Enkel matematik

Text:

Häromveckan stängdes den lilla fristående Norra Djurgårdsskolan i Stockholm. Dagen efter hade skolinspektionen hittat allvarliga brister vid utbildningsföretaget Praktiska Sverige AB:s alla 38 gymnasieskolor. Bolagets skola i Tumba stängdes direkt. I våras aviserade den fristående grundskolan Distra skola Syd i Stockholm att man ska lägga ner efter kritik av Skolinspektionen. Precis före sommarlovet försattes en av landets största friskolekoncerner JB Education i konkurs. Och just före skolstart meddelade ledningen vid Wäsby restaurangskola att de lägger ner.

Egentligen borde väl ingen bli förvånad. Ny marknad uppstår (skolan), entreprenörer, riskkapitalister, lycksökare och idealister i en salig blandning inser möjligheter (startar skolor), en del gör det bra och en del gör det sämre. Samtidigt gör yttre faktorer (till exempel sviktande kundunderlag, alltså elever) att marknaden konsolideras (skolföretag växer, går i putten eller köps upp) och kvar blir – enligt teorin – de bästa. Alltså, ytterst förenklat: säg hej till marknadsekonomins grundläggande mekanismer.

Med Bildtregeringens friskolereform 1992, där kommunala bidrag till fristående skolor var en central del, öppnades nya chanser för privata alternativ inom skolan. Med en garanterad skolpeng kände sig flera kallade. Dessutom säkrade 60-talistgenerationens avkommor ett konstant inflöde av elever. Toppåret 1990 föddes närmare 124 000 barn som var redo för högstadiet 2003 och gymnasiet tre år senare. Ända fram till 1995 låg födelsetalen på över
100 000 barn per år.

Riskkapitalbolag som EQT, Bure Eguity, Riverside, FSN Capital, Axcel och andra bolag som Inter Ikea och Magnora har varit eller är aktiva som ägare av svenska skolor.

En stor del av 2000-talet blev alltså skojiga för företagen i skolbranschen. Men lika enkelt som det hade varit att titta på den sjunkande kurvan över antalet födda, lika självklart borde man räknat med ändrade förutsättningar. Det kanske fanns nackdelar med en helt frisläppt skolmarknad? Och om det nu fanns sådana borde de väl styras upp?

När The Economist i början av året rapporterade om de nordiska välfärdsstaterna beskrevs Sverige som att det »mer än något annat land i världen har omfamnat Milton Friedmans idéer«, vars paradord var total avreglering och fullt genomförd marknadsekonomi, något som gjorde att han helt motsatte sig alla former av statlig styrning. Tidningen syftade just på Sveriges genomgripande omvandling av skolan.

Möjligen hade de friedmanska teserna drivits för långt, för vid decennieskiftet stramades regelverket upp. Som en ny skollag, vilken trädde i kraft i augusti 2010, som ställer krav på tillgång till mer personal, skolbibliotek och bättre elevhälsa. Eller som friskoleutredningen som tillsattes i juli 2011 med uppdrag att skärpa kraven på skolorna. Sammantaget påverkar ju detta lönsamhet och vinstmöjligheter.

I slutet av augusti tog Dagens Industri del av kreditupplysningsföretaget UC:s granskning av 129 friskoleföretag. Genomgången visade att vart fjärde företag gick med förlust och att sannolikheten för konkurs hade fördubblats.

De 16-åringar som börjar gymnasiet i augusti 2015 är det lägsta antalet på flera decennier. Lägg till skärpta regler, hårdare kontroll och en skeptisk opinion så är den inte alltför vågade gissningen att ett antal affärer kommer att göras och fler skolor gå i konkurs. Allt enligt marknadsekonomins elementära funktionssätt.