Den bottenlösa gruvan

Text: Johan Anderberg

Foto: Scanpix

Från den första nyöppnade gruvan på hundra år skulle vagnarna snart börja rulla. Nittioåtta ton i taget, till den isfria hamnen i Narvik.

I flera år hade de väntat. De svenska småspararna hade talat om gruvan på sina forum. De hade skickat bilder till varandra. De hade talat om de nya jättelastbilarna.

Så rasade allt i förra veckan. Efter att Northland Resources börskurs fallit misstänkt kraftigt tvingades ledningen berätta att bolaget saknade pengar. Man skulle behöva ta in 2,5 miljarder kronor.

Nyheten kom bara dagar före den första leveransen till ett stålverk i Nederländerna. Historien Northland Resources är inte bara en berättelse om en gruva i Norrland som nu kan sänka en hel bygd. Det är också ännu ett exempel på en historia som upprepas gång på gång på aktiemarknaden. Om hur tusentals vanliga svenskar över hela landet kastar sina pengar i ett hål i marken.

Det är en historia om gruvromantik.

Allt började egentligen utanför Pajala 1918. Då upptäcktes det som kom att kallas Kaunisvaarafyndigheten.

Under nästan ett sekel undersöktes järnmalmen på »det vackra berget«, som det finska namnet betyder. Statliga gruvjätten LKAB var sugen. Men ingenting hände. Tills det började hända saker i Kina.

Under 2000-talet fick tillväxten i Asien stora konsekvenser för världsekonomin. Olja, koppar, zink – i stort sett samtliga -råvaror började rusa i värde.

Nu började Kaunisvaara helt plötsligt se lönsam ut. Kanske.

Det blev Northland Resources som köpte fyndigheten 2005. Med dåvarande vd:n Arden Morrow i spetsen började det Luxemburgbaserade företaget, utan synliga större ägare, att kurtisera investerare. Som med alla gruvprojekt handlade det om mycket pengar. Bygget skulle så småningom kosta ungefär sex miljarder kronor.

Men någon stor investerare nappade inte. Ingen AP-fond. Inget Folksam. Inget Alecta. Så Northland vände sig till landets tiotusentals småsparare.

Representanter för företaget åkte land och rike runt för att få in pengarna. De var i Höganäs, och Vallentuna, Uppsala och Falun. I Aktiespararnas kalendarium omnämns företaget 56 gånger de senaste åren.

Arbetet gav resultat. De svenska småspararna blev tillsammans företagets överlägset största ägare. Åtminstone enligt de -offentliga ägarlistorna på bolagets hemsida. Där fanns namn på ett antal banker och fondföretag. Vilka enskilda aktörer som stod bakom angavs inte.

En tongivande ägare med ett huvudansvar saknades alltså. Och när alla småsparare kom in blev ägarbilden ännu mer splittrad. Snart skulle också de nordamerikaner som varit drivande lämna projektet.

Exploateringschefen Vance Thornsberry drog i oktober 2007. Arden Morrow drog 2009. Geologer, verksamhetschefer och mellanchefer åkte nu tillbaka över -Atlanten.

I stället tog ett gäng svenska, finska och norska tjänstemän över ledningen. Karl-Axel Waplan, som kommit in i företaget 2008, tog över vd-posten. Ordförande blev norrmannen Anders Hvide.

Waplan hade nyss fått lämna Lundin Mining. Hvide kom från Pareto Securities, som varit Northlands finansiella rådgivare.

Till en början såg det bra ut. Bygget av gruvan fortskred. Företaget tecknade kontrakt med både kunder och leverantörer.

Till en början höll sig aktiekursen på en någorlunda hög nivå. Men för två år sedan inleddes en stadig tur nedåt.

De små ägarna behöll dock tron på före-taget. Northland Resources var nu den utländska aktie som flest svenskar ägde. Trots att gruvan låg tio mil norr om polcirkeln i Sverige var den noterad på Toronto-börsen.

Det här var alltså ett kanadensiskt företag, med huvudkontor i Luxemburg, med svenska småägare, panskandinavisk ledning, sekundärnoterat på Oslobörsen. Vid slutet av 2012 ägde svenska depåkunder i banker och mäklarfirmor över en tiondel av företaget.

Northland fick draghjälp. Såväl affärspress som lokalpress följde bygget minutiöst. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd var på besök. Regeringen hade ju investerat över en miljard kronor i en ny väg här. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven stoppade också näsan i jorden. »Det luktar pengar«, sa han.

Alla föll för nationalromantiken.

– Många svenskar tycker att järnmalm låter tryggt. Vi har ju andra framgångsrika gruvbolag i Sverige, som LKAB och Boliden.  Och så har man påverkats av de -senaste tio årens råvaruutveckling. Där tror jag att många gick fel, säger Avanzas sparekonom Claes Hemberg, som de senaste dagarna har suttit i möte med Northlands ledning, som något slags representant för småägarkollektivet.

Flera professionella aktörer har också trott på bolaget. Nordea, SEB, Handelsbanken och Affärsvärlden har alla haft köprekommendationer på Northland Resources.

Ingen kunde se hålet i plånboken. Inte förrän kursen började falla från sju till sex norska kronor för några veckor sedan. Det skulle visa sig att det var en läcka som låg bakom kursfallet. Någon visste om att Northland behövde ta in mer kapital.

Den 24 januari kablade ledningen till sist ut nyheten om de 2,5 miljarderna i kapitalbehov – och kursen rasade snart ner till under en norsk krona.

Bara spararna i Nordnet och Avanza hade tillsammans tappat värden för över en halv miljard kronor.

Men det var inte det enda som gjorde småägarna upprörda. Företaget sa nu att det skulle bli en nyemission riktad mot helt nya, hemliga ägare. Därmed skulle de tidigare ägarna inte kunna köpa på sig nya aktier, och deras andel av bolaget skulle minska.

Beteendet väckte flera frågor. Var det verkligen så illa i bolaget som ledningen ville göra gällande? Eller försökte någon pressa ut småägarna, till förmån för de nya ägarna som därmed skulle komma över en gruva till vrakpris?

Den välvilliga förklaringen var att ledningen inte hade något val. I avsaknad av en tydlig storägare som kunde ställa upp med kapital, var man tvungen att vända sig åt helt nya håll. Svaret på frågan har blivit hängande i luften. I måndags meddelade bolaget att kapitalanskaffningen hade misslyckats.

Nya pengar måste dock komma in. En komplicerad ekvation av lånekostnader, järnmalmspriser och produktionskostnader måste gå ihop för att det inte ska bli konkurs.

Men de svenska småspararna är inte ute ur bilden. Tvärtom har de ökat sitt ägande i bolaget. Avanzas kunder äger nu 12 procent av Northland. Även Nordnets kunder har gått in tyngre.

Bakom de siffrorna döljer sig en mer komplex bild. De tidigare ägarna har till stor del sålt sitt innehav medan nya placerare har kommit in.

– Det är en typ av investerare som är väldigt spekulativa. De behandlar det som om det vore dobbel, säger Günther Mårder, sparekonom på Nordnet.

Gruvromantiken härskar än.