Utrikes

Kovändning i kongressen

Efter höstens budgethaveri visar republikaner och demokrater plötsligt en förvånande kompromissvilja.

När presidenten Harry Truman klagade på en historiskt trög kongress, »the do-nothing congress«, 1947 var han bekymrad över att senaten och representanthuset bara lyckats rösta igenom 388 lagar på ett år.

Det kan jämföras med förra året, då kongressen slog nytt rekord i improduktivitet och bara fick igenom 56 lagar.

I år ser det ut att bli ännu värre. Hittills har man röstat igenom 49 lagar, varav många är relativt triviala. Ett exempel är en ny lag om att småmynt som glömts kvar i säkerhetskontrollerna på amerikanska flygplatser ska doneras till krigsveteraner.

Men förra veckan lyckades man mot alla odds komma framåt i förhandlingarna. Under natten till onsdagen nådde man fram till en överenskommelse om en statsbudget som löper fram till den 30 september 2015. Detta sedan statsapparaten delvis tvingats stänga ner i oktober, då republikaner och demokrater inte kunde enas om en budget.

Ledarrollerna i förhandlingarna har tagits av Patty Murray, senator från delstaten Washington, och republikanen Paul Ryan, kongressledamot från Wisconsin och vicepresidentkandidat i fjol.

Tonläget har under de senaste veckorna varit relativt optimistiskt. Anställda på såväl Ryans som Murrays kontor har flitigt läckt information om hur bra det går med förhandlingarna. Republikanerna vill undvika att än en gång svartmålas som det trotsiga nej-till-allt-partiet som rasade i opinionsmätningarna under budgetkrisen i oktober. Demokraterna är måna om att få igenom en budget som reducerar många av de automatiska nedskärningar som annars skulle börja genomföras i januari.

En förklaring till partiernas nya samarbetsvilja är att man plockat bort de känsligaste frågorna: överenskommelsen kommer varken att innehålla skattehöjningar eller större nedskärningar av välfärdsprogram. Något som sänkte förväntningarna är att man i veckan lutade åt att låta överenskommelsen ta formen av en ny lag, i stället för en tillfällig budgetlösning. Det innebär att senaten kan stoppa den med en filibuster, en fördröjningstaktik som innebär att en senator håller ett anförande så långt att beslutsprocessen stannar upp. Det ökar kraven på en budget som båda partierna kan rösta för och därmed lär de inte försöka få igenom alltför omfattande budgetförändringar.

Även inom republikanerna finns en splittring mellan den falang som främst prioriterar nedskärningar och de som är måna om att undvika de stora nedskärningarna i försvaret som tidigare beslutats: 20 miljarder dollar nästa år och ytterligare 118 miljarder dollar kommande år. I en tid då kraven på nedskärningar är stora tycker de flesta demokrater samt en växande minoritet av republikaner att det är orimligt att upprätthålla en gigantisk försvarsbudget. Men tillräckligt många republikaner ser fortfarande försvarsbudgeten som helig för att det ska gå att rösta igenom en budget med dessa nedskärningar.

De vill hellre skära ner i inrikespolitiska program för exempelvis utbildning, subventionerade bostäder och matkuponger åt låginkomsttagare, samt de bredare, kostsamma välfärdsprogrammen Medicare och Social Security (som dock inte kommer att röras den här gången).

Demokraterna får varken igenom sina krav på skattehöjningar, eller nya intäkter i form av slopade skattekryphål, men däremot har Paul Ryan och republikanerna varit öppna för en lösning som ger intäkter genom nya avgifter för exempelvis flygbolag (vilket sannolikt kommer att leda till högre flygpriser).

Totalt ville republikanerna se ett utgiftstak på 967 miljarder dollar om året, medan demokraterna vill ha ett tak på minst 1 000 miljarder dollar. Det blev demokraterna som vann  just den debatten.

Under slutet av förra veckan tog en ny konflikt form, längs tydliga ideologiska linjer. Paul Ryan vill ha nedskärningar i pensionerna för federalt anställda, medan Patty Murray vill stoppa in en förlängd arbetslöshetsersättning i överenskommelsen. Demokraterna hävdar att detta skulle innebära att 1,3 miljoner amerikaner fortsätter få arbetlöshetsersättning, vilket enligt Murrays stab på sikt kan skapa 200 000 nya jobb. Republikanerna påpekar att det skulle kosta 25 miljarder dollar och att de förlängda arbetslöshetsersättningarna bara var tänkta som en tillfällig stimulans under den ekonomiska krisen.

Så ser debatten generellt ut: en glasklar konflikt mellan konservativa och progressiva idéer.

Det speglar en kongress som är mer ideologiskt polariserad än någonsin, där individuella ledamöter sitter i trygga valdistrikt som med kirurgisk precision ritats om för att försäkra att de blir omvalda oavsett hur ideologiskt extrema de blir.

Efter den turbulenta politiska hösten i Washington är det svårt att säga att något av de två partierna har ett politiskt övertag. Konsekvenserna av höstens opinionssvängningar lär vara temporära. Republikanerna har redan i princip återhämtat sig från budgetkrisen i oktober och demokraterna börjar återhämta sig från pr-fiaskot med lanseringen av Obamas sjukvårdsreform, vars trasiga hemsida först nu börjar fungera acceptabelt.

Båda dessa konflikter handlar om frågor som går till kärnan av hur det amerikanska folket ser på de två partierna. Republikanernas främsta problem är att de uppfattas som ideologiskt rigida och generellt ointresserade av pragmatiska lösningar som gynnar den amerikanska medelklassen. Demokraternas främsta problem är att de uppfattas som det parti som försvarar en större roll för den federala staten, i en tid då staten har rekordlågt förtroende.

Trots överenskommelsen är det lite som tyder på att de två partierna och deras företrädare kommer att kunna skaka av sig sina respektive imageproblem. Obamacare kommer att stå kvar i fokus under 2014 och republikanerna kommer att fortsätta säga nej till det mesta Obama föreslår.

Men tonläget i Washington har blivit lite mer hoppfullt sedan krisen i oktober. Ett exempel är den republikanska talmannen John Boehners beslut att rekrytera en policyexpert som var drivande bakom John McCains arbete med lagförslaget för en invandringsreform under Bush-åren. Det tyder på att Boehner vill se en invandringspolitisk reform under 2014: en av Obamas främsta prioriteringar och sannolikt ett smart strategiskt drag för republikanerna inför ett val där exempelvis latinamerikaner utgör en större del av väljarna än någonsin tidigare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera