Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Veteran i penningpolitik. Lars EO Svensson var en av arkitekterna bakom den nya roll som Riksbanken fick efter nittiotalskrisen.

Ekonomi

Ränterebellens sista strid

Han har haft rätt om räntan i tre år utan att någon har lyssnat. Nu kan Lars EO Svensson få sparken från Riksbanken.

Nattens snöflingor hade vid halvniotiden i onsdags förra veckan trampats ner till en gråbrun sörja, letat sig in under ett par svarta Eccoloafers och lämnade nu blöta fotavtryck genom LO-borgens foajé. Ner för spiraltrappan i ljust trä. Förbi kapphallen. In i den stora hörsalen.

Lars EO Svensson vet hur man gör avtryck.

Vad som skulle vara LO-ekonomernas penningpolitiska seminarium blev – som brukligt med vice riksbankschefen – en enmansshow.

Stilen är lågmäld, han talar lugnt och väger sina ord. Medveten om att varje stavelse nagelfars av räntemarknaden. Inget får tolkas som ett politiskt ställningstagande. Ändå är innehållet så explosivt att Nyhetsbyrån Direkt kablade ut sin rubrik redan innan talet var slut:

»Lars EO Svensson skyller arbetslösheten på sina kollegor«.

Så har det sett ut ett bra tag nu. Det har blivit personligt.

I tre och ett halvt års tid har Svensson och hans krav på lägre räntor delat riket i två läger. Sprickan går rakt igenom den mattklädda korridoren där de sex direktionsmedlemmarna sitter, de som tillsammans fattar beslut om den svenska styrräntan, och fortsätter långt utanför Riksbankshuset.

Majoriteten – eller »de fyras gäng« som de döpts till i medierna, uppkallade efter den kinesiska kulturrevolutionens ledare – består av riksbankschefen Stefan Ingves, prognosmakaren Barbro Wickman-Parak, banklobbyisten Kerstin af Jochnick och statstjänstemannen Per Jansson. Bakom sig har de räntemarknaden, bankekonomerna och den politiska majoriteten i riksbanksfullmäktige.

Andra lägret – minoriteten – utgörs av direktionens två akademiker, Lars EO Svensson och Karolina Ekholm, med helhjärtat stöd från forskarvärlden och påhejade av landets största ledarsidor.

Konfliktens huvudperson är egensinnig 65-årig professor med vit skepparkrans och begynnande flint. Han är en av världens mest citerade ekonomer, ledande penningpolitisk teoretiker och den enda svensk som förekommer på spelbolagens oddstavlor inför ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Den amerikanska tidskriften The Atlantic föreslog för ett tag sedan att amerikanska centralbanken Federal Reserve borde värva över Lars EO Svensson för en miljard dollar!

De fyras gäng skulle gärna slippa honom. Kanske blir det också så. I maj går Lars EO Svenssons mandat ut. Han har retat upp många och frågan är om han får förlängt. Beslutet ligger hos politikerna i riksbanksfullmäktige. Och just nu spekuleras det för fullt om att Svensson kommer att petas från direktionen.

Så här skrev chefen för Dagens Nyheters ledarsida Peter Wolodarski på Twitter förra veckan:

»Befarar att starka krafter kommer försöka putta ut Lars EO Svensson från direktionen i vår. Det man inte klarar intellektuellt...«

Han fortsatte:

»Underskatta inte ilskan mot honom för att han haft mage att gång på gång påtala felaktiga och illa underbyggda beslut.«

Och avslutade:

»Tror det behövs en ordentlig debatt om saken för att förhindra att Svensson åker ut från Riksbanken.«

Just nu är det locket på från alla inblandade. Det formella beslutet ska inte fattas förrän senare i vår. Men räkna med att processen redan är i gång. Frågan är politik på allra högsta nivå.

Situationen är unik. Aldrig har Riksbanken varit fastlåst i ett sådant ställningskrig. Bråket handlar, lite förenklat, om hur man ska tolka de ibland motstridiga mål som lagstiftarna har gett Riksbanken. Huvuduppgiften är att hålla inflationen låg och stabil. Så långt är alla överens. Det är sedan det blir krångligt.

Majoriteten lutar sig mot att banken även ska säkra det finansiella systemet när de fattar beslut om att höja räntan. Minoriteten fokuserar på att penningpolitiken också ska sträva mot hög sysselsättning när de propagerar för räntesänkningar.

Förra veckans seminarium i LO-borgen demonstrerade med full tydlighet hur djupa skyttegravarna blivit.

– Sverige har blivit ett högarbetslöshetsland, sa Svensson.

Han konstaterade sedan följande: I femton år har inflationen systematiskt legat under det uppsatta målet på två procent. Riksbankens strama penningpolitik har – enligt Svenssons egna uträkningar – inneburit att i snitt 38 000 personer varit arbetslösa helt i onödan. För att möta krisen måste penningpolitiken nu bli mycket mer expansiv. Med andra ord: den historiskt låga reporäntan måste sänkas ännu mer. En procents högre inflation, sa Svensson, skulle skapa 65 000 nya jobb i Sverige.

– Man måste vara beredd att låta inflationen skjuta över målet några år.

Med sådana resonemang förstår man varför LO:s chefekonom Ola Pettersson hade bjudit in honom. Varför vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson antecknade flitigt i publiken. Och varför Aftonbladets ledarsida omfamnar honom.

Vänstern gillar honom. Men det gör uppenbarligen liberalerna också – Expressens ledarsida har kallat honom för »penningpolitikens Zlatan« med uppmaningen: Låt Zlatan styra! Dagens Nyheter håller med. En politisk kompass räcker således inte långt om man på djupet vill förstå bråket i granitkolossen på Brunkebergstorg i Stockholm.

Att prata om duvor som alltid vill sänka räntan och hökar som jämt vill höja den är att ge en felaktig bild. Saken är den att det krävs mer än ornitologiska kunskaper för att artbestämma Lars Erik Oscar Svensson.

Han föddes två år efter kriget. Växte upp i det lilla samhället Mo, två mil nordväst om Örnsköldsvik, mest känt för att ha gett namn åt första halvan i skogsindustrikoncernen och hockeylaget Modo – Mo och Domsjö. Pappa var kantor i kyrkan. Mamma bibliotekarie. Två systrar, båda blev så småningom lärare.

Lars älskade skolan minst lika mycket som sina systrar. Allra mest naturvetenskap. Han tog examen från Örnsköldsvik högre allmänna läroverk. Fortsatte sedan på KTH i Stockholm, valde teknisk fysik, linjen det var svårast att komma in på. Fyra år av matematik och femtio tentor senare var han civilingenjör, men vägrade lämna den akademiska världen.

Han sneglade på ekonomisk historia, fastnade till slut för nationalekonomi. Det blev framgångsrika forskarstudier både på Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm.

– Han handledde mig mer än jag handledde honom, säger professor Lars Werin.

Trots att det har gått nästan fyrtio år, och att Lars EO Svensson var en av 25 doktorander, minns professor Werin – i dag emeritus – en skäggig grabb som tog sina teorier på största allvar.

– Han var lite envis fast på ett intellektuellt sätt. Vänligt men bestämt ville han övertyga oss om att han hade rätt, och han hade naturligtvis rätt, säger Werin.

Kurskamrater säger att han var vänster på den tiden, som de flesta ungdomar på sjuttiotalet, någon påstår bestämt att han var medlem i den yttersta bokstavsvänstern.

En person som känner honom i dag beskriver en övertygelse som är närmast religiös.

– Han har en tendens att bli väldigt troende när han tror på någonting. Det handlar egentligen inte om politik utan är snarare en personlighetsfråga. Det han har kommit fram till tror han på till hundra procent.

Karriären fortsatte på andra sidan Atlanten, som gästdoktorand omgiven av världens främsta ekonomer på amerikanska toppuniversitetet Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston. Samtidigt, det här var mitten av sjuttiotalet, höll svensk nationalekonomis nestor Assar Lindbeck på att bygga upp ett svenskt elitcentrum – Institutet för internationell ekonomi i Stockholm – med unga och lovande forskare.

När Lars EO Svensson återvände hem hade alla ekonomer som senare skulle göra sig ett namn i Sverige redan hunnit etablera sig där. Svensson kom in som en outsider. Lite yngre än de andra och med helt annan bakgrund. Mer fysiker än ekonom egentligen.

Skeptiska kollegor bländades snart av Svenssons matematiska modeller och Assar Lindbeck såg potentialen. Ingen hade ens tänkt tanken att institutet kunde ha mer än en professor, utöver Lindbeck själv, när Lars EO Svensson 1984 utsågs till professor i internationell ekonomi.

Han hade vid den här tiden knappt sysslat med penningpolitik – mest handel och allmän jämviktsteori – när han 1990 fick ett telefonsamtal från Riksbanken. Många ekonomiska sanningar hade vänts på ända under åttiotalet och banken behövde en vetenskaplig rådgivare. Svensson tackade ja mest av pliktkänsla, utan att ana vad han gav sig in på.

Några månader senare bröt den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalsdepressionen ut. Fastighetsmarknaden kollapsade, staten fick rädda krisande banker och finanshajar började spekulera mot den svenska kronan.

Riksbanken hade på den tiden en uppgift: att försvara den fasta växelkursen. När paniken var som värst uttalade sig Lars EO Svensson i Dagens Industri.

– Det enda raka för Riksbanken är att höja räntan igen. Det är tekniskt fullt möjligt att försvara kronan i varje läge. Oavsett vad som händer är en devalvering utesluten, sa Svensson. Och tillade:

– Men ränteläget kan bli plågsamt högt.

Dagen efter, onsdagen den 16 september 1992, beslutade Riksbankschefen Bengt Dennis att höja styrräntan till 500 procent. Åtgärden misslyckades, spekulationen fortsatte och Riksbanken tvingades den 19 november överge den fasta växelkursen.

Plötsligt saknade Riksbanken, världens äldsta centralbank, ett syfte med sin penningpolitik. Lars EO Svensson tillhörde gruppen inom Riksbanken som fick i uppgift att formulera ett nytt mål. Efter kort betänketid bestämde de sig för ett oprövat kort: att ersätta växelkursmålet med ett prisstabilitetsmål. Tre länder, Nya Zeeland, Kanada och Storbritannien, hade precis infört en sådan modell. Sverige blev, i januari 1993, det fjärde.

Riksbanken skulle efter detta använda räntevapnet för att tämja den höga inflationen som hemsökt Sverige under sjuttio- och åttiotalen. Att inflationsmålet formulerades till två procent berodde på att inflationstakten just då råkade vara runt två procent.

För en vetenskapssjäl som Svenssons var det högst otillfredsställande. Resten av nittiotalet ägnade han åt att skapa en teoretisk grund till den nydanade låginflationspolitik han själv hade varit med och formulerat i all hast. Det var detta arbete som skulle göra honom världsberömd.

Teorierna Lars EO Svensson lanserade under nittiotalet är mycket intressanta med tanke på att han i dag utmålas som ränteduva och tokhyllas av vänstern. Tidigare hade räntepolitiken byggt på tankar från den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes – omhuldad av socialdemokrater – om att det fanns ett motsatsförhållande mellan inflation och arbetslöshet: när inflationen steg så sjönk arbetslösheten och vice versa. Det kallades Phillipskurvan. Slutsatsen var att räntan kunde användas för att utjämna konjunkturcyklerna, och politikernas uppgift var att välja – arbetslöshet eller inflation.

Frimarknadsliberalen Robert Lucas revolutionerade nationalekonomin när han på sjuttiotalet hävdade att Phillipskurvan inte lutade utan i själva verket var vertikal. Det vill säga man kan inte minska arbetslösheten – åtminstone inte på lång sikt – genom att föra en expansiv penningpolitik. Anledningen, menade Lucas, är att hushåll och företag drivs av rationella förväntningar. Om centralbanker försöker föra en höginflationspolitik så anpassar sig människor till att den framtida inflationen kommer att vara hög och sysselsättningseffekterna uteblir.

Marknaden övertrumfar alltid politiken. Löd teorin.

För detta fick Robert Lucas Nobelpriset i ekonomi 1995. Och när han tog emot priset i Konserthuset representerades priskommittén av en entusiastisk Lars EO Svensson som hyllade Lucas.

Svenssons egna teorier utgick från Lucas. Svensken förfinade dem och skapade modeller för hur man skulle bedriva en praktisk penningpolitik med ett överordnat mål: att hålla inflationen låg. Inte konstigt att Svensson på nittiotalet kallades »hårdnackad räntehök« av Dagens Industri och ständigt hamnade på kollisionskurs med den socialdemokratiska regeringen i sin roll som rådgivare åt Riksbanken.

Han skrev en rapport åt regeringens långtidsutredning som proklamerade att penningpolitiken inte kunde användas för att minska arbetslösheten, på sin höjd utjämna konjunktursvängningarna på arbetsmarknaden, och att Riksbankens uppgift därför i första hand ska vara att hålla inflationen i schack. Han varnade politikerna för frestelsen att trolla bort den växande statsskulden genom att låta inflationen skena. Han bet ifrån när regeringen ville överta ansvaret för valutapolitiken från Riksbanken, ett sådant beslut skulle bara skapa oklarhet om inflationsmålet och äventyra inflationsbekämpningen, varnade Svensson. Han klagade när socialdemokraterna utsåg karriärpolitiker i stället för ekonomer som ledamöter i riksbanksfullmäktige.

Som mest spänt blev läget efter att statsminister Göran Persson – stärkt av att 13 av 15 EU-länder då hade socialdemokratiska regeringar – drog i gång en kampanj för att få Riksbanken att bry sig mer om arbetslöshetsbekämpning än inflationen.

Lars EO Svensson, som då var vetenskaplig rådgivare åt Riksbanken, gick ut i öppen polemik med statsministern. Politiska påtryckningar för att sänka räntan skulle bara få motsatt effekt, ansåg han. Till TT sa han:

– Om plötsligt marknaden skulle tro att man tar lättare på inflationsmålet, då är det realistiskt att vänta sig högre inflation i framtiden och att räntorna går upp i motsvarande grad.

En irriterad Göran Persson svarade, enligt TT:

– Detta pubertala beteende kan jag aldrig tänka mig kan vidhäftas så eminenta personer.

För Svensson handlade det – som så ofta – om självständighet. Han gick sin egen väg och han ville att Riksbanken skulle vara lika fristående från politikerna den med. Sedan andra världskriget hade det varit praxis med gamla statssekreterare som riksbankschefer, vilka i praktiken fungerade som finansdepartementets förlängda arm. Förslaget om en självständig Riksbank, som inte fick ta politiska direktiv, hade utretts under Carl Bildts borgerliga regering men stoppats av den socialdemokratiska oppositionen. Det skulle dröja till 1999 innan förslaget blev verklighet. Det var då dagens sexhövdade direktion föddes.

När Lars EO Svensson utsågs till vice riksbankschef och medlem av direktionen 2007 var han professor i nationalekonomi vid amerikanska Princetonuniversitetet. Han hade rekryterats dit av den nuvarande amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke sex år tidigare, och blev därmed kollega med en annan ekonomipristagare, Paul Krugman.

Riksbanksfullmäktige hade letat efter en internationellt erkänd auktoritet med forskarbakgrund. Svensson var det självskrivna förstahandsval som alla kunde enas om.

Vad de hade mindre koll på – ingen alls om man får tro Fokus källor – var vem Lars EO Svensson var som person. De visste helt enkelt inte vilken risk de tog.

Som en professorskollega till Svensson uttrycker det:

– Han är först och främst ingen grupperson. Han bestämmer sig till hundra procent och sedan viker han inte en tum från det. För honom är det inget problem om han är den enda i hela världen som har rätt, det är ändå alltid de andra som har fel.

Eller som en annan tidigare medarbetare formulerar det när han ska beskriva vilken ekonomisk skola Svensson tillhör:

– Lars EO Svensson är en fundamentalist. Det är den enda skola han bekänner sig till. För honom finns det inga gråzoner, för honom är världen svart eller vit.

Ska man tro de penningpolitiska protokollen fungerade samarbetet mellan Stefan Ingves och Lars EO Svensson i cirka två år. Detta var en period då de penningpolitiska avvägningarna var relativt lätta att göra. De höjde räntan när konjunkturen fortfarande gick uppåt, sänkte den kraftigt när finanskrisen slog till. Det var när den ekonomiska krisen ändå inte ville försvinna som det blev problem.

Riksbankschefen Stefan Invges har ett minst lika välfyllt cv som Lars EO Svensson. Ingves ledde den svenska bankakuten under nittiotalskrisen, han gjorde karriär som finanskrislösare i Internationella valutafonden, IMF, och är i dag är ordförande i Baselkommittén för banktillsyn. Han är präglad av kriser och räds en sak mer en allt annat: finansiella bubblor. Erfarenheten säger honom att låga räntor är boven i dramat och han väljer därför det säkra före det osäkra. Hellre lite högre ränta för att inte riskera nya kriser.

Lars EO Svensson är som sagt motsatsen, en teoretiker ut i fingerspetsarna, som vigt sitt liv åt att jaga den perfekta penningpolitiken. När de fyras gäng har motiverat sina räntebeslut med pragmatism, magkänsla och och sunt förnuft sågar han dem längs fotknölarna. I Svenssons ögon är ekonomins lagar lika solida som naturens och går att kalkylera och kalibrera in i minsta detalj. Räntan är bara ett medel, inte ett mål i sig. Om den är noll procent eller 500 procent är oväsentligt så länge uträkningarna och modellerna säger att just den räntenivån uppfyller målen bäst.

Och för Svensson har ekvationen varit mycket enkel de senaste åren: om inflationen är för låg och arbetslösheten för hög så ska räntan sänkas. Punkt. Möte efter möte har han försökt övertyga direktionen om två saker. För det första att det inte existerar någon bostadsbubbla i Sverige, för det andra att penningpolitiken är ett dåligt verktyg om man nu vill påverka hushållens skulder. Han har dragit med sig fler uträkningar och fyrfältsdiagram för varje gång de träffats runt det ovala bordet på våning nio i Riksbankshuset.

Majoriteten i direktionen har varit smart nog att inte ta debatten med honom – de vet att de inte skulle kunna vinna en teoretisk fajt över Lars EO Svensson. Men avsaknaden av svar på Svenssons argumentation har bara gjort honom mer frustrerad och besatt att visa att de andra har fel.

Så här svarar han själv när Fokus frågar vad som driver honom:

– I direktionen har vi ett individuellt ansvar. Jag använder mitt omdöme som det är, drar de slutsatser jag drar och argumenterar sedan för min linje. Det är min uppgift i direktionen. Vi har ett individuellt ansvar i direktionen för att göra så gott man kan och det här är mitt sätt att försöka göra så gott jag kan.

Hösten 2010 kallade Svensson Riksbankens räntebana för en »katastrof för ekonomin« och sa till Svenska Dagbladet:

– Penningpolitik ska inte styras av hjärnspöken utan av fakta och analys.

Sommaren 2012 inkompetensförklarade han direktionskollegorna i en intervju med Dagens Nyheter:

– Penningpolitik är ett komplicerat område. Det får gärna vara fler professorer i direktionen.

Samtidigt: de flesta ekonomer som kan frågorna håller med Lars EO Svensson i sak. Professor Lars Calmfors har exempelvis uttryckt i DN att »det är lätt att hålla med Svensson om att kvaliteten på majoritetens argumentation varit låg«.

Det närmaste Stefan Ingves har kommit att bemöta kritiken var när han på ett penningpolitiskt möte i höstas avfärdade den med orden »Svenssons argumentation förs på en för hög abstraktionsnivå«.

Bättre än så kan man inte beskriva Lars EO Svensson, eller för den delen sammanfatta den spricka som klyver Riksbanken i två läger.

Efter fyra år av internt bråk är det svårt att inte säga att verkligheten har gett Lars EO Svensson rätt. Svensk ekonomi har varit mörkare än vad majoriteten i riksbanksdirektionen velat se, och långsamt har de tvingats närma sig Svenssons linje. Den 19 december 2012 sänkte de reporäntan till en procent.

Svensson borde vara nöjd. Men icke. Han har räknat. Tänk om svenskarnas inflationsförväntningar inte alls är rationella? Vad händer om hushåll, arbetsmarknadsparter och företag tror på Riksbankens inflationsmål på två procent – men Riksbanken samtidigt systematiskt ser till att inflationen ligger under i enlighet med Ingves försiktighetsprincip?

För ett år sedan kom han fram till ett svar på frågorna. Svaret förbluffade honom. Den svenska Phillipskurvan lutade faktiskt. Vad än Robert Lucas hade sagt. Just eftersom Riksbanken varit så dålig på att uppnå sitt eget inflationsmål. På ren svenska betyder det att inflationsnivån påverkar arbetslösheten, och Riksbanken kan alltså – även i teorin – påverka sysselsättningen .

Det var därför Lars EO Svensson stod i LO-borgen förra veckan och föreslog att Riksbanken skulle strunta i sitt inflationsmål några år och sänka räntan så mycket att inflationen klättrar en bra bit över två procent. För att ta igen alla förlorade år. Ett mardrömsscenario för riksbankschefen Stefan Ingves – som i en intervju dagen innan hade föreslagit nya åtgärder för att minska de svenska hushållens skulder.

Det är som upplagt för en ny batalj mellan Ingves och Svensson. Om nu Svensson orkar sex år till utan att få gehör för sina åsikter, och om han överhuvudtaget får stanna. Riksbanksfullmäktige avgör hans öde i vår.

Lars EO Svensson själv vill inte spekulera i om han får förlängt mandat.

Men vill han fortsätta?

– Där är det så att jag inte har tagit ställning till om jag står till förfogande. Men när jag har tagit ställning då meddelar jag fullmäktige, och som alla vet är det fullmäktige som beslutar om eventuellt förlängt mandat, säger Svensson till Fokus.

Riksbanksfullmäktige utses av riksdagen och består mestadels av gamla topppolitiker som tack för lång och trogen tjänst. Bestämmer gör en koalition av moderater och socialdemokrater som tillsammans sitter på åtta av elva stolar. I praktiken avgörs allt i överläggningar mellan två personer. Ordförande Johan Gernandt – moderat och till yrket advokat – som suttit i riksbanksfullmäktige i tre decennier och är en institution i sig. Samt förre socialdemokratiska ministern Sven-Erik Österberg.

De har redan tagit ställning i Riksbankskonflikten en gång när de gav Stefan Ingves förnyat förtroende hösten 2011. Och var Johan Gernandt står råder det ingen tvekan om, inte sedan ett kritiserat uttalande förra årsskiftet då två direktionsmedlemmar senast skulle bytas ut. När han till nyhetsbyrån Dow Jones sa att »de nya ledamöterna bör stödja den penningpolitiska åsikt som majoriteten har«. Och så blev det. Även om det, som ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström har konstaterat på DN Debatt, bröt mot reglerna om Riksbankens självständighet.

Den här gången kan majoriteten i direktionen inte skifta. Valet att sparka Lars EO Svensson handlar i så fall mer om person än politik. Att göra sig av med en jobbig person som ständigt dansar motvalls och konstant retar upp sina direktionskollegor.

Johan Gernandt är fåordig när Fokus ringer upp.

– Vi har inte ens börjat ta tag i den frågan. Mer vill jag inte kommentera.

Hur än beslutet blir kommer det att tolkas politiskt och få politiska konsekvenser. Konflikten i Riksbanken gör att det inte längre går att ta ställning till Lars EO Svenssons framtid utan att samtidigt ta ställning i sakfrågan. I frågan om vilken räntepolitik Riksbanken bör bedriva, en makt som politikerna egentligen har delegerat bort.

Extra känsligt är det för socialdemokraterna, partiet som efter lång tvekan till sist gav Riksbanken en fristående ställning. Där finns det många som gärna ser att penningpolitiken används för att skapa fler jobb. Inte minst inom facket. Ställer sig Sven-Erik Österberg bakom en petning av Lars EO Svensson hugger han samtidigt LO i ryggen.

Så oavsett beslutet kommer rubrikerna att fortsätta. Det finns 3 597 Lars Svensson i Sverige. Men bara en som delar landet i två delar.

 

Bakgrund | Spelarna i dramat Lars EO Svensson

 

1. Motståndaren

Stefan Ingves. Riksbankschef.

Kärv finlandssvensk ekonomidoktor som har karriären i Sverige. Städade upp i bankkrisen på 1990-talet.

Pragmatiker som fäster stor vikt vid Riksbankens ansvar för finansiell stabilitet, vilket bidrar till hans försiktighet att sänka räntan alltför aggressivt, vilket i sin tur retar gallfeber på Lars EO Svensson. Men Yngves är framförallt en annan personlighetstyp än EO Svensson, vilket bidragit till konflikten.

2. Vapendragaren

Karolina Ekholm. Vice riksbankschef.

Nationalekonomiprofessor från Stockholms universitet som kom in i direktionen två år efter Lars EO Svensson. Delar EO Svenssons analys av penningpolitiken och har visat sig ge honom eldunderstöd. Dock i mer diplomatiska former.

                                                      

3. Moderaten

Johan Gernandt. Ordförande i riksbanksfullmäktige. 

Affärsjurist och moderat som styrt Riksbanken i evigheter.  Har sagt att nya direktionsmedlemmar ska följa majoritetens linje, vilket tolkas som att han står på Stefan Ingves sida i kampen mot Lars EO Svensson.

4. Socialdemokraten

Sven-Erik Österberg

Vice ordförande i riksbanksfullmäktige.

Tidigare partiledarkandidat som i praktiken styr fullmäktige ihop med Johan Gernandt. Frågan är om denna tidigare fackliga ombudsman vågar bryta järntrusten och gå på LO:s linje till stöd för fortsatt mandat för Lars EO Svensson. Och vad skulle nuvarande partiledaren Stefan Löfven säga om det?

Fakta | Två partier dominerar

 

Riksbanksfullmäktige består i princip bara av politiker. Dessutom nästan bara moderater och socialdemokrater.

Ordinarie ledamöter:

Johan Gernandt,
ordförande (m)

Sven-Erik Österberg,
vice ordförande (s)

Peter Egardt (m)

Sonia Karlsson (s)

Bertil Kjellberg (m)

Anders Karlsson (s)

Gun Hellsvik (m)

Lena Sommestad (s)

Allan Widman (fp)

Peter Eriksson (mp)

Roger Tiefensee (c)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera