Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Eldprovet

Utgången i valet avgör om Albanien ska ha en chans att närma sig EU. Och joker i leken är Tony Blair.

Albanien har ännu inte lyckats hålla något parlamentsval som uppnår internationell standard. Efter flera misslyckade försök att upprätta förhandlingar om EU-medlemskap ses sommarens val, den 23 juni, som ett eldprov för den albanska demokratin. Från Bryssel har man ögonen på sig och Stefan Füle, kommissionär för EU:s utvidgning, har varit tydlig med att ett lyckat parlamentsval är nödvändigt för att gå vidare i processen. För Albanien, ett av Europas fattigaste länder, innebär EU affärsmöjligheter, turism och välbehövliga utvecklingsbidrag. Frågan är vilka som är kapabla att styra landet dit.

Premiärminister Sali Berishas högerregering sitter löst. Efter nästan åtta år vid makten, med en avstannad ekonomi och skenande korruption, finns det inte mycket att visa upp för väljarna. Inför valrörelsen övergavs premiärministern dessutom av ett av sina stödpartier, socialdemokratiska LSI. Partiet har haft en vågmästarroll sedan förra valet och har nu lierat sig med Sali Berishas utmanare, Socialistpartiets Edi Rama.

Regeringen är alltså trängd. För att säkra sitt inflytande i den valkommission som ansvarar för genomförandet av valet har den styrande koalitionen bytt ut en av ledamöterna. Kommissionen är det organ som administrerar landets val; den ritar upp valkretsarna, fördelar mandaten och presenterar resultatet.

Oppositionens representanter har svarat med att lämna sina poster i protest, och kommissionen har fortfarande för få ledamöter för att fungera fullt ut. Via utrikesdepartementet och ambassaden i Tirana medlar nu USA för att hitta en väg ut ur dödläget.

Tillförlitliga opinionsmätningar är det ont om i albansk politik, men i en italiensk mätning från början av maj fick vänsteroppositionen 49 procent av stödet medan den regerande högerkoalitionen erhöll 40 procent. Skulle Edi Rama vinna valet har han blivit lovad hjälp av ingen mindre än Tony Blair. Vid en socialistisk valseger ska den förre brittiske premiärministern agera rådgivare åt den nya regeringen och hjälpa den med att locka investeringar till landet, öka turismen och förbättra chanserna i förhandlingsprocessen med EU.

Trots detta är förväntningarna på oppositionen låga. Valet den 23 juni handlar framför allt om att rösta bort Sali Berisha. Edi Rama är känd för att vara oberäknelig; en man som lovar runt men håller tunt. Och albanerna vet bättre än att hoppas för mycket på politiker. Uppfattningen att nästan alla toppolitiker på ett eller annat vis har kopplingar till den organiserade brottsligheten är utbredd. Talar man med yngre albaner möter man oftare uppgivenhet och galghumor än politisk kamplust. En annan undersökning från ett italienskt opinionsinstitut fann att 49 procent följer valrörelsen med »svagt intresse«, medan 18 procent svarade att de inte har något som helst intresse för de politiska partiernas budskap. Det demokratiska engagemang som skulle kunna vända utvecklingen, saknas alltså.

Med det förra parlamentsvalet 2009 i minnet är det svårt att veta vad man kan vänta sig. Valresultatet blev omtvistat och oenigheten utmynnade i en politisk kris som försvårat det politiska arbetet fram till i dag. Oppositionen anklagade regeringen för valfusk och bojkottade parlamentsarbetet. Reformprocessen avstannade och arbetet mot de mål som EU stakat ut åt landet blev lidande. Det folkliga missnöjet kulminerade i januari 2011 i samband med en korruptionsskandal som involverade Ilir Meta, ledare för det numera oppositionella socialdemokratiska LSI. Stora demonstrationer följde med tiotusentals människor på gatorna i huvudstaden Tirana. Protesterna slutade i tragedi – fyra demonstranter sköts ihjäl av det republikanska gardet som skyddade regeringsbyggnaderna. Samtliga som senare åtalades för dödsskotten gick fria.

Med en allt svagare tilltro till både staten och rättsapparaten och med en korruption som genomsyrar så gott som hela samhället, har nationalismen fått fotfäste. Nybildade nationalistiska partiet Röd-svarta alliansen har bland annat värvat medlemmar från landets våldsamma fotbollsfirmor och står för en högljudd och uppskruvad nationalistisk retorik, riktad mot hela det politiska etablissemanget. Också premiärminister Sali Berisha har under det senaste året hemfallit åt nationalistisk retorik, inte minst i samband med att Albanien firade 100 år av självständighet i november. Han talade då om hur den albanska nationen sträcker sig utanför landets gränser och dryftade idén om att alla albaner i utlandet per automatik skulle beviljas medborgarskap. Uttalandena irriterade många och den amerikanska ambassadören fick be premiärministern att dämpa sig för att inte skada stabiliteten i regionen.

Albanerna har inte råd med ännu ett misslyckat val, ännu en utdragen politisk kris och i värsta fall nya blodiga demonstrationer på huvudstadens gator. Än så länge är rörelser som den Röd-svarta alliansen relativt små, men de yngre generationernas tålamod är hårt prövat. Om det politiska etablissemanget fortsätter att vara inkapabelt att föra Albanien framåt riskerar de nationalistiska krafterna att växa sig ännu starkare. Risken finns då också att de styrande politikerna, trängda och alltmer desperata, hemfaller åt samma slags retorik.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera