Ikapphunnen av verkligheten

Text: Johan Schmidt

Foto: Geraldo Caso / Scanpix

Den slutgiltiga domen över Hugo Chávez avgörs av vem som får författa historieboken. Men i avvaktan på den säger Rafael Simon Jimenez, ungdomsvän och tidigare politisk mentor som vände sig emot sin elev, att Chávez trots allt var en nödvändighet:

– Ingen traditionell politiker hade vågat eller kunnat bryta sönder det gamla korrupta systemet. Han var symptomet på ett dödsdömt system och skapade hopp och illusioner om förändring men lyckades aldrig presentera ett alternativ, säger han till Fokus.

När Hugo Chávez vann presidentvalet första gången 1998 var analysen relativt enkel. Ett rikt oljeland som alltför länge styrts av en korrupt elit som exkluderat en växande fattig underklass. En politikerklass som lyckades med konststycket att få kurvorna över BNP-utvecklingen och fattigdomen att löpa parallellt – uppåt. En perfekt krattad manege för en populistisk politiker.

Vid presidentvalet i oktober 2012 var analysen svårare. Chávez hade efter 14 år vid makten inte lyckats lösa landets fundamentala problem. Beroendet av oljan, vilket definierats som roten till Venezuelas problem, var större än någonsin. Korruptionen hade institutionaliserats och den statliga kontrollen av ekonomin i form av valutarestriktioner och priskontroller skapade hög inflation och varubrist. Kriminaliteten hade gjort Caracas till Latinamerikas farligaste stad och enkelriktningen av både ekonomin och politiken hade fört landet till vägs ände.

Ändå vann Hugo Chávez valet med klar majoritet. Hur lyckades han?

Under ungdomsåren då Chávez intresse växlade från baseboll till politik och han sökte sig fram bland ideologierna fastnade han för landets nationalhjälte Simon Bolivar och den ryske Pelchanovs teori om personlighetens ibland avgörande roll i historien. Den heroiska insatsen för fosterlandet blev idealet för den unge militären.

Hugo Chávez gjorde entré på Venezuelas politiska arena i ett kort tv-tal den 4 februari 1992, då en grupp officerare gjorde ett misslyckat kuppförsök. Den karismatiske fallskärmsjägaren i röd basker stirrade in i kameran och talade om krisen i landet, om fattigdomen, korruptionen, om behovet av politisk förnyelse och arméns historiska plikt att rädda fosterlandet undan det pågående vanstyret. Hans rakryggade patriotism gick rakt genom rutan och skapade ett hopp om förändring. »Por ahora« – för tillfället, lyckades vi inte med vår historiska uppgift, sa Chávez, men lovade att återkomma när tiden mognat.

Hugo Chávez kom tillbaka, störtade det gamla systemet i gruset och erbjöd landet »21:a århundradets socialism« som vägen till lycka. Men snarare än en modernisering av tidigare århundradens varianter av socialismen var Chávez ideologi egentligen bara ytterligare en utväxt av den spretiga flora som finns i den latinamerikanska politiska traditionen: messianska ledare som kommer från militära kretsar med en heroisk uppfattning av livet och historien. Chávez dröm var densamma som tidigare utopiska varianter: skapa en ny människa som lever i harmoni och fred under den välvillige Ledarens spelregler. Utopin brukar stupa på bristande ekonomiska resurser men Chávez hoppades att de enorma oljeintäkterna skulle ge honom houdiniska möjligheter att bryta sig ur denna realiteternas tvångströja.

Han lyckades inte uppfylla sitt löfte, men slapp sin läromästare Simon Bolivars öde att dö ensam och utstött. Chávez fick avsluta livet som folkets president, den obesegrade som endast döden kunde stoppa, och kommer av miljontals venezolaner upphöjas till ett helgon för att han gav dem hoppet tillbaka.