I en förort till Damaskus samlades anhöriga efter gasattacken den 21 augusti då hundratals dödades.

Inrikes

Orimligt hopp om snabb lösning

USA och dess allierade hoppas på en kortlivad insats i Syrien. Historien visar att det kan bli svårt.

»One and done«. Så har generalerna i Washington börjat kalla det som USA, Storbritannien, Frankrike, Turkiet och flera andra länder planerar mot den syriska regeringen: en begränsad attack som inte ska behöva ta mer än några dagar.

Få bedömare tror att någonting förändras av ett anfall, men ledarna för västländerna går en svår balansgång. De måste straffa Bashar al-Assad för vad som misstänks vara den allvarligaste användningen av kemiska vapen sedan Saddam Husseins attack mot kurder i Halabja 1988 – men vill samtidigt inte dras in i en långvarig insats som redan i sitt korta format är djupt impopulär.

Det anfall som i veckan har planerats av Pentagon är därför mer en politisk kompromiss än resultatet av en noggrann militär analys. Mer ett mellanting av de amerikanska republikanerna John McCains och Lindsey Grahams hökaktiga önskemål å ena sidan, och å andra sidan ett helt folks krigströtthet.

De låga ambitionerna har märkts i uttalanden från ledarna i de pådrivande länderna.

– Vi avser att visa att ett angrepp av det här slaget inte kommer att passera obemärkt, sa Storbritanniens premiärminister David Cameron till The Independent.

Markeringen är alltså viktigare än resultatet. Ingen talar om att avsätta Assad, och det är inte helt problemfritt. Bedömare som Joshua Landis, professor vid Center for Middle East Studies på University of Oklahoma och ansvarig för sajten »Syria Somment«, menar att situationen kan förvärras eftersom USA och Storbritannien inte har möjlighet att stoppa hämndaktioner från regimen. Det kan, trots allt, bli ännu värre i Syrien än vad det redan är, menar Landis.

Frågan är också om västländernas förhoppning om ett engångsingrepp överhuvudtaget är realistiska. USA har försökt liknande saker förr. År 1998 skickade Bill Clinton missiler mot både Irak och Afghanistan; bara några år senare var man involverade i fullskaliga krig i de länderna.

– Om man säger att man kommer att upprepa det om oacceptabla saker händer, då kan de här människorna fortsätta att göra oacceptabla saker. Det suger in dig, sa Anthony Zinni, den general som översåg missilattackerna då, till Washington Post nyligen.

Mindre avskräckande exempel finns förvisso också. När Clinton svarade på den jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevics etniska rensningar under 1998 och 1999 fick en bombkampanj till sist honom att gå med på omvärldens krav.

Det senaste exemplet – insatsen i Libyen 2011 – fick ett mer blandat resultat. Diktatorn Muammar Khadaffi försvann, men insatsens eftermäle i USA grumlades ordentligt när det amerikanska konsulatet i Benghazi senare stormades och fyra amerikaner miste livet.

En attack mot syriska regimen framstår numera som mer och mer oundviklig. Det är på ett sätt en konsekvens av det språk som Barack Obama började använda förra året. Då talade han om en »röd linje« som inte fick överträdas. När Assadregeringen av allt att döma nu trätt över den har den amerikanske presidenten inget val. Allt för mycket står på spel i andra delar av världen för att hans hot inte längre ska tas på allvar.

Läs mer:

Obama – Den asociale amerikanen

Fokus samlade rapportering om Syrien

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera