Inrikes

Upp till kamp för individen

Juryns motivering: »Med Centrum för rättvisa har Gunnar Strömmer skapat ett kraftfullt skydd för människor som hamnar i tvist med stat, kommuner och myndigheter. Med ett konsekvent fokus på individens rätt har han stärkt rättsmedvetandet i hela landet«

På ett sätt hade Barbro Lindau ändå tur.

För när tjänstemännen borta i det höga kommunhuset den där oktoberdagen krävde att ta över hennes släktgård, kunde förutsättningarna ha varit så mycket sämre.

Det kunde ha hänt tjugo år tidigare, när myndighetsbeslut var mycket svårare att göra något åt.

Det kunde ha hänt på en ort utan en lokaltidning, så att hennes öde hade samlat damm i ett diarium.

Och det kunde ha blivit ett av de många fall som Centrum för rättvisa hade tvingats släppa varje år.

Men det här hände sensommaren 2009, och i Stockholm satt några idealistiskt sinnade jurister i en källarlokal och gick igenom ett klipp från Helsingborgs Dagblad.

När de läste om gården på Tjörröd strax utanför Höganäs centrum, som nu riskerade att rivas till förmån för ett köpcentrum, tänkte de att det här var ett fall för dem. I deras ögon var Höganäs kommun inte bara buffliga när de försökte bända gården ur 79-åriga Barbros händer. De hade dessutom fel, rent juridiskt. Den där förköpsrätten som tjänstemännen hävdade gällde ju viktiga allmänna intressen – skolor, järnvägar – inte för att bereda plats åt privata företag.

Så de tog upp telefonen och slog Barbro en signal. Två år senare hade hon inte bara vunnit över kommunen. Hon hade också fått ett skadestånd på 55 000 kronor plus kaffe och bullar, vilka enligt förlikningen i Helsingborgs tingsrätt skulle levereras personligen av kommunstyrelsens ordförande.

Egentligen hade Barbro krävt en artonbitarstårta till fikat, men det är så det är med förlikningar. Man ger och man tar.

Det saknas inte direkt advokater kring Skeppsbron, Nybrokajen och Norrmalmstorg i Stockholm. Men de flesta byråer med sådana adresser har mer välbeställda klienter än skånska pensionärer som heter Barbro. Eller dalkarlar som heter Anders för den delen. Eller juicehandlare som heter Brian och frisörer som heter Alexandra.

Men juristerna på Skeppsbron 20, vars skrivbord ligger halvannan meter under en vägbana där lastbilarna och stombussarna maler förbi, jobbar på ett lite annat sätt. På ett sätt som ingen i Sverige har gjort förut.

–Kaffehurran är på!

Den storväxte norrlänningen är tillbaka. Gunnar Strömmer har kommit till Skeppsbron i några timmar för att titta till sin skapelse. Sitt livsverk, som han kallar det.

Han kastar en blick på den datorskärm som nuvarande vd:n Clarence Crafoord har framför ögonen och försöker fösa honom i riktning mot mötesrummet.

De kunde inte vara mer olika, skaparen och arvtagaren. Stockholmaren Clarence Crafoord talar som advokater gör i amerikanska filmer – snabbt och med hög densitet. Bland jurister är han känd för att en gång ha hållit upp en hemmagjord skylt under en förhandling i Högsta domstolen och för att drog i gång de första grupprättegångarna i Sverige. När han ska sammanfatta målet mot Höganäs kommun säger han:

– De försökte roffa åt sig huset.

Att lyssna på Gunnar Strömmer kräver betydligt mer tålamod. Någonstans inne i de virvlande meningarna finns budskapet, han prövar sig gärna fram.

– Hur ska jag hitta rätt tonträff här?

Slår vilt. Centrum för rättvisa har drivit processer mot såväl fack och arbetsgivare som mot stat och kommun.

Gunnar Strömmer pratar ofta just så, i akustiska metaforer, som att grundackordet bör vara si, bör vara så. Det bor ett 41-årigt liv i hans språk, från de fryntliga, norrländska metaforerna sprungna ur uppväxten i Örnsköldsvik till de instuckna engelska meningarna från året i Washington. Han anser att »the proof is in the pudding« och att man bör ge folk »benefit of the doubt«.

Hursomhelst. Det långa talets korta mening, som han brukar säga, eller summan av kardemumman, som han också ofta säger, är denna:

Ingen undgår Gunnar Strömmer.

För att vara en av de personer i Sverige som de senaste åren stått för mest samhällsomvälvning är Gunnar Strömmer anmärkningsvärt okänd. Men den som undrar varför landets högskolor inte längre kvoterar in män till sina veterinärs- eller sjuksköterskeutbildningar eller varför bilplåtslagaren Marian Gheorghe får vara kvar i Sverige, behöver bara titta i riktning mot den här källarlokalen.

Det här är Gunnar Strömmers värld. En värld som kanske inte är enkel, men väldigt tydlig. En värld där regeringen inte ska avlyssna sina medborgare, där fackföreningar ska ge fan i att pungslå småföretagare och där värdet av ett eget hem antar nästan religiösa proportioner.

Det här är mannen som har blivit kommunpamparnas skräck.

Allt började 1999. Gunnar Strömmer var tjugosex år gammal och hade kommit halvvägs in i sitt ordförandeskap för moderata ungdomsförbundet. Då fick han en bok i handen av PJ Anders Linder – han som några år senare blev politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet.

–Den här borde du läsa, sa Linder och höll fram »Transformation: The Promise and Politics of Empowerment« av den amerikanske advokaten Clint Bolick.

Unge Gunnar läste. Och två år senare satt han på ett plan till Washington, till det institut som Bolick grundat: Institute for Justice.

Så annorlunda allt var där borta. I Mississippi träffade han några svarta familjer som hade stämt delstaten för att den tänkte expropriera deras mark och ge den till en bilfabrik.

Folk hemma i Örnsköldsvik reagerade inte så. Där knöt man näven i fickan och skrev kanske en insändare i lokaltidningen om man var förbannad på något som myndigheterna gjort.

Men i Mississippi! Där hade de ju förbönsgudstjänst inför domstolsförhandlingen. Gunnar fick dela ut psalmbladen. Vilken nerv, vilket engagemang! tänkte han, och tänkte igen. Kanske man kan ta det här till Sverige?

När han satt på planet tillbaka hade han bestämt sig. Han skulle starta ett eget Institute for Justice, ett centrum för rättvisa. Med juridiska metoder skulle han bekämpa svenska myndigheters maktmissbruk.

För en och annan skeptiker hade han lika gärna kunnat börja sy på en Stålmannendräkt eller en svart slängkappa, men även sympatisörer insåg svårigheterna. Allt kändes så nytt, berättar de som var med på den tiden. Inte bara idén var oprövad. Även planen för hur verksamheten skulle finansieras – med privata donationer – var i stort sett ny i Sverige.

Men Gunnar Strömmer fick sina pengar. Det som då hette Näringslivets Fond (som nu heter Stiftelsen Fritt Näringsliv och som äger Timbro) gick in med 20 procent de första tre åren. De övriga 80 procenten kom från privata finansiärer. Några av dem var rika som troll, som Hans Rausing och Jonas och Robert af Jochnick.

– Han valde dem med omsorg. Även om många av dem var stormrika såg de fortfarande sig själva som småföretagare, och kunde relatera till det han ville göra, berättar en av dem som var med.

Det berättas även om Gunnar Strömmer att han flög till London för en utlovad kvart med en av dessa miljonärer och likt en härdad dammsugarförsäljare lyckades stanna i två och en halv timme för att utbyta anekdoter från landsbygden inför det oundvikliga checkskrivandet.

Med pengarna på kontot och med ett litet kontorsrum på Hantverkargatan fanns nu bara två problem.

För det första hade han inte något fall. Det var ju ändå en nödvändig liten detalj, men det skulle snart lösa sig.

För det andra började det här se ut som ett utpräglat högerprojekt. En före detta Muf-ordförande som fick pengar av näringslivet för att starta en juridikbyrå?

Det där bekymrade inte Gunnar Strömmer så mycket. Han tänkte att fallen över tid skulle slå jämnt åt vänster och höger. Men omvärlden var inte lika lättövertygad. Han kallades kampanjjurist, han anklagades för att »jobba under täckmantel« och det ropades »ambulance chaser« – ett amerikanskt uttryck för advokater som står utanför akutentréer och letar klienter.

Allt det där var sant på sitt sätt. Han hade faktiskt skrivit en text i Moderna Tider om vikten av att vinna fall även i »allmänna opinionens domstol«, han var onekligen moderat – om än latent – och han raggade definitivt sina klienter, vilket gick på tvärs mot hur andra fick arbeta.

Men den revolution han blev en del av var allt annat än ett högerprojekt. Det var snarare sista akten i ett sekellångt konstitutionellt drama.

Inte längre underground. Sedan två år har Gunnar Strömmer lämnat den dagliga verksamheten på Centrum för rättvisa, och sitter numera bara i styrelsen. Arbetsdagarna tillbringar han nu som advokat på Gernandt & Danielsson.

En gång på 1920-talet ingick den svenska högern och vänstern en överenskommelse. De enades om att väljarna skulle få bestämma och började bygga ett land på principen om folksuveränitet. Makten skulle inte delas, de som folket röstade fram fick bestämma fritt. Hade minoriteten invändningar var de välkomna att argumentera bättre för sin sak i nästa val.

I många andra europeiska länder tänkte man annorlunda. Politikerna skulle inte få göra vad som helst. Grundlagen, löd idén, representerade tidlösa ideal, rättigheter av naturen givna. Minoriteten skulle ha kraft att protestera. Ingen folkvald skulle få driva en politik som stred mot grundlagen.

Därför inrättade man i dessa länder författningsdomstolar. De kunde ogiltigförklara de folkvalda parlamentens beslut. Efter andra världskriget, när Hitler brutalt visat baksidan av att låta folket och dess representanter få bestämma fritt, framstod författningsdomstolar som det enda sunda. Så nästan hela Europa införde systemet.

Under samma period, närmare bestämt 1950, skrevs en rättighetskatalog för länderna i det europeiska samarbetet. Den kallades Europakonventionen och förbjöd till exempel tortyr och diskriminering och skyddade personlig frihet och rättssäkerhet. Så småningom kom även äganderätt med.

I jakt på freden började länderna på kontinenten samarbeta. De slöt ett fördrag, bildade en union och inrättade 1957 ett slags gemensam författningsdomstol. De kallade den EG-domstolen, och den hade till uppgift att skydda också gemenskapens grundlag. Domstolen stod över alla länders folk och alla val i unionen.

Men Sverige fortsatte att gå sin egen väg. Högern, som egentligen ville flytta makt från de folkvalda politikerna till jurister som kunde bevaka till exempel rätten att äga mark, gick med på vänsterns självklara ideologiska krav: det skulle inte införas någon författningsdomstol.

Till sist ansökte Sverige om att gå med i unionen. Statsministern, som då var Carl Bildt, sa att EG-domstolen skulle tvingas böja sig för politikernas vilja. Det skulle inte bli några problem.

Efteråt var de flesta forskare överens om att politikerna inte fattade vad deras beslut innebar, eller så brydde de sig inte om att förklara. EG-domstolen hade ju sista ordet. Och när Sverige blev medlem i unionen 1995 kom författningsdomstolen automatiskt med på köpet. Samtidigt blev också Europakonventionen svensk lag. Vilket innebar att det kom en överordnad domstol till: Europadomstolen. Den skulle se till att inget lands lagar bröt mot konventionen.

I början tillät domstolarna de svenska politikerna ganska många undantag. Men sedan klev juristerna fram. De visste vilken makt de hade.

Så när Gunnar Strömmer klev av planet från Washington hade Europakonventionen inte bara varit lag i Sverige i några år. Det hade också börjat hända något i domstolarna.  Det var plötsligt okej att avgöra politiska frågor även hemma i Sverige.  Därför var det ingen slump att Strömmers första fall skulle bli så politiskt det bara kunde bli.

Han satt hemma och kollade på tv en sen höstkväll 2002 och på lokalnyheterna dök plötsligt en stridbar kvinna upp. Hon bodde i miljonprogramsförorten Östberga utanför Stockholm och var förbannad på att länsstyrelsen nekat henne och de tusen grannarna att köpa loss sina lägenheter.

– Där har vi det, utbrast Gunnar för sig själv.

Sedan den socialdemokratiska regeringen infört den så kallade stopplagen hade länsstyrelserna makt att hindra  ombildningar om det hotade allmännyttans ställning på orten, men syftet med lagen var främst att sakta ner utvecklingen i Stockholms innerstad.

Beslutet kändes godtyckligt, tyckte Gunnar. Och de tretton olika bostadsrättsföreningarna liknade mer en social rörelse. Här fanns ändå lite av den där gospelfaktorn från Mississippi.

Efter fem år av demonstrationer och turer i Boverket, Regeringsrätten och Kammarrätten fick de boende till sist rätt. Och Centrum för rättvisa vann sitt första fall.

Ett skott, ett på mål, ett mål.

Så har det fortsatt i över ett decennium. Strömmer, Crafoord och de andra juristerna har drivit över hundra fall – och vunnit ungefär 90 procent av dem. De har tre  pågående och fyra avslutade fall i Högsta domstolen, och driver dessutom en komplicerad process mot svenska staten om FRA-lagarna i Europadomstolen. Sedan många år är den lilla lokalen på Skeppsbron också en av de mer populära arbetsplatserna för unga, nyutexaminerade jurister. Grannarna på de fina advokatbyråerna kan erbjuda högre lön, men sällan chansen att arbeta med principiella fall i de högsta instanserna.

Han är en entreprenör. Om detta är personer i Gunnar Strömmers närhet överens. Centrum för rättvisas verksamhet kan beskrivas som juridik, politik eller något mittemellan, men kanske är det enklare att se det som något som tidigare var ett tomrum, ett oupptäckt affärsområde som Gunnar Strömmer likt en småföretagare gick in och tog.

Men varför just han? Varför just det här? Det går inte riktigt att få ett klart svar från grundaren på den frågan, men för hans kolleger, bekanta, äldre vänskaper och andra hade det varit mer överraskande om Gunnar Strömmer för tio år sedan parkerat sig på en riksdagsplats och börjat amortera på huslånet.

För en sak som alltid återkommer i berättelser om Gunnar Strömmer är hans ständiga moraliska tänkande. När han klingar i glaset kan han apostrofera sina åhörare med ett inledande »Ungdomar!«, oavsett hur gamla de är. Därefter leder han ut dem i ett långt resonemang om vad som är riktigt och vad som är viktigt.  Om att man tillsammans måste göra det som är rätt.

– Det är nästan som om farorna lurar i storskogen utanför, säger en bekant till honom.

Det finns en anledning till att han omnämns som både Predikanten och Pastor Strömmer.

– Jag är en principiell person. Jag har en bild av hur jag vill att ett samhälle ska vara, säger Gunnar själv.

Det kommer inte från ingenstans; Gunnar Strömmer har två typer av kyrklighet i blodet. Moderns från Amiralitetskyrkan i Karlskrona och faderns från Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Ångermanland.

– Det var ett religiöst hem. Det är ett religiöst hem.

Gud?

– Ja. Jag måste svara ja. Jag tror på Gud. Det skulle blivit för dramatiskt att säga nej. För många är det nog tvärtom, att det blir för stort att svara ja.

Han är troende på fler sätt. För honom är de värderingar som han och hans Centrum för rättvisa ger uttryck för inte bara liberala eller västerländska. De är eviga och okränkbara: rätten till sitt eget hem, religionsfrihet, föreningsfrihet och yttrandefrihet.

Man skulle kunna säga att han tror på Vilhelm Moberg också. Och alla andra författare som hävdat individens rätt mot överheten. Som Harry Martinson, som skrev det där om att det spensligas bestämdhet inte var mindre än ekens.

Precis så är det ju. Det visar fallen. Bestämdheten hos Anders i Insjön var inte mindre än hos det företag som ville bygga en containerterminal på hans tomt. Blake Pettersson var inte mindre bestämd än Skatteverket, som upphävde hans medborgarskap bara för att hans svenska pappa inte ville vara hans pappa längre. Och Barbro Lindau var inte mindre bestämd än Höganäs kommun.

Så ser Gunnar Strömmers värld ut. Den är som sagt inte enkel. Men väldigt tydlig.

Stridbar norrlänning. Under elva år har Centrum för rättvisa granskat över tusen fall där individer hamnat i kläm, och tagit över hundra stycken vidare i domstol.

Fakta | Gunnar Strömmer

Ålder:  41 år.

Familj: Fru och tre barn.

Bor: Stureby, Stockholm.

Karriär i urval: Jur. kand.-examen Uppsala universitet (1998), förbundsordförande moderata ungdomsförbundet  (1998-2000), internship Institute for Justice, Washington DC (2001), grundare och chef Centrum för rättvisa (2002-2011), advokat Gernandt & Danielsson (2011-), styrelseledamot moderaterna i Stockholm (2011-), särskild utredare Medborgarskapsutredningen (SOU 2013:29). Var även med i moderaternas rättspolitiska arbetsgrupp som avrapporterades på m:s stämma i oktober i år.

Fakta | Centrum för rättvisas fall

Högt och lågt – tre av fallen som Centrum för rättvisa drivit under 2013:

Dödsfallet som blev tv-underhållning.

I september 2007 lät Akademiska sjukhuset i Uppsala ett tv-team följa en cancersjuk mans sista dag i livet. De hade inte frågat mannen eller hans anhöriga, som senare fick se dödskampen i tv.

Redan i mars 2011 fann JO att sjukhuset bröt mot lagen när de släppte in teamet på sjukhuset. Strax därefter skickade Socialstyrelsen ett brev till samtliga landsting med innebörden att det nu var helt förbjudet att filma patienter utan deras tillstånd.

De anhöriga har, med stöd av Centrum för rättvisa, stämt landstinget för brott mot sekretesslagen. Produktionsbolaget bakom tv-programmet har valt att ta strid mot stämningen och betalar landstingets kostnader för processen. Inom kort kommer tingsrätten med sin dom.

Medborgarskapet som försvann

Blake Pettersson föddes i USA och fick svenskt medborgarskap för att han hade en svensk pappa. Senare flyttade han och hans familj hit, och han gick i svensk skola. När Blake var sexton år gammal upphävde en domstol faderskapet – och Skatteverket upphävde därför hans medborgarskap. Till slut slog Regeringsrätten fast att Skatteverkets beslut stred mot regeringsformen.

Högsta domstolen ska nu avgöra om Blake Pettersson har rätt till skadestånd. Det är första gången som det prövas om skadestånd ska utdömas för ett brott mot en av grundlagarna.

Kommunen som saltade notan

Alexandra Olsen och de andra frisörerna på salongen Vild och Vacker i Halmstad fick i oktober 2012 besök av kommunens miljö- och hälsoskyddsinspektörer. Tillsynstiden för hela salongen uppgick till tre timmar, men kommunen fakturerade frisörerna för tre timmar vardera – alltså tolv timmar – eftersom alla frisörerna har enskilda firmor.

Alexandra Olsen överklagade till Länsstyrelsen i Halland, som i april 2013 beslutade länsstyrelsen om nedsättning av avgiften: salongens frisörer ska dela på kostnaden om totalt 2 571 kr för tre timmars tillsyn. Beslutet har överklagats av Halmstads kommun till Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt.

Juryn för Årets svensk:

Martin Ahlquist, chefredaktör Fokus (ordf.)

Antonia Ax:son Johnson, företagsledare

Kajsa Bergqvist, företagare

Erik Blix, journalist

Sven-Olof Bodenfors, kommunikationskonsult

Margareta Garpe, dramatiker

Läs mer:

Gunnar Strömmer är Årets svensk

Så blir man Årets svensk

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera