Extremisten i dig

En av Facebooks funktioner är att vara en insändarsida som utan fördröjning publicerar arga inlägg, begränsade till ens bekantskapskrets. Det är inte alltid så lyckat. När man träffar folk i verkligheten kan man skämta om åsiktsskillnader på ett sätt som anpassar tonläget efter sammanhang. »Titta, ett förstamajtåg«, ropade jag för ett tag sedan till en vän för att få honom att slita sig från en klädbutik. Det fungerar för det mesta att driva med människor på det viset. Om jag däremot hade skrivit samma sak på hans tidslinje på Facebook hade jag gjort det inför öppen ridå, något som kanske hade fått honom att känna sig tvingad att svara. Detta är ett av problemen med Facebooks halvoffentliga karaktär.

För ett tag sedan skrev jag i min status-linje: »Höjd dieselskatt, höjd tobaksskatt och nu en ny köttskatt – kanske borde man i rättvisans namn ha en särskild skatt på alla jävla hippiehjon«. Det är ett exempel på hur man inte bör avhandla något ämne överhuvudtaget, och definitivt inte på Facebook. För varenda miljövän, icke-rökare och vegetarian i min bekantskapskrets kan ha blivit förbannad – eller sårad, vilket förstås är ännu värre.

Jag har själv otaliga gånger blivit så sur över vad vänner skrivit på Facebook att jag avslutat prenumerationen på dem. Särskilt illa var det inför senaste riksdagsvalet. Det hade inte hänt om jag tagit del av deras åsikter ute på krogen, i privata samtal. Då hade de uttryckt sig mer nyanserat, och jag hade bemödat mig om att vi skulle resonera oss fram till någonting. Kanske – en hisnande tanke – kanske hade vi lärt oss något av varandra, kommit till nya insikter om vad det kan bero på att någon vi gillar faktiskt tycker precis tvärtom. Om nu någon någonsin tycker precis tvärtom om någonting, när man väl vågar titta efter.

Det största problemet med tonläget på nätet är, som framgått på sistone, att fega, anonyma hatmånglare ostraffat kan hota och äckla sig fram. Extremister av alla de slag får plötsligt känna att de kan komma till tals. De har funnits där hela tiden, heter det ofta. Men det finns en ryggdunkareffekt, ett slags smitta som sprider sig. För varje gång ordet »hora« eller »kommunistjävel« eller »nassesvin« syns i ett kommentarsfält är det som om vidrigheten normaliseras. Hur extremt är till slut det man ser dagligen?

Så långt extremisterna. Vi andra då? Upprensningen på nätet måste kanske börja med att var och en funderar på det egna tonläget. Det är något som har gått verkligt snett, och det har med textmediet som sådant att göra. Att man uppfann smileyn säger ganska mycket: det är helt enkelt vansinnigt svårt att textvägen förmedla ett ironiskt eller ens halvt skämtsamt tonläge. Jag tycker att man ska ha det i bakhuvudet när man häver ur sig en aldrig så skämtsam parodi på arg insändargubbe (eller vad man nu har en faiblesse för att roa sig med). Jag borde inte ha skrivit där med »hippiehjon«. En och annan jag känner borde inte skriva »borgarsvin« eller diverse epitet som inleds med variationer på det manliga könsorganet. Ett förslag på tumregel: ta bort svordomarna och åsiktsetiketterna från en utsaga och se om den fortfarande går att uttrycka. Om ja, jättebra. Om nej, låt bli.

Ett humorlöst samtal, kan tyckas. Men så får det kanske bli: ju större kontrast mellan oss och extremisterna, desto mer syns deras fulhet och svinaktighet. Om priset för detta är att man ibland får lägga band på sig och försöka sätta sig in i hur ens formuleringar kan uppfattas, ja då är i alla fall jag villig att betala. Är du?

Text: