Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gunnel von Essen

Fotograf, avled den 3 februari, 92 år gammal.

Som barn fick min mormor Gunnel följa med sin teaterfrälsta pappa Ernst Wahren på affärsresor i Europa, framför allt till Paris. Hon blev omedelbart frankofil på livstid och behöll till sin död alla franska teaterprogram i en ask. Kanske även som ett minne av senare Frankrikebesök då hon fotat mimaren Marcel Marceau och blivit avmålad av Sylvette David, Picassos fru – eller älskarinna, som hon brukade säga till mig för att det lät mer spännande.

Hon växte upp i en villa i Solsidan, som Ingmar Bergmans kostymör Mago drömde om att få in i demonregissörens filmer. Kompisen Alice Babs sov ofta över och flera judiska flyktingar bodde där såväl under som efter kriget.

Kameran tog hon upp i 30-årsåldern, i sitt andra äktenskap, med sina barn Carl och Cecilia som favoritobjekt. »Det kan väl inte vara så svårt«, resonerade hon när fotografkompisen Kary Lasch visade sin Rolliflex. Snart arbetade hon själv med två stycken, för att inte förstöra ögonblicket genom att behöva byta film.

Genom sina vänner i jazz- och teatervärlden kom hon i kontakt med många av den tidens mest intressanta kulturpersonligheter. Från sin lilla pall eller någon annan oväntad vinkel tog hon avslappnade, levnadsglada porträtt av stjärnor som Count Basie, Rudolf Nurejev, Allan Edwall, Pia Degermark och Sammy Davis Jr. Men också av beatnikcoola jazzdansare, senegalesiska tonårsmammor och egyptiska kungar. Hon var oerhört noga med blicken på alla hon fotograferade.

Hemligheten var också hennes avväpnande spontanitet som fick alla att glömma kameran och vilja veta mer om henne. Eller som i Duke Ellingtons fall förgäves försöka bjuda ut henne på middag.

Fotona prydde omslagen på tidningar som Röster i Radio och Damernas Värld, ibland också skivomslag, som »Sundström spelar Allan«. Gunnel gav ofta bort stora uppförstoringar till dem hon avbildat. Doowop-gruppen The Platters blev så glada att de lärde henne sin hit »Smoke Gets in Your Eyes« på piano som tack.

Men alla var inte lika lyriska. När hennes mamma Margareta för första gången besökte sin dotters ateljé var hennes första kommentar: »Du borde vara hemma och laga mat till din man.« Vid åsynen av ett fantastiskt porträtt av en kaffedrickande Erland Josephson klagade hon vidare: »Varför har han inget kaffefat?« Det var kanske inte konstigt att Gunnel ibland var självkritisk. Hon led tidvis av svåra depressioner och slängde en gång alla sina negativ.

Detta visste jag inget om som barn. Som mormor var hon ett glädjestrålande unikum. Alla stirrade när hon kom och hämtade mig i skolan, iförd en matchande färgexplosion eller dramatisk leopardkappa. En gång bytte hon kläder med en kund i affären där hon jobbade eftersom de tyckte så mycket om varandras outfit.

Gunnel var en wigger innan ordet fanns. Lyssnade helst bara på jazz och var lika fascinerad av afroamerikansk kultur som av sitt judiska ursprung. Hon var extra kärleksfull mot alla med rötter i andra länder och gosattackerade särskilt adopterade barn i barnvagn.

Så här i efterhand känns hon som någon slags Zelig som dykt upp i alla minnesvärda ögonblick i Stockholms kulturhistoria. Var ett franskt filmteam i Nacka för att spela in Viktor Rydbergs »Singoalla« (1949)? Då hoppade Gunnel in som tolk. Var Martin Luther King, Count Basie eller Erica Jong i stan? Då träffade hon dem eller bjöd på fika i sin ateljé.  Spelade Diana Ross & Supremes på Berns? Då hälsade mormor på i logen med deras gemensamma vän Jerry och provade Dianas peruk.

Som de flesta okonventionella normbrytare trivdes hon bäst med likasinnade, men spred även liv över en hel del stela middagar. Vi som haft glädjen att ha henne i våra liv minns en kvinna som var generös, envis och så spontan att hon en gång åkte till Hawaii med bara en tandborste.

Hennes rastlösa äventyrssjäl förankrades av att hon var gift i 60 år med samme man, Christer von Essen. Tidvis var de så synkade att de tankeläste. På sjukhemmet där hon tillbringade sin sista tid, sa de att de aldrig sett en så hängiven make.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera