Sigrid Kahle

Text: Kurt Mälarstedt

Foto: Anders Wiklund/ TT (2013)

Sigrid Kahle log med sina varma, kloka, forskande ögon och sa att man måste svara för sitt liv, helt och hållet. Inte skylla ifrån sig på andra. Det var därför hon hade valt den stränga titeln på första delen av sina memoarer, som just hade kommit ut: »Jag valde mitt liv«.

Vi träffades en septemberdag några dagar innan hon skulle fylla 75. Äpplen dunsade i hennes trädgård kring det röda hus i Utmyrby utanför Enköping som var hennes sommar- och julviste under de många utlandsåren med sin man, den tyske diplomaten John Kahle.

Det låg ett vemodigt skimmer över hennes ansikte; hennes man hade oväntat avlidit ett halvår tidigare – men han hade hunnit läsa hennes bokmanus och inte haft några invändningar mot hennes uppriktiga skildring av ett äktenskap som ibland var stormigt men alltid kärleksfullt i grunden. Långt senare påpekade hon i en intervju att hennes man hade humor. Skriv vad du vill om mig bara du stavar mitt namn rätt, hade han sagt.

Denna dag i september sa hon själv något mycket vackert om sin John:

– Han älskade mig djupt och var underbar och bar mig på sina händer och ville alltid att jag skulle komma till min rätt.

Men att verkligen komma till sin rätt var lättare sagt än gjort för Sigrid Kahle. Inte på grund av hennes man personligen utan på grund av hans yrke och konventionen. De gifte sig i det tidiga 1950-talet, den då 23-åriga dottern till Uppsalaprofessorn H S Nyberg, orientalist och religionshistoriker, och den åtta år äldre sonen till en tysk professor, även han orientalist.

Mellan 1952 och 1985 var Sigrid Kahle diplomathustru i sju länder, i städer som New Delhi, Bonn, Washington, Tunis. Hon tvingades i stort sett överge sin ungdoms teaterdrömmar, även om hon djärvt startade en teater i Karachi när paret Kahle just flyttat dit i början av 1950-talet.

Hon ville så mycket mer, inte minst skriva romaner, men kom i stället att engagera sig djupt i alla de länder där hennes man tjänstgjorde. I en lång rad uppmärksammade understreckare i Svenska Dagbladet rapporterade hon från deras stationeringar, framför allt om arabvärlden.

Det blev inga romaner, men två tjocka, väldigt detaljerade memoarvolymer som sträckte sig fram till 1980, då paret Kahle stod i begrepp att flytta från Sudan till Tunis. Vid sin död arbetade hon med att diktera en tredje volym. Kanske förklarar något hon sa den där septemberdagen en del av framgången med memoarerna:

– Jag har inte en linjär historiesyn där det förflutna ligger bakom mig och framtiden framför mig. Jag ser olika delar av det förflutna ligga utbredda omkring mig, och allt är lika tillgängligt.

Sigrid Kahle antydde också en viss besvikelse över att den första memoarboken var »oerhört nedstruken« från manus, framför allt vad beträffar hennes engagemang i samtida tysk litteratur och hennes religiösa tro. Det var svårt, sa hon, att tala om sin tro med någon som inte själv är religiös. Hon uppfattade Gud som »ett skiffer för något man inte kan föreställa sig, inte får föreställa sig«.

– Och jag tror att jag kan förstå islam inifrån därför att jag kan förstå kristendomen inifrån.

När jag träffade Sigrid Kahle åtta år senare hade hon fortfarande ett skimmer över sitt ansikte, nu mera lyckligt än vemodigt. Hon satt bredvid sin nya kärlek, en man lika vithårig som hon själv. De hade träffats något år tidigare och tycke hade uppstått. De fick drygt tre år tillsammans, år fyllda av samtal, läsning, resor, tandläkarbesök,   men framför allt lycka och gemenskap.

Mannen i fråga, författaren Carl-Göran Ekerwald, fyllde 90 år dagen innan Sigrid Kahle gick bort. Hon hann läsa den friska, roliga diktsamling han just har gett ut om henne och deras liv och kärlek, »Sigridiana«. I en av dikterna kommer hans Sigrid cyklande med röd halsduk och himmelsblå cykelhjälm och mer eller mindre räddar honom från ensamheten. Hon säger:

»Vi känner ju varandra från själ till själ

och vill varandra väl.

Följ mig hem – våra öden

kan bli soliga ända in i döden, 

bara stjärnhimlen står oss bi 

och jag är Sulamit och du är Salami.«

Läs mer: 

Sigrid Kahle: ”Livet kommer inte flygande”.