Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Mellanlandningen

Efter artighetsvisiten till Sverige står Syrien högst upp på Barack Obamas agenda. Det finns en väg mot fred, men det som krävs är diplomati – inte missiler, skriver Hans Blix.

Den rapporterade storskaliga gasattacken i ett inbördeskrig som redan lett till över 100 000 döda och miljoner flyktingar har med rätta upprört världen. Obama-administrationens vilja att snabbt straffa Assadregimen i Syrien kontrasterar mot den lama reaktion som kom från USA och andra stater, då iranska styrkor under 1980-talet utsattes för gasanfall från irakisk sida och då Saddam Hussein använde kemiska vapen för att mörda egna medborgare i Hallabja.

Men den amerikanska regeringens iver att ingripa reser också besvärande frågor.

Visserligen ter det sig fullt möjligt att kemiska vapen har använts i Damaskus och att Assadregimen – som de amerikanska och franska underrättelseorganen hävdar – är ansvarig, fast den måste ha insett att insatsen riskerade leda till en intervention. Ändå påminner USA:s ovilja att invänta rapporter från de FN-inspektörer som man själv varit med om att få på plats om den arrrogans som Geoge W Bush visade 2003 inför de inspektioner i Irak som jag ledde. Då som nu hävdas att slutsatser från amerikanska underrättelsetjänster räcker som underlag för ett militär ingripande. Motviljan att på allvar engagera FN:s säkerhetsråd och avsikten att i stället själv agera världspolis när det passar påminner likaså om Bush-administrationens arrogans.

Insats av gas är en obscenitet som förtjänar straff, förklarade John Kerry nyligen. Men kriget är en ännu större obscenitet.

Man vill hoppas att det avbrott i det politiska stormloppet som nu uppstått genom att Barack Obama bett om den amerikanska kongressens råd ska ge chans till internationella samtal och förhandlingar. Kanske har även Reinfeldt och Bildt haft några kloka råd till den Stockholmsbesökande Obama. Det verkar tydligt att de flesta regeringar och en stark opinion i världen anser att missilregn från amerikanska örlogsfartyg och risk för konfliktspridning borde ersättas med globalt överenskomna åtgärder som stoppar krigshandlingarna.

Att president Obama alls hamnat i startläge för ett ensidigt militärt ingripande är förbryllande. Han har inte skjutglada adjutanter som Cheney, Rumsfeld och Wolfowitz utan omdömesgilla ministrar som Kerry och Hagel och en militärledning som närmast avråder från ingrepp. Obama har talat sig varm för nedrustning, kritiserat Irakkriget som »meningslöst« och lotsat USA ur Irak och Afghanistan. Han har avstått från betydande insatser i kriget i Libyen och inblandning i de inre konflikterna i Tunisien, Egypten – och Syrien. Denna återhållsamhet, som av inflytelserika hökar i politik och medier stämplas som en abdikation av amerikansk ledning i världen, har legat i linje med en amerikansk opinion som är trött på militära engagemang.

Även i fråga om vilja till samverkan i FN-systemet och respekt för folkrätten är Barack Obama – själv jurist – på ljusårs avstånd från Bush-administrationen, vars FN-ambassadör John Bolton blev berömd genom uttalandet att han inte skulle sörja om FN-skrapans tjugo övre våningar föll ner i East River.

I sitt Nobelanförande i Oslo i december 2012 förklarade Obama att medan »alla nationer – starka som svaga – måste följa de normer som gäller användning av våld, så måste han – liksom varje statsöverhuvud – förbehålla sig rätten att handla unilateralt om det var nödvändigt för att försvara sin nation.« Likväl, förklarade han, var »han övertygad att den som respekterar normer blir starkare medan den som ignorerar normer och isoleras – försvagas.«

Även om han undvek att citera FN-stadgan gick han troligen så långt han politiskt kunde i att erkänna regeln om att stater får gripa till våld endast i självförsvar emot väpnade angrepp eller då FN:s säkerhetsråd bemyndigat våldet.

I diskussionerna om ett amerikanskt ingripande i Syrien har Barack Obama faktiskt varit en av de få som nämnt legala aspekter som en relevant faktor. De borde ha gett honom viss vånda.  En amerikansk väpnad aktion mot Syrien kan ju inte – som somliga försökt – kallas »vedergällning«, eftersom Syrien inte riktat något angrepp mot USA eller någon allierad.

Utrikesminister Kerrys påstående att användningen av kemiska vapen i Damaskus hotade amerikanska säkerhetsintressen ter sig långsökt.

Man kan inte komma ifrån att en icke säkerhetsrådsgodkänd amerikansk intervention med missiler vore oförenlig med USA:s plikter enligt FN-stadgan. Låt oss hoppas att Fredrik Reinfeldt i sina samtal med Barack Obama tryckt på att FN-stadgan måste respekteras och inte undfallande sagt att stadgan inte är skriven i sten.

Vad är det då som egentligen drivit Obama-administrationen att – trots en dokumenterad vilja att hålla sig utanför väpnade konflikter, en motvillig amerikansk opinion och därtill en  egen juridisk tvekan – deklarera avsikt att förbereda ett militärt anfall? Svaret är främst Iran.

Konflikten i Syrien började som en arabisk vår med förtryckta medborgare som ville ha större frihet, mer mänskliga rättigheter, mindre brutalitet. Då regimen inte gav efter för rimliga krav skärptes kampen och vissa grupper började använda vapen. På amerikansk sida önskade man säkert en utveckling mot en arabisk vår i Syrien. Man hoppades också att en ny regim i Damaskus skulle klippa banden med shiaregeringen i Teheran och öka Irans isolering. Saudi-Arabien och andra sunnimuslimska stater i regionen, som ser Iran som sin stora motståndare, hade en stark intressegemenskap med USA i att försvaga det shiitiska Iran. De har rapporterats stödja rebellernas kamp med vapen och pengar. Man kanske kan förmoda att Saudi-Arabien känt mindre starkt för den amerikanska visionen om ökad demokrati i Syrien.

På väg. Hangarfartyget USS Nimitz under onsdagen på väg mot Röda havet för att ansluta till övriga fartyg som väntar på order om en attack mot Syrien. USS Nimitz bär med sig 90 stridsflygplan och attackhelikoptrar.

Allteftersom inbördeskriget ökat i intensitet, brutalitet och dödlighet har rebellgrupperna blivit flera och ett scenario ter sig tänkbart där en kollaps för Assadregimen skulle kunna leda till en ny regim av extrem orientering – något som säkert oroar såväl USA som Israel. Det tryck som fanns i USA att ingipa med betydande stöd på rebellernas sida för att störta Assad har därför minskat. Kanske har en straffaktion för användning av kemiska medel tett sig som en moralisk åtgärd och samtidigt en gest – men inte mer – till dem som kämpar mot Assad. Den blir dock otillfredsställande för nästan alla.

En inflytelserik grupp skulle dock välkomna en straffaktion: den som handfast vill visa trovärdigheten i en amerikansk presidents varning för att överträda röda linjer som dragits upp av USA.

Det var illa nog och oklokt av Obama att för ett antal månader sen måla in sig i ett hörn genom att antyda möjligheten av en amerikansk intervention, om Assad skulle överskrida en amerikansk röd linje genom att använda kemiska vapen. Vad är det som nu får honom att låta denna oklokhet i ord följas av oklokhet i handling?

Det är i hög grad Iran de berömda röda linjerna handlar om. Den grupp som nu driver på presidenten känner det som viktigt att genom angrepp på Syrien visa Iran att man är inställd på att militärt ingripa om man anser att Iran går för nära tillverkning av kärnvapen. En straffspark i Syrien vore kanske främst riktad mot Iran.

Det kan dock betvivlas att osäkrandet av en pistol riktad mot Iran skulle förbättra utsikterna till framsteg som man hoppades kunna nå i stundande förhandlingar med den nya iranska regeringen om dess kärnenergiprogram. Den kunde riskera att på hemmaplan framstå som svag och förödmjukad om den efter ett förstärkt hot om väpnad intervention gick USA till mötes.

Obama har gjort sitt bästa för att försäkra den amerikanska opinionen och världen att USA ingalunda avser att ingripa med marktrupper i inbördeskriget i Syrien – bara att med flyg bestraffa ett upprörande brott mot krigets lagar. Denna minimering av insatsens syfte ger oss dock mindre en känsla av lättnad än ett intryck av ett mått på cynism: Obama tycks vara beredd att acceptera att de många parterna i konflikten fortsätter att brutalt döda varandra, men om de använder kemiska vapen väntar bestraffning ...  Kanske är det absurditeten i den hållningen som leder allt fler länder och politiker till att vägra sitt stöd.

Hur skulle den nu uppkomna andningspausen kunna utnyttjas? Ryssland och Kina utpekas som hinder för all aktion i FN:s säkerhetsråd och som skäl för USA att strunta i rådet. Liksom antagligen en stor majoritet av världens regeringar invänder de emot en militär straffaktion i Syrien och de skulle troligen genom sina veton hindra säkerhetsrådet att bemyndiga en sådan aktion. Men är de emot all aktion av säkerhetsrådet? Säkert inte. Finns det då något annat rådet kunde göra i Syrienfrågan än att diskutera insats av mer vapen? Ja.

Medan stormakterna nu grälar om huruvida kemiska vapen använts och vem som i så fall gjort det, borde man naturligtvis avvakta FN-inspektörernas rapport och granska den tillsammans med material som USA, Frankrike och andra stater kan vilja visa upp. Om underlaget visar att användning ägt rum, men inte klart kan spåra vem eller vilka användarna har varit, bör rådet kunna enhälligt komma till ett fördömande av användningen. Världen – inte bara Washington – ska ta ställning.

Rådet måste sedan gå längre och söka driva fram ett eld upphör och en konferens med relevanta parter för att få till stånd ett interimsråd som skapar  en ny ledning för Syrien.

Det finns gott om stater som har inflytande på de skilda stridande parterna. USA och väst må ha varit återhållsamma med att förse rebellgrupper med vapen och pengar, men inbördeskriget skulle säkert inte kunna fortsätta om stater i regionen upphörde med bistånd till rebellerna och andra stater stoppade det stöd som de ger Assadregimen.

I veckan har Barack Obama varit i Stockholm och träffat Fredrik Reinfeldt. Det är dock vid G20-konferensen i St Petersburg och vid FN:s säkerhetsråd i New York som de viktiga samtalen förs denna vecka.

Ryssland och Iran med inflytande över Assad, och USA och en del andra stater med inflytande över dem som bistår rebellerna, har centrala roller i samtalen. Iran önskar säkert avspänning i regionen och bör ha beredskap att bidra till det. Ryssland och Putin har i St Petersburg möjlighet att utöva statsmannaskap genom att återuppliva det samarbete som USA och Ryssland nyligen bedrev för att få en konferens. En framgång i Syrienfrågan skulle säkert också förbättra de ansträngda relationerna mellan USA och Ryssland och minska svårigheterna i förhandlingarna om Irans kärnenergiprogram.

Det är dags för diplomati i stället för kryssningsmissiler.

Fakta | Sverige öppnar gränserna

Mer än två miljoner människor har nu lämnat Syrien, rapporterade FN i veckan. De allra flesta av dem har flytt till grannländerna Libanon, Jordanien och Turkiet. Därtill befinner sig omkring fyra miljoner personer på flykt inom landet.

I tisdags meddelade svenska Migrationsverket att alla syrier som flyr till Sverige kommer att få permanent uppehållstillstånd. Beslutet innebär inte bara att de 8 000 syriska flyktingar som är i Sverige får stanna permanent. De får också rätt att ta hit sina familjer.

Sverige blir därmed första EU-land som ger syrierna permanenta uppehållstillstånd. EU-kommisionären för flyktingfrågor, Cecilia Malmström, är dock pessimistisk inför möjligheten att andra EU-länder ska följa efter.

Om gästskribenten
Hans Blix är en av världens främsta experter på nedrustning och massförstörelse­vapen. Han ledde FN:s ­vapeninspektioner i Irak 2002.

Läs mer:
Obama – Den asociale amerikanen
Obamas trovärdighet på spel i Syrien
Orimligt hopp om snabb lösning 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera