Kultur

Bort med tassarna

»Call Girl«-debatten är inne på ett högriskområde.

Det sägs att det finns något som heter »Call Girl«-debatten. Men en sådan har egentligen aldrig ägt rum. Vad som synts i spalterna är med några få undantag en strid ström fördömanden: Det är inte bara dumt att göra som filmskaparna gjort, att krydda verklighetens bordellskandal med en socialdemokratisk statsminister som utnyttjar en minderårig flicka sexuellt; det är förkastligt.

Man får inte göra så.

Och nu hörs ett förslag om att etiskt tvivelaktig film ska stoppas redan innan den blir till. Det skulle i alla fall bli konsekvenserna av det resonemang Nils Funcke, journalist och expert på tryck- och yttrandefrihetsfrågor, för i Expressen. Utgivarskapet på filmområdet borde styras upp, tycker han. Man borde lära av dagstidnings- och tv-världen. Svenska filminstitutet borde ställa vissa krav på en films utgivare innan det blir några pengar.

Funcke hänvisar till en debatt på Publicistklubben där det framkommit att det i manuset som låg till grund för SFI:s beslut att anslå drygt elva miljoner kronor i bidrag till »Call Girl« ska ha stått att »mannen«, inte »statsministern«, har sex med en minderårig flicka. Han menar att konsulenten, Lars G Lindström, borde ha förstått vem som avsågs eller i varje fall ha ställt frågan om vem »mannen« var. Och vad menar Funcke att Lindström skulle gjort om svaret exempelvis blev att det är en icke namngiven statsminister med tydliga anspelningar på Olof Palme, som en symbol för samhällets yttersta svek?

Bett manusförfattaren klippa lite i manus? Så som Nils Funcke föreslår att filmskaparna ska klippa bort sekvensen som utmålar filmens statsminister som pedofil och lägga in ett avsnitt om Olof Palmes smutsiga försök att mörklägga bordellaffären? För det var ju åtminstone sant.

I en sådan värld är utfästelsen om att konsten är fri inget värd.

Det är inte märkligt alls att regissören Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten bakom »Call Girl« åkt på däng. De har hållit sig borta från det offentliga samtalet på ett sätt som inte gagnat syftet, som med tanke på filmens perspektiv borde vara att förmedla maktlöshet inför en skoningslös samhällselit.

Maggie Strömberg på Fokus påtalade också detta mycket tidigt, att flykten från varje form av samtal ställde sig i vägen för filmens berättelse. Men att deras mediala klantighet lyckats konsumera allt syre sedan dess är olyckligt. Borde det inte handla om hur fritt man i en fiktion får blanda verklighet och dikt utan att tydligt saluföra vad som är vad?

Häromsistens skrev Jan Guillou ett inlägg i Aftonbladet där han ondgör sig över filmarnas historieförfalskning. Verklighetens Geijeraffär var rafflande nog med mörkläggningsförsök och förnekelser, inte minst ljög Olof Palme om affären, så varför vara så korkade att de kastar in honom som sexköpare? Och än värre, menar Guillou, »hittar de på« att historien tystas ner för gott. Och därmed, konstaterar han, skulle ingen ha hört talas om Geijeraffären. Fler än Guillou inser orimligheten i det. Om »Call Girl« gjort anspråk på att berätta sanningen hade man inte låtit polisen dö på slutet.

Låt skapare av fiktion falla på eget grepp. Låt pröva förtal och andra övertramp rättsligt om det behövs. Men låt oss inte leda konsten in på »den rätta vägen«. Då är vi farligt ute.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera