Ekonomi

Räknefelet förklarar ingenting

Nu svettas åtstramningstalibanerna, men motståndarna kan inte fira.

Det var många som hade svårt att dölja sin förtjusning när nyheten kom. Två av världens mest ansedda ekonomer, Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, hade räknat fel. En simpel miss i räkneprogrammet Excel och slutsatserna i deras rapport från 2010 ifrågasattes plötsligt överallt.

Rapporten som undersökte sambandet mellan länders skuldsättning och tillväxt blev hyperaktuell i både USA och Europa när finanskrisen briserade.  Rogoff och Reinhart gick väldigt långt i sina slutsatser när de slog fast att det finns en tydlig gräns där ett lands skuldsättning börjar påverka tillväxten negativt. Närmare bestämt 90 procent av BNP.

Rapporten har använts flitigt av politiker världen över som stöd för tuffa åtstramningar.

Men vad är det egentligen vi har lärt oss av den pinsamma missen? Att det inte går att påvisa någon exakt gräns när skulder hämmar tillväxten?  Ja, den knivskarpa 90-procentsgränsen får nog bokföras på kontot för nationelekonomisk hybris.  Att det inte finns något samband mellan skuld och tillväxt? Verkligen inte. Trots missen kvarstår det långsiktiga sambandet. Att lösningen på euroländernas problem är att alla länder börjar spendera? Nej, nej, nej.

En av åtstramningspolitikens främsta kritiker, professorn och ekonomipristagaren Paul Krugman, fick för ungefär två år sedan en fråga från publiken under ett offentligt framträdande i New York:

– Är du inte orolig för statsskulden?

De få européer som letat sig dit väntade sig ett utförligt svar, men Krugman fnös åt frågan. Om långivarna var rädda för att inte få tillbaka sina pengar borde räntan som amerikanska staten måste betala på sina lån vara skyhög.

– Sist jag kollade var räntan på den 30-åriga statsobligationen 4,5 procent, svarade Krugman.  Slutsats: det går alldeles utmärkt att fortsätta finansiera investeringar med lånade pengar så länge förtroendet för den amerikanska ekonomin finns kvar. Sedan dess har skulden fortsatt öka och väntas i år gå upp till 108 procent av BNP, en bra bit över Rogoffs och Reinharts 90-procentsgräns alltså. Räntan på de 30-åriga lånen, den som enligt Krugman är lackmuspappret för marknadens förtroende, är i dag 2,85 procent. Med den logiken är det alltså fritt fram för lånefinansierade stimulansåtgärder.

Lawrence Summers, finansminister under Bill Clinton, går tillsammans med Brad de Long ett steg längre och hävdar att satsningar för lånade pengar kanske inte ens ökar skulden på sikt eftersom de kan betala sig själva genom att tillväxten stiger. Självsäkerheten hos åtstramningsmotståndarna har alltså gått så långt att de erbjuder »gratis lunch«.

Låt oss ändå ta Paul Krugmans enkla analys och föra över den till Europa. För om en låg ränta visar att det går att låna mer, borde rimligtvis en hög ränta peka på motsatsen. Ett land som inte har trovärdighet på marknaderna kan inte låna till att spendera sig ur en kris.

Efter åtstramningar har räntan på de 10-åriga statsobligationerna  (ingen lånar ut pengar i 30 år till de här länderna) sjunkit till 4 procent i Italien, 5,85 i Portugal, 3,6 i Irland, 4,2 i Spanien och 11,4 i Grekland. Fortfarande skyhögt över Tysklands 1,22 procent, trots att länderna har samma valuta och har samma styrränta fastställd av Europeiska centralbanken.

Utrymmet för att ta på spenderbyxorna är milt uttryckt begränsat, även med Paul Krugmans sätt att se på saken. De euroländer som skulle kunna försöka sig på att investera sig ur krisen är få. I praktiken handlar det om Tyskland. Problemet är att Tyskland är det land som är minst suget på att testa det experimentet. Det är också det land som mer än något annat har fått lära sig den hårda vägen att det inte finns någon »gratis lunch«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera