaväl ha skrivits av bröderna Grimm. En mörkare skildring av Europas framtid är svår att tänka sig. Sida upp och sida ner listade IIF-ekonomerna vad konsekvenserna skulle bli om Grekland gick i konkurs och tvingades lämna euron.

Så här lät scenariot: ECB, som vid det här laget hade samlat på sig exponeringar mot Grekland till ett värde av 177 miljarder, skulle riskera att förlora 200 procent av sin totala kapitalbas. Krisen skulle sprida sig, Portugal och Irland skulle behöva nya stödpengar, Italien och Spanien skulle snart tvingas att ställa in sina betalningar. 160 miljarder skulle krävas för att fylla hålet i banksektorn.

Hela eurozonen skulle drabbas av fallande tillväxt och minskade skatteintäkter. Den totala slutnotan skulle överstiga ofattbara en biljon euro, konterade IIF och påminde sedan euroledarna:

»Lehman Brothers var betydligt mindre än Grekland.«

Behöver det sägas att politikerna slöt upp kring att betala ut pengarna? Stödpaketet blev till och med större än vad politikerna tidigare hade enats om, efter extra tillskott från IMF. Samtidigt gick Grekland med på villkor som ger spekulanterna tillbaka en del av skuldavskrivningen den dag den grekiska ekonomin repar sig.

Under ett besök i Rom i slutet av maj 2012 sa Charles Dallara att beräkningarna av priset för en grekisk statskonkurs nu var »lite daterad« och »förmodligen i underkant«.

– De som tror att Europa, och den globala ekonomin, är redo för en grekisk exit borde tänka en gång till, sa Dallara till Bloomberg Business Week.

Budskapet från IIF till Europas ledare var tvärtom att förstärka brandväggarna.

– Det enda alternativet är en kollektivisering av resurser som sträcker sig klart bortom EFSF, sa chefekonom Philip Suttle till Dow Jones.

I juni 2012 gick Charles Dallara ut i den tyska tidningen Die Zeit för att pressa fram fler krisåtgärder.

– Jag tror, och jag överdriver inte, att inte bara eurons framtid står på spel utan hela Europas framtid.

Dallara fortsatte:

– Om européerna inte vill riskera tre eller fyra år med recession och politiskt kaos, då borde de inte leka med elden.

Samma månad blev Spanien land nummer fyra att begära nödlån från EU:s krisfonder. 100 miljarder euro. Den här gången gick pengarna direkt till de fallfärdiga spanska bankerna. Och månaden efter förklarade ECB-chefen Mario Draghi:

– ECB är redo att göra vad som krävs för att bevara euron. Och tro mig, det kommer att vara tillräckligt.

Strax därefter började ECB än en gång att dammsuga andrahandsmarknaden på statsobligationer från stater som när som helst riskerade att gå i konkurs. Återigen var säljarna banker och andra spekulanter.

Så började karusellen om.

I förra veckan blev Cypern land nummer fem att ansöka om stöd.

Det har snart gått tre år sedan siffertrixandet på det grekiska finansdepartementet uppdagades. Hundratals miljarder euro senare i otaliga försök att »rädda euron« är skuldkrisen fortfarande lika akut. Men eurozonens ledare håller kvar vid samma linje, senast med förslag om att före årsskiftet skapa en bankunion – ett förslag som påhejas av IIF.

»Nu har vi vant oss vid ständigt nya krismöten i Bryssel och en strid ström av räddningspaket till stater och banker, så det är svårt att tänka sig att det någonsin fanns ett alternativ men, det fanns det förstås«, skriver den liberala debattören Johan Norberg i den aktuella boken »Eurokrasch«. »Europas politiker hade kunnat stå vid sina ord och avstått från att täcka varandras skulder.«

Faktum är, påpekar Norberg, att Grekland de senaste 200 åren gått i statskonkurs inte mindre än sju gånger, och i praktiken varit utestängda från att låna på kapitalmarknaden i mer än hälften av tiden sedan självständigheten 1830.

En statskonkurs 2010 hade givetvis slagit hårt mot Greklands befolkning, varit en enorm prestigeförlust för europrojektet och inneburit stora ekonomiska förluster för storbanker, investmentfirmor, hedgefonder, försäkringsbolag och andra som spekulerat i grekiska statsobligationer. Fler av dem hade säkerligen gått omkull eller övertagits av staterna.

Men hade skuldkrisen verkligen spridit till en storskalig finanskris i hela eurozonen som IIF hela tiden påstått?

Nej, säger nationalekonomen Mats Persson. I sin bok har han räknat ut att de största grekiska fordringsägarna år 2010 var franska banker (20 miljarder euro) och tyska banker (17 miljarder euro). Räknar man ihop Grekland, Irland, Portugal och Spanien hade franska och tyska banker totalt fordringar på 125 miljarder euro. En eller fler statsbankrutter hade tvingat franska och tyska staten att rädda en handfull banker från att kollapsa. Men hade staterna samtidigt tagit över krisbankerna – som man gjorde i Sverige i början av nittiotalet – och sedan sålt dem när det ekonomiska läget var bättre hade det blivit betydligt billigare för skattebetalarna än dagens nödlån. Det hade också skickat en tydlig signal till risktagande banker.

– Ska man socialisera bankerna eller socialisera förlusterna? Jag tycker man ska socialisera bankerna, för då skapar det incitament för bankerna att vara försiktiga. Men om man bara socialiserar förlusterna då uppmuntrar man bankägarna att ta stora risker. Går det bra så gör de stora vinster och går det dåligt så tar staterna över förlusterna, säger Persson.

Den stora frågan återstår: Exakt hur mycket kommer unionens krispolitik att kosta?

»Det är omöjligt att i dagsläget gissa hur stor notan till Europas skattebetalare kommer att bli till följd av eurokrisen«. Det konstaterar nationalekonomen Stefan de Vylder – specialist på skuldfrågor och den svenska vänsterns favoritekonom – i sin nyutkomna bok »Eurokrisen.«

Bara krispaketen till Grekland, Irland, Portugal och Spanien uppgår till nästan 500 miljarder kronor. Därutöver har ECB köpt upp statsobligationer från krisländer för minst 220 miljarder euro. Lägger man till andra former av stödkrediter – 800 europeiska banker har exempelvis lånat stora summor pengar av ECB mot en procents ränta med statsobligationer som enda säkerhet, och med de pengarna köpt nya statspapper – hamnar fordringarna tillsammans på över en biljon euro. Tusen miljarder euro.

»Europas skattebetalare har gått i borgen för ofattbart stora summor, vars storlek ytterst få av de ansvariga politikerna, och nästan inga medborgare, ännu har grepp om«, skriver de Vylder.

Frågan är hur stor del av dessa pengar som krisländerna kan betala tillbaka. Efter en rad maratonmöten, och bråk mellan Tysklands Angela Merkel och IMF-chefen Christine Lagarde, enades trojkan i veckan om vad som i praktiken är en nedskrivning av grekiska skulder till offentliga kreditgivare. De redan låga räntorna på krislånen sänks ytterligare och amorteringstiden fördubblas. ECB överför alla vinster från handeln med grekiska statspapper till Grekland. Räddningsfonden EFSF efterskänker sina ränteinkomster på lån till Grekland. Och Grekland får möjligheten att köpa tillbaka grekiska statsobligationer till priser långt under dess nominella värde. Samtidigt får landet nya låneutbetalningar från trojkan.

För första gången sedan eurokrisen inleddes omvandlas alltså stödlånen till verkliga förluster för Europas skattebetalare. Det är förmodligen inte sista gången.

Som Stefan de Vylder påpekar är det stora konstruktionsfelet med krispaketen att för varje land som får hjälp så förvärras själva grundproblemet – staternas skenande statsskulder. Att ge mer lån till redan skuldtyngda länder är, för att använda nationalekonomens ord, som att »såpa på sluttande golv«. Till slut blir skuldnivåerna så höga att en skuldnedskrivning är ofrånkomlig. Men då har Europas skattebetalare sedan länge övertagit Svarte Petter från världens största banker, försäkringsbolag och hedgefonder.

Det kan storbankerna tacka Charles Dallara för, som efter 19 år som chef för Institute of International Finance går i pension vid årsskiftet. En sjuhelsikes avskedsfest är det minsta de är skyldiga honom.

Artikeln bygger på dokument från IIF, samt internationell press och böckerna »Den europeiska skuldkrisen« av Mats Persson (SNS förslag), »Eurokrasch« av Johan Norberg (Hydra förlag) och »Eurokrisen« av Stefan de Vylder (Ordfront förlag). Fokus har sökt IIF:s vice ordförande Marcus Wallenberg samt IIF:s Europachef för kommentarer men ingen har velat medverka.

Tidslinje | Fem år av kris

Sommaren 2007

Amerikanska investmentbanken Bear Stearns rapporterar problem i två av sina hedgefonder, inriktade på bostadsrelaterade värdepapper.

Hösten 2007

Likviditetsproblem på kreditmarknaden på grund av oro för amerikanska subprime-lån. I december genomför ECB och flera andra centralbanker åtgärder för att lätta på trycket.

Mars 2008

Bear Stearns får nödlån av centralbanken, men tas över av konkurrenten JP Morgan. ECB sjösätter åtgärder för att lösa likviditetsproblem på penningmarknaden i euroområdet.

Juli 2008

Problem rapporteras i statliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, som måste stödjas och senare räddas av amerikanska staten.

September 2008

Investmentbanken Lehman Brothers går i konkurs. Kreditmarknader världen över slutar fungera. Kreditförsäkringsbolaget AIG räddas av staten. I Europa räddas Be-nelux-banken Fortis av myndigheterna.

Oktober 2008

Det brittiska bostadsinstitutet Northern Rock går under och tas över av brittiska staten. Resten av hösten präglas av myndighetsaktioner för att stödja banker och kapitalmarknaden.

December 2008

EU-ledarna enas om ett stimulanspaket på 200 miljarder euro för unionens ekonomier.

April 2009

EU beordrar euroländerna Frankrike, Spanien, Irland och Grekland att minska sina budgetunderskott, som späs på av högre räntor på statsskulderna.

Oktober 2009

Socialistpartiet vinner valet i Grekland och Giorgos Papandreou blir statsminister. Under hösten försämras landets ekonomi drastiskt.

Januari 2010

En rapport från EU avslöjar att Grekland har manipulerat statistik över sina statsfinanser. Landets budgetunderskott för 2009 justeras upp från 3,7 till 12,7 procent.

Februari 2010

EU enas i krav på ytterligare sparåtgärder från den grekiska regeringen, som dock fortsätter säga att landet inte behöver hjälp.

April 2010

Grekland ber om nödlån. Eurozonens länder och Internationella valutafonden IMF enas om ett lånepaket på 110 miljarder euro.

Juni 2010

EU sjösätter stödmyndigheten European Financial Stability Facility, EFSF.

Augusti 2010

Trojkan ECB, IMF och EU säger att Greklands sparåtgärder har fått »en stark start«. Men kreditmarknaderna fortsätter att fungera illa i hela Europa.

November 2010

Irland begär nödlån. EU och IMF enas om ett irländskt stödpaket på 85 miljarder euro.

Februari 2011

Eurozonens ledare enas om en permanent räddningsfond,  – ESM, utrustad med 500 miljarder euro. Fonden sjösätts i september 2012.

April 2011

Portugal söker nödlån. EU och IMF enas om ett irländskt stödpaket på 78 miljarder euro.

Sommaren 2011

Greklands parlamentet godkänner ytterligare åtstramningar och EU godkänner en låneutbetalning på 12 miljarder euro. I slutet av juli enas EU och IMF om ett andra grekiskt stödpaket.

Augusti 2011

ECB börjar köpa spanska och italienska statsobligationer, för att sänka de ländernas upplåningskostnader som har ökat med flera procentenheter under året.

Hösten 2011

Eurokrisen upplever sina mest kritiska veckor. ECB lanserar obegränsade nödlån för banker i eurozonen plus ett andra program för att köpa statsobligationer.

Oktober 2011

Innehavarna av grekiska statspapper går med på att skriva ned värdet på sina fordringar. Avtalet minskar Greklands skuldnivå från 165 procent av BNP till 132.

Januari 2012

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s nedgraderar Frankrike och även EU:s räddningsfond får lägre betyg. En finanspakt mellan EU-länderna skrivs under.

Februari 2012

Efter hårda förhandlingar går Grekland med på ett låneavtal vilket innebär nya besparingar, som i sin tur ger upphov till protester på gatorna i Aten.

April 2012

Marknadernas oro riktas mot Spanien och Italien, vars obligationsräntor når nya rekordnivåer.

Maj 2012

Parlamentsvalen i Grekland innebär ett avfärdande av sparpaketet som den tidigare regeringen har avtalat. Nyval utlyses till 17 juni.

Juni 2012

Greklands nyval innebär att partier som är för sparpaketen kan bilda regering. Spanien ges lån från stödfonderna på upp till 100 miljarder euro.

November 2012

Euroministrarna enas om åtgärder – i praktiken en nedskrivning – av Greklands statsskuld. Godkänner låneutbetalningar på 44 miljarder euro.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera