Tro, hopp och BNP

Text:

I Sundsvall har man bra koll på svängningarna i världsekonomin. Ortens arbetsmarknad domineras av industrier som säljer merparten av det de producerar på världsmarknaden. Papper, virke och aluminium skeppas dygnet runt ut från hamnen.

Under vintern ser isbrytare till att hålla farleden öppen vilket gett traktens skoteråkande ungdomar tillfälle till ett halsbrytande nöje. Med tillräckligt hög hastighet går det att ta sig över torrskodd på andra sidan. Minsta tveksamhet leder till en livsfarlig situation.

För en vecka sedan presenterade Statistiska centralbyrån siffror för den svenska tillväxten under förra årets sista kvartal. Bland alla siffror går det att se kopplingar, inte bara till fartygen som stävar ut från Sundsvall, utan även till den våghalsiga skoterfärden.

Sveriges bruttonationalprodukt, summan av värdet av allt som produceras i landet, ökade med 1,4 procent jämfört med samma period 2011. Det här var betydligt bättre än vad den samlade analytikerkåren hade räknat med. Är det här vändningen, går vi mot ljusare ekonomiska tider?

För att svara på det räcker det inte med att titta på en enskild BNP-siffra, hur glädjande den än må vara. Det är nämligen skillnad på tillväxt och tillväxt. Exporten ökade inte alls under årets tre sista månader. Hade det inte varit för en ordentlig ökning av tjänsteexporten hade den totala exporten minskat. Det är kanske ingen risk att den där rännan i isen fryser igen på grund av låg aktivitet, men varuexporten minskade ändå med 1,9 procent.

Det är i stället konsumtion som håller BNP flytande. Hushållens konsumtionsutgifter ökade 1,9 procent och stod därmed för två tredjedelar av tillväxten. Trots att det går trögt i industrin finns det uppenbarligen pengar att spendera. Hushållens disponibla inkomster ökade med hela 5,9 procent, jämfört med ett år tidigare. Vi handlar oss kort sagt genom krisen. Regeringen bidrar till köpfesten genom att öppna dörrarna till ladorna som under lång tid fyllts med hjälp av målet om överskott i statens finanser. Förra året visade statens räkenskaper ett underskott på 24 miljarder.

Så här kan man förstås inte hålla på hur länge som helst. Förr eller senare måste en exportberoende ekonomi som den svenska få stöd utifrån. Samma dag som BNP-siffrorna kom så ett litet litet tecken på att land kan vara i sikte. Swedbank frågar varje månad en mängd inköpschefer om deras syn på framtiden. I februari pekade indexet för första gången sedan mitten av 2012 på tillväxt, driven av ökad efterfrågan på exportmarknaden.

Helt avgörande för att strategin ska lyckas är att folk faktiskt tror på den. Om svenskarna tvivlar på att Anders Borg har muskler nog att stimulera ekonomin över de oroliga vattnen och väljer att spara i stället för att konsumera blir farten för låg. Precis som för den vådliga skoterfärden kan det sluta illa.

Det som talar för att det kan lyckas den här gången, förutom de positiva signaler som trots allt börjar skönjas, är att Sverige har något som de flesta andra europeiska länder saknar. Förtroende. Förtroende från finansmarknaderna och förtroende från de egna medborgarna om att staten har koll på pengarna så att man vågar investera och konsumera. Det förtroendet tog ett par decennier att bygga upp med hjälp av överskott i statens budget och stora avbetalningar på statsskulden. Det kan vara värt att komma ihåg nästa gång som det förs fram krav på kostsamma reformer även under goda år.