Ekonomi

Pallar äpplet den här mannen?

Wall Streets skarpaste hjärna köpte aktier för att ­komma åt Apples kassavalv. Nu har David Einhorns skattjakt utvecklats till ett kulturkrig där öst står mot väst.

Han talade som vanligt med sin nasala stämma. Den Mellanvästerndialekt han tagit till sig under uppväxten i Wisconsin, dit familjen flyttat när han var sju.

Och han talade som vanligt inför en stor publik, denna februaridag i New York. Det brukar vara så när den mörkhårige pokerfantasten David Einhorn delar med sig av sina tankar. Fondförvaltare, investmentbankirer och hedgefondshajar runtom på Manhattan satt denna februaridag med fingrarna svävandes över tangentborden.

Här fanns pengar att tjäna. När David Einhorn talade lyssnade Wall Street.

Fyrtiofyraåringens status hade inte så mycket med plånboken att göra – Einhorns hedgefond Greenlight Capital är värd lite mer än 50 miljarder kronor – utan mer om förmågan att se saker som ingen annan sett. Och djärvheten att ifrågasätta mäktiga företag.

Som med Lehman Brothers för några år sedan. Det var inte Einhorn som dödade den anrika investmentbanken, men han utdelade det mest blodiga hugget. Det var under en av sina presentationer – ungefär som den här – som Einhorn visade hur ledningen på Lehman Brothers mörkat hur mycket de förlorat under den bolånekris som nyss börjat drabba USA.

Vad skulle David Einhorn säga i dag?

Föredraget kom att bli lite annorlunda än vad Wall Street vant sig vid. Främst för att Einhorn inte talade om ett företag som var på fallrepet – eller borde vara det. Tvärtom handlade de femtio sidorna i presentationen om en aktie som Einhorn hade köpt på sig, där det fanns förbättringspotential. Om företaget bara kunde lära sig hur man hanterade pengar skulle enorma värden frigöras.

Men det som var mest ovanligt för en Einhornföreställning var att marknaden knappt reagerade. Mannen som tidigare lyckats sänka eller höja börskurser med tio eller tjugo procent bara genom att öppna munnen hade uppenbarligen hittat en formidabel motståndare.

Men så hade han också gett sig på världens mest värdefulla företag.

Han hade siktet inställt på Apple.

»The business of America is business«, är ett citat som ofta tillskrivs den amerikanske presidenten Calvin Coolidge. Det var i själva verket lite omständligare formulerat, men meningen citeras ofta just så, som en beskrivning av det amerikanska folkets själ.

Till skillnad från i Europa blir marknadsekonomins principer sällan ifrågasatta. Folk må klaga på vidlyftiga bonusar, giriga chefer och oansvariga banker, men inte ens den amerikanska vänstern vill rucka på en av grundvalarna för det amerikanska samhället.

Men vilken »business« är egentligen en värdig sysselsättning för amerikanen? Det är på något sätt den frågan som döljer sig under striden mellan David Einhorn och Apple.

Allt började när investeraren för något år sedan började köpa på sig aktier i Apple. Einhorn hade gjort sin research och kommit fram till att företaget från Cupertino i Kalifornien var väldigt lågt värderat. Här fanns lojala kunder, höga marginaler, ett system som nästan låste in folk – och inte minst en dignande kassa på över 100 miljarder dollar.

Till en början var det en lysande investering. Appleaktien bara steg och steg förra året, som högst nådde den 705 dollar i september. Men sedan började fallet. På bara två månader försvann en femtedel av värdet, och Einhorn tvingades erkänna att han hade gått på en mina.

Grundförutsättningarna fanns dock kvar, menade han. Inte minst den dignande kassan, som bara växte och växte. Vid slutet av året hade Apple samlat på sig 137 miljarder dollar, ungefär 900 miljarder kronor. Det är en svårgreppbar summa. Med de pengarna skulle företaget ha möjlighet att ge varenda människa på jorden över hundra kronor var och ändå utan problem fortsätta sin verksamhet som vanligt.

För några månader sedan gjorde David Einhorn sitt första utspel. Han ansåg att Apple hade alldeles för mycket pengar i madrassen. Det var dags att dela ut dem till aktieägarna. Till honom.

Egentligen var det ingen konstig idé. Det är så den finansiella världen brukar fungera. Överenskommelsen mellan företagen och dess aktieägare kan sammanfattas såhär: vi delar ut pengar till er när vi går bra, och om vi får problem finns ni där för oss. Det svenska telekomföretaget Ericssons kris efter millennieskiftet är ett belysande exempel på det. Ägarna fick pumpa in pengar genom en nyemission – sedan fick de långsamt tillbaka pengarna genom aktie-utdelningar.

Men på den amerikanska västkusten finns det flera företag som inte litar på systemet. Det har blivit väldigt tydligt under de senaste åren. För det är inte bara Apple som har samlat på sig en hög pengar. Microsoft har över 400 miljarder kronor i sitt kassavalv och Google har samlat på sig ungefär 300 miljarder kronor. Eller som David Einhorn själv kärnfullt sammanfattar det:

»Teknikföretag älskar kontanter.«

Det är högst oklart om Tim Cook, Steve Ballmer eller de andra företagsledarna på amerikanska västkusten har läst Thorstein Veblens skrifter. Men den inflytelserike sociologen och ekonomen såg den här konflikten för över ett sekel sedan. I sin »Theory of Business Enterprise« från 1904 skiljer norsk-amerikanen Veblen på »business« och »industry«. Business handlar om att skapa vinster. Industry handlar om att tillverka riktiga saker.

Det ekonomiska systemet, menade Veblen, var fullt av parasiter som utnyttjade skaparkraften hos andra människor.

Är David Einhorn en parasit? En mask i äpplet? Någon som vill komma åt pengarna för att fortsätta skyffla runt dem i världsekonomin i all meningslöshet? Appleledningen verkar tycka det. Vd:n Tim Cook kallade propåerna för en »silly sideshow« och styrelsen försökte smyga in en komplicerad skrivning i stadgarna som skulle göra det svårare för Einhorn att få igenom sin agenda.

Apple fick framför allt stöd av utomstående – som de brukar få när de utsätts för kritik, oavsett om det handlar om produkter eller ägarstyrning. Martin Lipton, en av USA:s mest kända företagsadvokater, skrev en uppmärksammad liten text där han anklagade Einhorn för att »förgifta äpplet«. Det var orimligt, menade Lipton, att ett av världens mest långsiktiga och framgångsrika företag skulle ta order från en aktivistisk liten hedgefond.

Men David Einhorn vore inte en av Wall Streets mest kända gestalter om han inte kände sin motståndare. För när han förtydligade hur han tänkte var det som om han hade knäckt den kulturella koden.

Han ville fortfarande åt Apples pengar. Men den hårda tonen var borta. Han hade tidigare sagt att Apple liknade en gammal snål tant som genomlevt depressionen och därför nervöst räknade varje cent.

Nu sa han i stället att han förstod. Att han fattade hur Apple, Google och de andra Silicon Valley-företagen resonerade. Många stora teknikföretag hade ju tidigare svikits av den finansiella världen.

– Silicon Valley har lärt sig läxan. Om man inte kan lita på Wall Street är nyckeln till överlevnad att ha en stor reservkassa, sade han.

Plötsligt lät det som att Einhorn hade läst Thorstein Veblen.

Det stod inte i hans egna papper, men dollarhamstrandet var ett beteende som kunde härledas till USA:s västkust. För de teknikföretag som han pekade ut som mer »aktieägarvänliga« – alltså delade ut mer pengar – hade sina huvudkontor i New York och Dallas: IBM och Texas Instruments.

Cisco, Dell, Google, Microsoft och de andra västkustföretagen agerade tvärtom. Det var som om den kaliforniska hippiefilosofin eller nybyggarandan hade spridit sig ända in i företagens finansavdelningar. Vi odlar våra egna tomater, kör hybridbilar och står inte i skuld till någon.

Hade David Einhorn förstått hur man fick de slappt klädda kapitalisterna att lyssna?

Om attacken från Greenlight Capital kommit för tre år sedan hade allt varit annorlunda. Då hade Apple en aura av odödlighet. Allt verkade fungera och omvärlden väntade med spänning på företagets nya produkter.

I dag är inget sig likt. Den senaste Iphonen blev inte den succé företaget hoppades på, intäkterna växer inte längre med astronomiska tal och uppmärksamheten kring deras dåligt fungerande kartor ville aldrig ta slut.

Det är möjligt att allt är en mediebild, att Apple funderar på någon kontantkrävande innovation som i dagsläget är svår att föreställa sig, men det spelar inte så stor roll för just konflikten mellan Apple och Greenlight Capital. För utan det grundmurade självförtroendet har det varit svårt för ledningen och styrelsen att vifta bort den lille investeraren som en obetydlig räknenisse.

David Einhorn kan dessutom också bygga saker. Det visade han under sitt föredrag den där februaridagen i New York. Då berättade han om en helt ny uppfinning som han hade kommit på.

Han kallade den iPref. Som en blinkning till Apples sätt att namnge sina produkter.

En iPref, förklarade Einhorn, var en särskild aktie, en så kallad preferensaktie som Apple kunde ge ut och på ett nästan magiskt sätt skapa pengar ur tomma intet.

Teoribygget bakom »iPrefs« är ganska komplicerat, men man skulle kunna beskriva det som ett sätt att lura aktiemarknaden. För enligt Einhorns antaganden räknar den kollektiva marknaden bort Apples enorma kassa när företagets börsvärde sätts – eftersom Apple ändå aldrig delar ut pengarna.

Om Apple delade ut en för varje befintlig aktie, och om varje iPref gav en årlig utdelning på två dollar borde de så småningom värderas till 50 dollar styck.

I teorin borde börskursen falla lika mycket, men om det stämmer att marknaden har glömt bort Apples kontanter kommer kursen falla betydligt mindre – Einhorn tror på 20 dollar. Varje Appleaktie skulle då alltså generera 30 dollar.

– Det här är produkten som Apple ännu inte vet att de behöver, sa Einhorn.

I det ögonblicket var det som att han åkallade Steve Jobs. Den framlidne Apple-grundaren var övertygad om att det var meningslöst med fokusundersökningar och andra sätt att pejla vad folk ville ha. Jobs brukade citera Henry Ford: »Om jag hade frågat mina kunder vad de ville ha skulle de ha sagt en snabbare häst.«

Det var den traditionen David Einhorn ville sätta sig själv i: nytänkande, kreativ och orädd. Han ville också få de kaliforniska hippierna att förstå hur östkustfolket ser på pengar: de är precis som datorer eller mobiltelefoner. De minskar i värde för varje dag som de samlar damm på ett lager någonstans.

Kanske lyckades han. Under våren har Apple tagit steg i David Einhorns riktning. Utdelningen har höjts och företaget har lånat pengar för första gången på länge. Är det för att vifta bort frågan? Eller har Appleledningen ändrat uppfattning om sitt »frihetskonto«? Eller har de fått slut på idéer och kan inte komma på något annat att göra med pengarna?

Allt det där kommer att ta flera år att få svar på. Men frågan är långt ifrån löst. Apple drar fortfarande in fler dollarsedlar än de hinner dela ut.

Så länge det är så lär konflikten fortsätta. Östkustfolket kommer även i fortsättningen att lystet titta på pengarna. Västkustmänniskorna kommer att må bra av den frihet de representerar.

Man vet ju aldrig när man behöver pengar. Då är det bra att ha 900 miljarder kronor på sparkontot.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera