Prinsessan Lilian

Mycket har skrivits om Lilian Craigs 30-åriga, hemlighållna romans med en prins av Sverige. Vi vet vilket högt personligt pris paret fick betala för gamle kungens och hovets attityd till deras kärlek – särskilt priset att aldrig bli föräldrar. Det tog mer än 30 år innan de fick gifta sig. Då var de fortfarande djupt förälskade. De är på så vis antitesen till Charles och Dianas olyckliga resonemangsparti på åttiotalet.

Mindre har sagts om Lilian som symbol för hovets missade chans att fylla monarkin med nytt innehåll. Sett i efterhand är det en tänkvärd studie i organisationsmisslyckande.

Alternativen fanns ju faktiskt. Medan Lilian och prins Bertil sökte avskildhet i S:t Maxime på Franska rivieran på femtiotalet satt rådgivarna till furstefamiljen Grimaldi i Monaco bara några mil österut och begrundade vad man egentligen kunde ha ett kungahus till. Deras analys var modern. De gjorde klart att stamtavlor var helt ointressant när furst Rainier skulle välja partner och föreslog att han gick till altaret med Marilyn Monroe. Nu blev det i stället Grace Kelly som bekant, men målet var förstås detsamma: att skapa en typ av internationell medial uppmärksamhet och glamour som kunde leverera underhållning och dra exportintäkter till pyttestaten vid Medelhavet.

Hur kom det sig att monegaskerna tänkte så? Ett svar är att Monaco inte hade ett stormaktsförflutet som grumlade sikten in i framtiden. Men det hade Sverige.

För vad gör vid samma tidpunkt det svenska hovet? Har de efter 30 år dragit några slutsatser av 1914 års borggårdskris och kungahusets de facto-utträde ur allt som har med politik att göra?

Nej, det har de inte. Deras förebild är fortfarande forna tiders svenska kungar som satt och äktenskapsmixtrade med husen Oranien-Nassau och Habsburg, på den tid då allianser mellan kungahus hade reell betydelse för nationell säkerhet. I Sverige på 1950-talet med stadigt förankrad demokrati är säkerhetspolitiken den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undéns uppgift. Han mixtrar med Nato och Warszawapakten (eller icke-mixtrar, Sverige var ju alliansfritt). Men hovet sitter ändå och jämför europeiska regentlängder. Som om ingenting hade hänt.

Därför ratar de Lilian Craig och det räcker med att titta på den berömda 40-talsbilden av henne och prins Bertil på en restaurang för att begripa vilken strategisk chans till förnyelse de missar.

En strålande vacker kvinna i elegant hatt, precis lika glamourös som en Marilyn Monroe eller Grace Kelly. Om hovet hade borrat i saken skulle de kanske ha förstått det som vännerna vittnade om. Att Lilian Craig var en rolig, varm, social och spirituell person som till skillnad från Monroe var psykiskt stabil och till skillnad från Kelly genuint förälskad. Vilken tillgång brittiska Lilian Craig hade kunnat vara i exportfrämjandet, en av kungahusets viktigaste uppgifter under efterkrigstiden.

Framtiden gick ju på alla sätt i gruvarbetardottern Lilians riktning. Folkhemmet och den begynnande massmedieepoken skulle ha användning för en ny typ av kungligheter, denna specialkategori av kändisar, där identifikation är viktigt och överbryggning mellan samhällsklasser helt centralt. Där kungligheterna exemplifierar folket i stället för att symbolisera det, för att uttrycka sig semiotiskt. Framtiden skulle också ställa allt starkare krav på autenticitet. Äkta kärlek, inte spelad. (Det missade man i Monaco.)

I minnesbilagorna visas nu nästan enbart bilder från Lilians prinsesstid från 1976 och framåt. Jag saknar alla bilderna från de tre decennierna dessförinnan.  Tomrummet speglar inte bara ett bitterljuvt personöde utan också en statlig organisation som misslyckats med att omdefiniera sin uppgift.

Institutioner är sega. Lyckligtvis också kärleken.