Alla som är över 30 har minnen från kalla kriget. Det gick inte att värja sig från bilderna av den stora hotande grannen i öst. Skyddsrumsövningar i skolan, tv-program med titlar som »Tema upprustning« och en alldeles självklar värnplikt för alla unga män. Under decennierna mellan andra världskriget och Berlinmurens fall var Sverige också, som en direkt följd av vårt geopolitiska läge, en militärmakt att räkna med. Ja, det är klart att vi med vår ringa befolkning inte kunde mönstra någon gigantisk armé, men vårt flygvapen och våra marina stridskrafter var i världsklass. Under perioder var det bara ett fåtal länder i världen som hade tillgång till fler stridsflygplan än lilla Sverige. Samtidigt byggde Sverige upp vad som nog måste kallas ett militärindustriellt komplex.
Så är det som bekant inte i dag. Försvarets resurser har minskat och styrts om till insatser utomlands. Försvarsindustrin kämpar för att hitta kunder utanför landets gränser.
Men plötsligt är debatten om försvaret återigen glödhet. Allt fler hävdar att nedrustningen gått för långt, att vi inte kan försvara vårt land. Argumenten kommer återigen österifrån. Rysslands modernisering av sitt försvar väcker oro och när ett par ryska plan övade ostört i närheten av Sverige blev det förstasidesnyhet.
Anna Ritter beskriver omsvängningen och oavsett om man välkomnar den eller inte kan man i alla fall konstatera en sak: Ryssland har ett väldigt stort inflytande på svensk försvarsdebatt.
En friande våldtäktsdom i Umeå fick kommentatorer att gå i taket nyligen. Nina Brevinge visar att den inte är något enskilt fall utan bara ett exempel på hur beviskraven höjts i våldtäktsmål.
Marie Ehrling fick ta över som ordförande i Teliasonera efter mutanklagelserna. Anna Körnung tecknar ett porträtt av en företagsledare som dras till problem som flugor dras till … ja ni vet.
Trevlig läsning.
