En ö i eurokrisen

Text:

Foto: Patrick Baz / Scanpix

Om Jutta Urpilainen och Angela Merkel planerar att fira sin sommarsemester på Cypern ska de nog tänka om. Detsamma gäller Jeroen Dijsselbloem.

Finlands och Nederländernas finansministrar samt den tyska förbundskanslern tillhör förmodligen de personer som cyprioterna hatar mest just nu. Alla tre pekas ut som de pådrivande i eurogruppen, där Jeroen Dijsselbloem också är ordförande, som i helgen drev på för att ett nödlån till Cypern villkorades med att landet själv bidrog på något sätt.

Resultatet blev en engångssskatt för alla som har pengar på cypriotiska banker.

Cypriotiska småsparare blev tokiga. Rika ryssar likaså.

Utanför parlamentsbyggnaden i huvudstaden Nicosia ropades »Nej till diktatur«, »Rån« och »Vi är inte era försöksdjur« med udden riktad mot trojkan, som förutom eurogruppen består av Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Inte heller den nyvalde presidenten Nicos Anastasiades slapp undan kritik, vare sig från folket eller från Kreml där president Putin kallade den planerade bankskatten för »orättvis, oprofessionell och farlig«.

Som om inte detta var nog reagerade en rad av världens ekonomiska tyckare efter helgens besked. Ska man sammanfatta deras kritik går den ut på att ett så ogenomtänkt beslut som en bankskatt gör att småsparare tar ut pengar i panik, en »bankrun«, något som kan sprida sig likt en epidemi framför allt i flera av de krisande medelhavsländerna. Förtroendet för hela banksystemet är hotat och euron kan försvagas ytterligare. Dennis Gartman, veteran på finansmarknaden, var en av alla kritiker. I sin upphetsning kallade han den cypriotiske presidenten för idiot på nyhetskanalen CNBC:s sajt. En kollega till honom, Mark J Grant, likställde villkoren för engångsskatten med våldtäkt.

Kritiken tog skruv och Cyperns parlament sa nej sent i tisdags kväll.

Men problemet är självklart inte över. För att få nödlån från EU måste Cypern skaka fram sitt bidrag till räddningspaketet på något annat sätt.

Hur kunde detta lilla EU-land hamna på gränsen till bankrutt och bli det femte EU-landet som nu ber om nödlån?

Alla som liknar Cypernkrisen vid en blixt från klar himmel är i gott sällskap. Nobelpristagaren och ekonomen Paul Krugman konstaterade i helgen på sin blogg på New York Times helt kort att: »Ok, I didn’t see that one coming.«

Lika överrumplade är troligen inte de som följt de cypriotiska bankernas enorma tillväxt. Omsättningen för dessa banker är åtta gånger större än landets BNP, något som också förklarar varför landet självt inte mäktar med att rädda bankerna utan har vänt sig till EU för att klara sig undan en kollaps.

– Banksystemet är helt oproportionerligt stort jämfört med Cyperns ekonomi, säger Annika Winsth, chefekonom på Nordea, som också ger samma förklaring till dagens kris som de som synts i till exempel Grekland: landet har levt över sina tillgångar och nu måste skulderna betalas.

Finns det då någon anledning att oroa sig för allt detta som en rad experter ihärdigt varnar för – som panikuttag och ett rubbat förtroende för systemet? Eller att det lilla öriket skulle gå omkull?

Egentligen inte.

I alla fall inte om man lutar sig mot de argument som radas upp av minst lika många tunga spelare som det finns kritiker. Som Erik Nielsen, chefsekonom på banken Unicredit. »Detta påverkar inte övriga Europa«, sa han i veckan till Bloomberg TV, eftersom »det cypriotiska banksystemet är en väsensskild varelse jämfört med övriga banker i eurozonen«. Royal Bank of Scotland är inne på samma linje: »Är Cypern ett specialfall? Ja.«

Eller som Barclays, en av världens största banker. »Risken för en spridningseffekt är väldigt begränsad«, skriver banken i en av sina rapporter som jämför med krisen 2010. Hade samma skatt plockats ut då hade paniken definitivt spridit sig. I dag finns det ett helt annat skyddsnät för att hantera krissituationer.

Ska man se på omvärldens reaktioner är det lätt att ge dem rätt. Hittills har uttagsrushen i länder som Italien, Spanien och Portugal uteblivit. Börserna har bara tappat någon knapp procent. Marknadsräntorna inte skenat åt något håll.

Att marknadens reaktioner inte varit mer än en axelryckning förklaras givetvis av landets relativa litenhet. Cypern spelar ingen större roll för världsekonomin och står bara för 0,2 procent av euroländernas samlade BNP. I sammanhanget är räddningspaketet på 140 miljarder kronor fickpengar. Upplägget på paketet, som det ser ut i dag, är att EU bidrar med knappt 100 miljarder kronor medan Cypern står för cirka 50.

En viktig del av den överdimensionerade banksektorn, som dominerar hela ekonomin, är de utländska investerarna som svarar för runt 40 procent av pengarna på Cyperns banker. Många av dem är ryssar. Som köper fastigheter, direktinvesterar i företag och spenderar enorma pengar.

President Nicos Anastasiades är rädd att en modifierad engångsskatt – som bara skulle omfatta insättningar över 100 000 euro – ska skrämma iväg dem och inte längre göra landet attraktivt som skatteparadis.

Anastasiades plockade upp luren, slog numret till Putin och pratade med sin ryska kollega i en dryg halvtimme. Samtalet beskrevs som »fruktbart och konstruktivt« och finansminister Michalis Sarris skickades iväg till Moskva för att försöka förlänga de ryska nödlån på 2,5 miljarder euro som redan förlängts en gång, 2011. Och kanske är det också här som Cypern kan få ihop sin andel pengar till EU:s räddningspaket. En utväg, som ryska medier spekulerat om, är att gasjätten Gazprom går in med pengar i de cypriotiska bankerna och i utbyte får andelar i öns olje- och gasfyndigheter till havs.

Kanske skulle en rysk insats vara en lösning som passar båda parter rätt bra. Cypern slipper tvångsbeskatta de ryska investerarna. Och eurogruppens krav på att Cypern ska bidra till räddningspaketet uppfylls. Redan på ett tidigt stadium stod det ju klart att det var politiskt omöjligt att rädda Cypern med en grekisk lösning där bankerna räddades utan att insättarna fick stå för något. Detta hade ju i praktiken inneburit att EU:s skattebetalare hade fått betala medan ryska investerare klarat sig oskadda. Otänkbart för till exempel Angela Merkel, som vill fortsätta som förbundskansler efter det tyska valet i september.

Minst lika otänkbart blir också att Cypern skulle kliva ur EMU.

– Hon vill hålla det så snyggt och lugnt som möjligt inför valet och då är ett spräckt eurosamarbete inte ett huvudscenario, säger Annika Winsth på Nordea, som därför menar att det vore oerhört förvånande om resten av eurogruppen knuffade ut cyprioterna genom att låta deras banker gå omkull.

När Cyperns parlament sa nej till engångsskatten i tisdags kväll byttes de hatiska glåporden mot lättnad och nationalsång. Småspararna hoppades att de hade förskonats.

Men förhandlingsspelet lär fortsätta – på något sätt ska Cypern få fram en slags motprestation. Andra scenarier är möjliga vid sidan av det ryska spåret. Kliver inte Putin in som en frälsare kan man tvingas backa och på något sätt avkräva de rikaste (i första hand de utländska investerarna) en bankskatt. Eller, som en del parlamentariker föreslog i veckan, sälja de framtida olje- och gasfyndigheterna till någon annan än Ryssland. Om det nu finns någon spekulant. Ett alternativ är att använda samma fyndigheter och ge ut ett slags folkaktie.

Oavsett så har Cypern mjukats upp rejält. Dels skrapar man med foten i Kreml, dels hörs inget försonande prat från EU. Visserligen förklarade eurogruppen att den fortfarande är redo att hjälpa landet, men den gav ändå inga signaler om ytterligare hjälp utöver den överenskommelse som röstades ner av parlamentet. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble beklagade beslutet, men sa till tysk tv att även om läget är allvarligt så får det inte leda till oförnuftiga beslut.

Så, vad återstår om inga pengar skakas fram? Att bankerna slår igen och Cypern tvingas ut ur eurosamarbetet, trots Merkels envisa försök att inte få en skakig resa fram till valet?

Risken finns, särskilt som bedömare av olika slag understryker hur liten påverkan Cyperns ekonomi har och hur eurozonen nu är något mer stabil än för något år sedan. En cypexit skulle alltså kunna hanteras.

Arkeologiska fynd har visat att människor levde på Cypern redan för 11 000 år sedan, alltså runt 9 000-talet före Kristus. Efter det har ön styrts av en rad stormakter. Som assyrier, perser, osmaner och egyptier. Den närmaste tiden visar om det är ryssar eller européer som kommer att diktera villkoren för landets överlevnad.

Fakta | Ekonomisk lilleputt

Cypern är en liten ekonomi med 0,2 procent av euroområdets samlade BNP. Landet är, sett till BNP, EU:s tredje minsta och domineras helt av finans- och banksektorn.

Läs mer från Fokus rapportering om eurokrisen här.