Inrikes

Slaget om framtiden

Självhushållning på landet eller högteknologiska hus. Fokus besöker forskarna som har helt olika lösningar på klimatkrisen.

Det är urinen som är hemligheten. De gödslar med den outspädd.

– Du ser, nu har vi brännässlor överallt, säger Philipp Weiss med påtaglig stolthet.

Nässlorna tyder på mycket kväve i jorden och bladen är fulla av näringsämnen. Philipp Weiss, en 32-årig doktorand vid Högskolan Dalarna, kliver runt i trädgården i storstövlar och drar upp morötter, visar en ätbar japansk prydnadsväxt som trivs i skuggan, och sparkar lite på Hügelbäddarna. De ser ut som gravlämningar från vikingatiden, fast är fyllda av ruttnande ved som skapar goda förutsättningar för odling. Philipp Weiss har gjort om trädgården till en plats som kryllar av liv och funderar mycket över hur man kan utveckla odlingarna enligt permakulturens etik. Sonen Isak, 2,5 år, brukar jaga grodor, leta fjärilar, titta på ormar och ödlor, där det förr var bara gräsmatta.

– Rishögen, säger Philipp, är en väldigt viktig livsmiljö för många organismer.

Grannen, i blåställ, som cirkulerar mellan ladugården och det övervuxna staketet tycker att rishögen är »ett djävulskap«. Hans gräsmatta är klippt som en golfbana.

Philipp Weiss hus ligger i Stjärnsund i Dalarna, det är Pettson-rött och lite lagom snett. Det byggdes på 1850-talet och värms upp med hjälp av vedeldning. Det har ingen frys.

Ett kylskåp och en elspis används bara på sommaren. I uthuset ligger dasset, där separeras den viktiga urinen som får trädgården att grönska.

– Dörren har gått i baklås! ropar sambon Rebecka Törnqvist från fönstret och Philipp måste fixa.

Han har lösningar för alla skavanker, han manövrerar huset en kännbar del av sin vakna tid och nu har klockan visst blivit fyra. Telefonen var avstängd och tiden bortglömd, Isak ska hämtas på dagis.

Sedan han fullgjort sina ingenjörsstudier arbetade Philipp Weiss på Vattenfall, med framtidsanalys. Han kände att han höll på att gå under, antingen måste han eller företaget förändras. Det blev han som valde att säga upp sig. Efter att av en slump ha köpt ett sommarhus i Stjärnsund, deltog han i en kurs om ekologiskt byggande och boende och blev biten. Doktorandtjänsten var en chans att flytta till Dalarna på riktigt, forskningsprojektet undersöker hur man kan halvera energiåtgången i småhus. Från början, 2010, handlade det mest om vilka tekniska möjligheter som stod till buds, men nu ser det ut att landa i att livsstilsförändringar är den viktigaste pusselbiten för energiomställningen.

Sedan Philipp Weiss flyttade in i sitt hus har han minskat energikonsumtionen med 70 procent. Han lever sin avhandling i praktiken. Insatsen är arbete; det tar tid att bygga vedspisar på egen hand, att ta hand om avlopp, att torka, sylta och mjölksyra mat som ska hålla sig. För att inte tala om att hugga ved, men han ser vedhuggandet som en del av sin livsstil och ett sätt att hålla värmen när temperaturen glider under nollan. Han har inga lån.

En dag, på en forskarträff i, hamnade han intill Andreas Molin, en annan ingenjör och blivande doktor. De började genast diskutera intensivt. De var så lika, och ändå så olika.

Också i Finnängen, utanför Linköping, har klockan slagit fyra. Andreas Molin, 35 år och doktorand vid Linköpings universitet, kommer hem till sin familj. Telefonen piper, plingar och ringer nästan oavbrutet, de tre barnen och hunden Gandalf hoppar runt bland äppelträd och klotgrill på den välhållna gräsmattan och Emil, 6 år, har tappat en tand. Den ligger inslagen i papper och kommer att bli en peng i natt om allt går som det ska.

Emil och hans äldsta syster Elna, 5 år, tävlar om att hålla dörren stängd; det ger guldstjärnor och påslag på veckopengen. Andreas hus behöver det, det är byggt efter passivhusprincipen och ska hållas tätt.

Det var en gång en mexitegelvilla från 1976 men ser numera modernt vitputsat ut, med inglasat uterum nedanför taket som täcks av solpaneler. Andreas drar igen jackan i funktionsmaterial innan han klättrar upp på uthuset för att visa panelerna ur sin bästa vinkel.

Höstlöven glittrar som guldmynt i luften och i dag har panelerna dragit in 8 kWh till elnätet, det var mulet på förmiddagen.

Skilda världar. Philipp Weiss och Andreas Molin har minskat sin energikonsumtion med mer än hälften. På helt olika sätt.

När Andreas Molin blev färdig ingenjör fick han jobb på Fortum. Han var med och utvecklade GlashusEtt i Hammarby Sjöstad, ett hus med många av de miljösatsningar som präglade byggandet av stadsdelen. Han tyckte det var fascinerande hur mycket man faktiskt kunde göra med teknikens hjälp.

När han 2008 började forska på energieffektivitet i byggnader var det med fokus på solelens möjligheter. Utmaningen är att lagra energin, som kommer så ojämnt över dygnet och året. Parallellt med arbetet letade han och den växande familjen bostad. De tänkte sig en tomt för att bygga ett eget, energiperfekt hus, men så blev det tillfälligt denna sjuttiotalslåda. När Andreas Molins svärmor tyckte att han borde kunna få ett gammalt hus att bli klimatsmart, kunde han inte låta bli att anta utmaningen. Så familjen blev kvar.

Numera ligger huset på plussidan när det gäller elförbrukning, det producerar mer än familjen gör av med. Solel förstås. Också Andreas Molin har tagit sin forskning rakt in i vardagsrummet.

Jordvärme står för större delen av uppvärmningen, i samarbete med en värmeväxlare. Han har trimmat sin värmepump och räknar ständigt kilowattimmar med två olika mätare.

Huset är konstruerat så att det passar för marknaden; vem som helst ska kunna bo där utan att göra avkall på sin bekvämlighet. Finnängen är laddat med den senaste tekniken och renoverat för 1,5 miljoner kronor, varav 500 000 handlar om rena energisparåtgärder.

Philipp Weiss och Andreas Molin är, tillsammans med sina familjer, två idealister som lever som det är tänkt att vi alla ska göra i framtiden. Hållbart. De har båda sänkt sin energiförbrukning med över 50 procent, men de har gått helt olika vägar.

Vi vet det. Vi känner till att oljan blir allt svårare att få tag i, att glaciärerna smälter, att fisken dör och att Bangladesh håller på att översvämmas. Vi lever som om resurserna är oändliga fast de kan ta slut lagom tills våra ungar flyttar hemifrån. Någon kanske kryssar i god el på blanketten och några betalar trängselskatt, men en drastisk minskning av energikonsumtionen är oändligt långt borta.

Vi skulle kunna skylla det på upplysningsfilosoferna. Berusade av en tid när utvecklingen blommade, när ny energianvändning gjorde Europa starkt och framgångsrikt, satte de en grundläggande samhällssyn som bar oss rakt in i industrialismen. Även det en epok där nytillförd – fossil – energi gav otroligt stor utdelning. Det som tidigare varit tjugo mans arbete kunde tas över av en enskild maskin. Tåget körde om hästdroskan och band samman världen. Denna upplysningens övertygelse om att tekniken gör världen konstant bättre leder ända fram till den akuta situation vi står inför i dag.

Först på 1960-talet föddes en alternativ idé som fick något egentligt genomslag, det skedde med kärnkraftsmotståndet och inte minst boken »Tyst vår« där den amerikanska biologen Rachel Carson beskrev effekterna av miljögifter. Vetenskapen och människans rätt att rumstera fritt på jordklotet började ifrågasättas. Miljölagstiftningen kom till.

Sedan dess har tillväxt och miljö brottats med varandra.

Kanske just därför provocerar Philipp Weiss livsstil. Även de studenter han föreläser för på högskolan irriterar sig på att han i sitt vardagsliv förkastat de etablerade vägarna: byta fönster, isolera grunden, installera värmeväxlare. I stället tar han på sig en tröja. Eller snarare två. Och långkalsonger och halsduk och givetvis ullsockor, hela vintern.

Taktiken är att värma upp endast de delar av huset som för tillfället används. Trapphuset är till exempel aldrig uppvärmt och inte heller isolerat. Så vintermorgnar när familjen kliver ut ur sovrummet och ska ned till köket, är det inte sällan minusgrader.

Och utedasset. Ja, det är förstås iskallt.

– Man vänjer sig snabbt, det är inga problem bara det inte blåser för mycket.

Phlipp har själv byggt husets tre tegelmurade rörspisar. De kallas »fattigmanskakelugn« och var vanliga i torp på 1800-talet. Tillsammans med vedspisen i köket står de för hela uppvärmningen. Bara när familjen reser bort på vintern slår de på sina kvarvarande elelement för att upprätthålla grundvärme.

Det finns, enligt Philipp, ingen anledning att byta ut fungerande prylar mot mer energisnåla alternativ eftersom nyproduktion blir en större belastning för miljön än ett sparsamt användande av det man redan har. Alltså står ett högljutt kylskåp i en garderob för att användas under sommarmånaderna, september till april tycker familjen att det räcker med ett naturligt kylt skafferi.

Vattnet värms fortfarande upp av el, men på sommaren badar familjen mycket ute och på vintern går de till byns lokala bastu en gång i veckan.

– Det är dessutom bästa sättet att hålla sig underrättad om det senaste skvallret.

Philipp föreläser om sitt sätt att minska energianvändningen och håller kurser i att bygga rörspisar. Han har blivit en entreprenör inom hållbarhet, även om det är en småskalig verksamhet.

Andreas Molins husbygge har haft liknande effekter; också han har blivit entreprenör. När han bestämde sig för att satsa på solel insåg han att det saknades paneler som var estetiskt anpassade till enfamiljshus.

Investeringarna och experimenterandet i det egna husbygget har betalat sig bra. Nu är han landets andra största solpanelsinstallatör och företaget omsatte 26 miljoner förra året. Deras solceller producerar el som motsvarar driften av 300 normalvillor.

– Jag ser mig som en social entreprenör. Man blir ju intresserad av att påverka när man lär sig mer och jag vill ha hög tillväxttakt och en så snabb omställning som möjligt.

Från början stod renoveringarna inte alls i proportion till marknadsvärdet på huset, Andreas såg snarast sitt arbete som politiskt. Men nu, med en driftkostnad på 2 000 kronor om året, har huset snart vuxit ikapp sin kostnad.

Kyl, frys och tvättmaskin är högt miljöklassade, en infrabastu i källaren drar en niondel av en vanlig bastu, elcykeln står i uthuset. Hallgolvet är av granit. Blankt, svart naturmaterial, tungt i energikostnad vid tillverkningen men med lång livslängd.

Den gamla villan sitter i väggarna, den har bara fått upp till 30 centimeter extra isolering på utsidan. Och så har den fått en utbyggnad, en ljus rund sal med stora fönster där man genast börjar fundera över kallraset. Men givetvis har hela huset lågenergifönster och glasverandan ligger mot söder så att solvärmen kan tillvaratas.

– Vi borde väl ha tagit bort eller minskat fönstren på norrsidan egentligen, men det ska ju vara lite trevligt och vackert också.

– Det här är det stora slaget om framtiden, säger forskaren Erik Westholm och höjer röstläget en aning av pur uppspelthet.

– Philipp Weiss och Andreas Molins val kondenserar hela frågeställningen omkring moderniteten och framtiden. Teknik som lösningen på jordens problem eller andra livsstilar och alternativ till konsumtionssamhället. Och båda har lyckats.

Erik Westholm är professor i kulturgeografi och anledningen till att han är uppspelt är att det faktiskt går. Att två forskare och ideologiska fantaster har visat att man kan minska sin energiförbrukning snabbt och radikalt.

Hela Erik Westholms yrkesliv, och en ganska stor del av hans privatliv, går ut på att fundera över vad som kan hända i framtiden – med klimatfrågan som utgångspunkt. Han är benägen att plocka lite från det ena och lite från det andra. Han ser problem med båda de uppskissade vägarna.

– Teknikframstegen har hittills inte visat någon förmåga att minska den totala energiförbrukningen. Vi är arga på Kina som har stora utsläpp, men varorna de producerar hamnar på Clas Ohlson och vi köper dem, säger han.

Samtidigt talar han om att alternativen måste tilltala gemene man. Vi kommer inte att välja en livsstil som känns oattraktiv. Vi har våra beroendestigar och vi är dåliga på att avvika från dem.

Ytterst få är beredda att sänka inomhustemperaturen och sätta på sig en ylletröja, trots att bara ett par grader skulle göra påtaglig skillnad.

Erik Westholm målar upp ett scenario där den extra tröjan ställs mot kriget i Syrien, när G8-giganterna möts. Varken makthavarna eller medborgarna lyckas koppla ihop miljöhotets storlek med vår egen situation, i stället ägnar vi all kraft åt dagsaktuella frågor.

Rent politiskt är det dessutom problematiskt, eftersom politiker har ett behov av att ge löften om något ständigt bättre. När framstegstanken får en knäck blir det svårt med visionerna. Problemet som måste lösas finns inte här och nu, tränger sig inte på.

– Vi är som varelser dåliga på att förhålla oss till tid. När vi inte ser lösningar framåt så trillar frågan av dagordningen, trots att situationen är allvarligare än någonsin, säger Erik Westholm och fortsätter:

– Kanske är dagens individualism ett svar på att världen känns så stor och ogripbar. När det är kris dras man ofta till den egna täppan.

Philipps lågenergihus: Huset drar 6 150 kWh per år. Det mesta genereras av vedeldning, 750 kWh kommer från el (från lokalt vindkraftverk). 

Han ser också ett samband mellan inkomst och kilowattimmar. Det är svårt att bränna pengar utan att göra av med energi, kurvan vänder uppåt i takt med löneökningen. Även om medvetna högutbildade män-niskor sopsorterar, köper ekologiskt och tar bussen, så satsar de sin sparade kvot på en långresa till Asien.

– Som ekonomin är uppbyggd nu är det systemhotande att säga att vi inte ska ha tillväxt, det skulle behövas en ny ordning för att kunna formulera en ny framstegstanke.

Philipp Weiss är systemhotande. Han är rädd för att bygga in sig i ett tekniksystem som inte går att upprätthålla om 30 år. Och så vill han minimera boendekostnaderna för att gå ned i lönearbete och frigöra tid för lokalt engagemang.

Mindre lönearbete innebär också minskade skatteinkomster och resurser till det allmänna. Där tycker han sig se en lucka i omställningssystemet, även om han tror att det mesta av samhällsnyttan går att lösa lokalt i samarbeten med några hundra personer.

–Jag har just börjat fundera på de där frågorna. Tidigare var jag så fokuserad på mitt hus och mina odlingar, bara det senaste året har jag insett att det inte håller att arbeta helt på egen hand, säger han.

Andreas Molin tror på att förhålla sig till det rådande ekonomiska systemet med tillväxt och efterfrågan, han menar att det är enda sättet att lyckas förändra världen.

På hans visitkort finns en text på kinesiska. Han har försökt få kineserna att renovera enligt hans eget recept, men än så länge inte nått någon framgång. Han tänker globalt.

–Det är nästan lättare i tredje världen, där behöver de lokala system som är perfekta för solpaneler istället för att bygga stora nät. Jag är mer orolig för hur vi, som lever i den uppgrävda oljans land, ska ta emot omställningen, säger han.

I september hade FN:s klimatpanel som bekant möte i Stockholm. I sitt slutdokument skriver man att »uppvärmningen av klimatsystemet är otvetydig« och att det är människans agerande som är orsaken. Vad som däremot ska göras åt saken hann man inte fram till. Inte heller det nu pågående klimatmötet i Warszawa väntas leverera konkreta förslag.

Vid Köpenhamnsmötet för fyra år sedan flög många siffror i luften, flaxande i virvlarna efter de många lokala vindkraftverken. Man talade om att minska utsläppen med 40 procent för att hindra temperaturen från att stiga mer än 2 grader detta sekel. Men världens ledare kunde inte enas, kanske 20 procent till 2020 och 50 procent till 2050 – det låter väl slagkraftigt och bra? Kanske. Och så slog man fast att industriländerna skulle ge klimatbistånd till fattigare länder.

Den politiska debatten handlar mycket om det där, siffror, rättvisa, vem som ska betala. Men inte särskilt mycket om hur ett hållbart liv faktiskt ser ut. Vilken är den mest realistiska bilden av framtiden? Vilken väg ska vi gå? Philipp Weiss eller Andreas Molins?

Svensk miljöpolitik är starkt inriktad på att pengar ska byta ägare, det vill säga på grön tillväxt. Vi lägger hundratals miljoner per år på att köpa utsläppsrätter, vi betalar alltså för att andra länder ska minska utsläppen. Vi subventionerar förnyelsebar energi och när Obama kommer på besök slussas han till KTH för att titta på klimatsmarta innovationer.

Ylletröjor däremot, ger politiker skräck i blicken. Ingen talar på allvar om livsstilsförändringar som något från staten påtvingat. Inte ens miljöpartiet, som sopar mattan med sina kolleger när det gäller miljöförtroende hos väljarna, ifrågasätter systemet i grunden. De föddes en gång ur motrörelsen på 1960-talet, men har alltmer gått i de gröna investeringarnas riktning. Det är inte gångbart med andra perspektiv i riksdagen, att ifrågasätta det ekonomiska systemet är för stort för att få in i mandatperioder och alla verkar övertygade om att krav på livsstilsförändringar får väljarna att lägga benen på ryggen. I politiken är Philipp Weiss alternativ inget vinnande koncept.

Vid första anblicken kan Andreas Molin däremot verka som en finansministers dröm, men inte heller han följer riktigt den flaggade banan. Hans investeringar matchade från början inget marknadsvärde och han ligger långt före politikerna i sin tro på investeringar i gröna innovationer. Han vill att det ska gå snabbt. Staten vill ta det långsamt. Han tycker att subventionerna för solel snarare hindrar folk från att investera i förnyelsebar energi, eftersom de har flera års väntetid.

Det som triggar Andreas Molin och andra som delar hans ideal är teknikens möjligheter. Han har till exempel levererat en solcellsanläggning till en kyrka i Linköpings stift och diskuterar fortsatt samarbete. Eftersom alla altare ligger i öster, finns det väldigt många södersidor att använda för solpaneler och han har räknat ut att det skulle generera en halv procent av Sveriges elförsörjning om man fick tillgång till alla kyrkor.

Utvecklingsländerna kan gå direkt på rena förnyelsebara energisystem och i vår ekonomi blir prylar hela tiden billigare, alltså kommer fler att ha råd. Tunga forskare pratar om dammsugare som kan suga koldioxiden ur luften, Vattenfall vill gräva ned den i berggrunden. Många klurar över hur solpaneler över Sahara skulle försörja hela världens energibehov.

Philipp Weiss och andra konsumtionsskeptikers invändning är att vår energikonsumtion är ohållbar och att det är fel att försöka upprätthålla den med ingrepp som påverkar hela vår atmosfär.

Kritikerna menar dessutom att det fortfarande är väldigt dyrt att skaffa det mest miljövänliga alternativet och att livsstilen blir en klassfråga. Och hela grundidén bygger på att man ständigt producerar nya prylar som är bättre, vilket efterlämnar skrot och kräver resurser.

Philipp Weiss tar tydliga och stora kliv bort från makthavarna, men han har valt rätt riktning i andras ögon. Bland Philipp och Rebeckas gamla studievänner från Uppsala är det många som tar hand om sin urin trots att de har högst modern vattenklosett. De sprider den på kolonilotter och i köksträdgårdar. I städerna har gerillaodlare lyckats göra stor affär av små grönområden de senaste tio åren. Det finns en ökad kulturell acceptans för ett alternativt levnadssätt, där en del av människors fritid läggs på egen produktion av livsmedel eller energi. Inte minst i London existerar en numera relativt brett förankrad idé om att klara sin försörjning efter en eventuell kollaps med hjälp av potatis i rondeller och getter på takterrasser. Man ser kroppsarbete som ett sätt att investera direkt förnyelsebar energi liksom att hålla sig frisk och stark, minska välfärdssjukdomar och därmed kostnader. Innerstadsbor med mössan käckt på sned när en romantisk dröm om lantlivet, närheten till naturen och lugnare tempo.

Den stora fördelen med Philipp Weiss livsstil ur ett miljöperspektiv är att man konsumerar oerhört mycket mindre energi i ett småskaligt samhälle där man gör avkall på den bekvämlighet vi har vant oss vid. Andreas Molins och många andras invändning är att väldigt få är beredda att förändra sitt liv på det sättet.

Om vi alla blev Philipp Weiss skulle förstås hela världshandeln och det globala ekonomiska systemet krascha omgående. Huruvida det är en positiv eller negativ utveckling beror på betraktaren, men konsekvenserna skulle bli stora – ja, oöverblickbara.

Andreas Molins intresse och förhoppningar inför framtidens tekniska och ekonomiska utveckling gör att han vill öppna sig mot världen. Philipp Weiss oro och skepticism inför densamma får honom att fokusera på Stjärnsund, trädgården, det egna huset.

Också andra kommer leva alltmer i linje med antingen Andreas Molin eller Philipp Weiss framöver. Deras stigar leder båda mot en framtid, till skillnad från den motorväg av icke-agerande som majoriteten av jordens befolkning befinner sig på nu.

Andreas hustru Elin har lagat korvstroganoff och barnen samlas runt bordet. Resten av huset är mörkt och tyst, passivhus upplevs som ovanligt tysta eftersom de är så slutna. När köksfläkten slås på blir det svårt att öppna ytterdörren. Baksug.

– Jag har massor av bra tips för att spara energi: dra ned gardinerna, släcka lamporna, spara vattnet i badkaret när man har duschat, säger Emil med gluggen i vädret.

Han är ett barn av sitt hus och går i friska beroendestigar. Innan någon hinner börja äta, släcker han lampan över korvstroganoffen och tycker att det räcker med skymningsljuset från fönstren för att äta middag. Övriga familjen håller inte med.

I Stjärnsund är insektshotellet i trädgården övergivet för vintern. Under taket torkar skivad frukt på en bricka och Rebecka tänder en brasa. Grannen vankar på sin gräsmatta, med mörka blickar mot den välgödslade bördigheten.

Philipp drar en biologisk anekdot för att förklara gemene mans tröghet när det kommer till samhällsförändringar.

– Om man stoppar en groda i kokande vatten så hoppar den ur kastrullen. Men om man sätter den i kallt vatten som man bara sakta värmer upp, då sitter den kvar tills den dör.

Fakta | Så vill de förändra världen

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera