Ut med gubbarna

Text:

Ett par saker ska sägas direkt om finansminister Anders Borgs utspel om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Det första: sannolikheten för att detta blir ett konkret politiskt förslag är låg. Smaka bara på vagheten i uttalandet i Dagens Nyheter:

»Jag tycker att argumenten mot lagstiftning gradvis eroderar och att skälen för att överväga lagstiftning har förstärkts.«

Det andra: styrelseandelen är varken det största problemet när det gäller jämställdhet i näringslivet eller det främsta sjukdomssymptomet. Långt viktigare är kvinnor på operativa chefsposter i företagen. Det är också här debatten, och det förändringsarbete som faktiskt pågår, befinner sig.

Tidningen Chefs nya projekt »Battle of the numbers«, där flera av Sveriges storföretag utlovar fler kvinnor i operativa chefsroller, är ett aktuellt exempel. Ett annat är den nya boken »Lean in« av Sheryl Sandberg, operativ chef på Facebook, som identifierar specifika problem i vardagen som delförklaring till den låga andelen kvinnliga höga chefer och ger recept för konkret förändring.

Med det sagt, kvinnlig styrelserepresentation må vara en symbolfråga – men som sådan är den ändå viktig. När hotet om lagstadgad kvotering ljöd som starkast under förra regeringen ökade andelen i kvinnor i börsbolagens styrelser från långt under 10 till 20 procent på mindre än tio år. Uppryckningen breddade styrelserna, gav råg i ryggen hos kvinnor i näringslivet generellt och visade att förändring faktiskt var möjlig.

Sedan hände något. De senaste två åren har utvecklingen stått still på runt 22 procent.

En orsak är rekryteringsbasen. Att i första vändan hitta tillräckligt kompetenta icke-män till styrelsestolarna var inget problem. Men med tanke på att antalet höga kvinnliga operativa chefer historiskt varit så lågt, och mängden seniora krafter i dag därför är begränsat, är det möjligt att man nu börjar nå botten på kandidattunnan. Ett annat skäl är att farbröderna varit ovilliga att släppa greppet om styrelsebordet.

Den mest troliga förklaringen är dock att ägarna faktiskt inte anstränger sig tillräckligt. Man skulle kunna tro att trögheten är resultatet av ren ovilja, men så är nog inte fallet.

Visst finns det fortfarande starka krafter som får utslag av att ens diskutera jämställdhet. Men flera av de största ägarna på Stockholmsbörsen har i dag uttalade ambitioner om fler kvinnor i styrelserna.

I Svensk kod för bolagsstyrning står det klart och tydligt att »en jämn könsfördelning ska eftersträvas.« Både Swedbank Robur och AMF Pension, båda enorma ägare på börsen, har lika klart formulerade mål i sina dokument för ägarpolicy. Till och med Wallenbergs Investor har markerat i frågan.

»Vår målsättning är att få fler kvinnor på operativa chefstjänster, vilket i sin tur breddar rekryteringsbasen för ledningsgrupper och styrelser«, skrev vd Börje Ekholm till exempel i årsredovisningen 2010.

Redan i dag finns det alltså en uttalad vilja att i praktiken kvotera. Man undrar varför storägarna inte lägger ännu lite mer kraft bakom orden. Varför inte en gemensam ambition att uppfylla EU-kommissionären Viviane Redings förslag att storbolag ska ha minst 40 procent kvinnor i styrelsen (utan vd inräknad) till 2020?

För detta krävs inte ens särskilt mycket arbete. Om antalet styrelseplatser är detsamma som i dag krävs 137 nya kvinnliga styrelseplatser, enligt en färsk beräkning från SIS Ägarservice. Och med tanke på att det i bolagen finns 90 män som är minst 70 år gamla och som kommer (eller borde) pensioneras före 2020, når man en bra bit på vägen bara genom att inte ersätta dem och i stället krympa styrelserna.

En smal sak för ett näringsliv som i realiteten redan har bestämt sig.