Krönika

Inget svart guld

Uppskattningar från den amerikanska­ energimyndigheten­ hävdar att skifferolja­ utgör en tiondel­ av världens oljereserver.­ Det räcker inte för att ­radikalt rita om ­kartan.

Hajpen kring den nya tekniken för olje- och gasutvinning i USA är våldsam. Horisontella borrhål och sönderbrytning – »fracking« – av fossilrik skiffersten har medfört ökad produktion och nya reserver. Runt borrhålen växer veritabla Klondykesamhällen. Optimisterna hoppas på en ny industriell guldålder för USA.

Onekligen är det frågan om ett imponerande tekniksprång. Jag fick chansen att se det på plats i USA och Kanada i våras. Först borras en »vanligt« borrhål någon kilometer ner i jordskorpan, därefter styrs borren horisontellt åt sidan, ofta flera kilometer bort genom stenlager som spräcks sönder, då den frigjorda gasen och oljan sugs upp igen via det vindlande borröret. Tekniken gör det möjligt att utvinna gas och olja som hittills legat oåtkomliga i små fickor i stenen. Den kan också användas för den kanadensiska oljesanden där oljan ligger i gruslager, närmare markytan. I stället för brytning i dagbrott kan het ånga pumpas ner i horisontella rör för att smälta oljan i den omgivande sanden.

De miljömässiga effekterna är ännu inte kända. Kritiker oroas över att kemikalierna kan skada markens och grundvattnets kvalitet. Det går åt enorma mängder vatten. Självfallet betyder mer gas och olja fortsatta utsläpp av växthusgaser. Dessutom är oljesanden ineffektiv ur ett energiperspektiv; stora mängder energi krävs för att hetta upp den vattenånga som ska smälta sanden.

Men om ny skiffergas kan ta över från gammalt kol blir nettoeffekten mindre nedsmutsning och minskade utsläpp av växthusgaser. Trots motstånd mot Kyoto-protokoll och internationella överenskommelser minskar USA nu sina utsläpp av koldioxid, just för att skiffergas börjat ersätta kol i elproduktionen.

Själv har jag svårt att tro på de mest optimistiska prognoserna när det gäller skifferoljan. Uppskattningar från den amerikanska energimyndigheten hävdar att skifferolja bara utgör en tiondel av världens oljereserver. Det räcker inte för att radikalt rita om kartan. Då är den smutsiga oljesanden nog tyvärr en viktigare framtida energikälla. På gassidan är reserverna av skiffergas betydligt större i förhållande till de konventionella naturgasreserverna; en tredjedel av världens gasreserver bedöms ligga i skiffer.

Siffrorna är givetvis osäkra och lär ändras. Sannolikt upptäcks fler reserver i skifferlagren. Ett aber är dock att borrhål i skiffer med den nya horisontella tekniken mycket snabbt töms. Redan efter ett år har uppåt 75 procent av fyndigheten exploaterats; det gäller både för olja och gas. Innebörden är att ett enormt antal nya hål måste borras varje år för att ny skiffergas och -olja ska kunna ersätta tömda hål och dessutom ersätta andra energikällor i stor utsträckning.

Kanske kan detta ske. Men då måste geologerna upptäcka nya fyndigheter i stor skala. Vidare måste utvinningen vara lönsam. Så är fallet för skifferoljan, tack vare högt oljepris. Men i USA har gaspriset fallit så lågt att det just nu ligger under break-even för gassektorn som helhet. En rad gasbolag kommer således att gå i putten och en konsolidering av sektorn måste äga rum.

Alla dessa pusselbitar kan falla på plats. Fler fyndigheter kan upptäckas, pipelines kan byggas, USA kan börja exportera gas och pressa upp det amerikanska gaspriset mot den internationella nivån – vilket i sin tur skulle göra det lönsamt att borra vidare. En sådan utveckling skulle gynna USA och ge geopolitiska effekter. Gazprom pressas hårdare och den ryska exporten får sig en törn. Även de gasproducerande staterna i Mellanöstern får mindre intäkter än de hoppats på.

Men det är som synes många om och men som måste till. Med den kunskap vi har i dag är det ännu för tidigt att tala om en global energirevolution. Och på oljesidan får skifferoljan inte lika stora effekter. Den konventionella oljan är fortfarande helt dominerande och är så länge än. Paradoxalt nog kan i stället den nya tekniken ge förlängt liv åt den smutsiga kanadensiska oljesanden.

»Energirevolutionen« stärker således den amerikanska ekonomin men frälser inte världsekonomin.

För övrigt riskerar Europa att bli smutsigare av det amerikanska tekniksprånget. Då kol ersätts av gas börjar »King Coal« leta efter nya avsättningsmarknader – och då finns ju Europa, där kärnkraften stängs ner och förnybart än så länge är dyrt. Billigt amerikanskt kol blir då konkurrenskraftigt. Frågan är om de gröna europeiska visionerna står emot den smutsige utmanaren.

Läs fler krönikor av Klas Eklund. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera