Minnesord

Inge Engström

Radioproducent, dog 14 december, 94 år gammal.

Inge Engströms pappa tjänade sina första miljoner på att tillverka öljäst. De miljonerna förlorade han i den stora börskraschen 1929. Han lyckades kämpa sig tillbaka och få verksamheten att blomstra igen. Men snaran drogs gradvis åt runt familjen. Inge Engström kunde också känna det. När hon en kväll inte längre var välkommen på skolbalen. Och när hon blev portad från sin bordtennisklubb. Och när killen hon var kär i inte ville ha någonting med henne att göra, för att hon var judinna. I mars 1939 flydde de från Nürnberg. Pappan hade varit på middag med goda vänner och stadens polismästare – de två var gamla bekanta – hade tittat förbi för att hälsa Inges pappa att han inte skulle gå hem den kvällen. Polismästaren hade nämligen precis fått en order om att hämta honom och hans familj.

Pappan och sonen flydde till London. Dottern Edit skickades till Basel i Schweiz. Och Inge och hennes storasyster Marion hamnade i en villa i Djursholm i Stockholm.

Pappan hade fått ett löfte av bankiren Oscar Rydbeck att kunna inhysa flickorna hos honom. Här hamnade de nu, utan några pengar och utan att kunna språket. De trivdes inte. Deras nya värdar var egentligen inte särskilt förtjusta över att ha fått gäster. Flickorna var utlämnade åt varandra och göts hårt fast i sina syskonroller. Ännu när de två var i nittioårsåldern så var de omisskännligen storasyster och lillasyster.

Efter två år hade Marion fått nog. Hon tog transsibiriska järnvägen för att nå Amerika via Vladivostok. Inge stannade kvar. Hon hade redan rotat sig i Sverige, sjöng med en kör i Uppsala och hade jobb som översättare på Bonniers tidskrift Allt om Böcker.

Så småningom träffade hon också skulptören Torolf Engström på en fest och de två blev ett par. Efter kriget gifte de sig och fick barn.

Musiken var alltid viktig för henne. När hon var barn hade hennes familj ofta umgåtts med musiker, och de gick ofta på konserter. Efter att hon kommit till Sverige stängde hon på många sätt dörren till sitt eget förflutna. Hon ville aldrig mer tala tyska. Hon ville aldrig mer åka till Nürnberg. Hon ville inte tala om vad som hade hänt. Kanske blev musiken därmed ännu viktigare för henne, som en grundpelare i hennes identitet som stod kvar där andra pelare rämnat.

När barnen blivit stora jobbade hon som sekreterare på Konsertbolaget, som var en av landets största artistförmedlingar. En del av hennes jobb var att ta hand om de musiker som kom och spelade, och Inge brukade helt enkelt bjuda hem dem på middag. Ofta handlade det om den klassiska musikens superstjärnor, och tillställningarna var alltid mycket uppskattade. Inte så att det var särskilt flådiga middagar, det blev svartrötter eller gryta, men turnerande musiker får i allmänhet allt för mycket av opersonliga restauranger och hotell – här fick de komma till ett riktigt hem. De brukade samlas vid ett litet piano och musicera tillsammans.

På 1970-talet började hon jobba på Sveriges Radios musikavdelning. Först som sekreterare till Ingemar von Heijne, men efter hand fick hon flera egna producentuppgifter. Hon gjorde »Nocturne« varje vardag mellan 22 och midnatt, och hon valde dikt och musik till »Dagens dikt«, på det där speciella sättet som gör att man alltid undrar lite hur det hänger ihop.

Inge Engström var också den som »upptäckte« den finske dirigenten och tonsättaren Esa-Pekka Salonen. Den första gången han dirigerade utanför Finland var han på Cirkus i Stockholm och dirigerade Sveriges Radios symfoniorkester i en klassisk musikkonsertserie för barn som Inge Engström låg bakom. De måste ha gillat samarbetet, för Salonen skulle sedan bli orkesterns chefsdirigent under ett helt decennium.

Inge Engström var ofta händelsernas mittpunkt, men hon såg till att vara det på ett sätt som inte drog uppmärksamheten till hennes person. Hon var lågmäld. Sedan 1990-talet ägnade hon mycket tid och engagemang åt den stora musikfestivalen i Verbier i Schweiz som hennes son Martin grundat. Många musiker som besökt festivalen har vittnat om att hon hade något drottninglikt över sig under de veckor som festivalen pågick.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera