Vikariens valrörelse

Text:

Foto: Mareike Timm

Tre gånger per år drabbas Mikael Damberg av tunnelseende. Allt han kan se framför sig är Fredrik Reinfeldt. Det enda han kan tänka på är hur han ska överlista statsministern.

Med åtta dagar kvar till årets första partiledardebatt i riksdagen var socialdemokraternas gruppledare – och partiledaren Stefan Löfvens ställföreträdare – på väg in i det där tillståndet.

Han befann sig i sitt hörnrum i Gamla stan. Korridoren utanför, där den socialdemokratiska partiledningen vanligtvis sitter, ekade av tomhet; alla andra hade flyttat över till partihögkvarteret på Sveavägen för att samordna valrörelsen. Damberg och hans stab – en pressekreterare, en utredare och en politisk sekreterare – var ensamma kvar.

– Okej, sa Damberg, vad kommer moderaterna att köra på oss?

– Dyrare att anställa, svarade utredaren, som ansvarar för bevakningen av de borgerliga partierna.

Damberg tog en svart penna och skrev »skattechock« på den framrullade whiteboardtavlan.

– De bakar ihop skattechocken med regeringsfrågan, inflikade den politiska sekreteraren, som redan hade skrivit tre utkast till anförande.

Damberg noterade. Han skrev »femte jobbskatteavdraget« och strök under. Drog sedan en pil och skrev »regeringsfrågan«.

– Det här är det gamla vanliga. Ingenting nytt.

Han vandrade fram och tillbaka, klev över högen med utrivna tidningsartiklar, snurrade med pennan och började älta. Regeringen måste ju visa att den lever. De kommer komma med något nytt. Men vad?

Han fastnade för skolan.

Efter Pisa-mätningen i början av december, som visade att svenska skolresultat störtsjunker, kan inget parti runda frågan. Och Damberg fick rätt. Dagen efter kallade regeringen till presskonferens.

Fast, Damberg fick fel också. Alliansens partiledare föreslog inte betyg i lägre ålder, som han trott, utan förlängd skolplikt och obligatorisk sommarskola, två krav som socialdemokraterna drivit, vilket effektivt avväpnade oppositionen. Damberg och hans stab tvingades tänka om.

På fredagen, när det var fem dagar kvar till debatten, stod ett nytt ord på whiteboardtavlan: »budgetunderskott«. Moderaterna skulle angripas på det enda politikområdet som de fortfarande har opinionsmässigt övertag på socialdemokraterna – ekonomin.

Damberg såg nöjd ut:

– Jag är inte säker på att Fredrik Reinfeldt kommer att förutse det angreppet.

Han var långt ifrån självklar i partitoppen. Mikael Damberg har alltid varit ett kontroversiellt namn i socialdemokratin.

Vill man förstå varför kan man med fördel slå upp sista sidan i journalisten Christer Isakssons bok »Den nya vän(s)tern«. Efter att ha kartlagt ett 50-tal ledande socialdemokrater placerar Isaksson in dem alla i en matris. Vågräta linjen mäter konflikten mellan höger och vänster, den lodräta landsbygd och stad. Längst upp i höger hörn – så mycket höger och stad man kan bli – finner man Solnabon Mikael Damberg.

Född på tidigt 1970-tal och tidigt lika lovande, med ursprung i partiadeln – pappa Nils-Gösta var partikassör och mamma Riita-Lisa ungdomsförbundare från Finland – och en examen från förvaltarlinjen, klättrade Lars Mikael Damberg kvickt i rörelsen. Politiskt sakkunnig hos försvars-minister Thage G Peterson 1995, talskrivare åt statsminister Göran Persson 1997. 27 år gammal valdes han 1999 till SSU-ordförande med minsta möjliga marginal och på mandat att ena det splittrade ungdomsförbundet.

Det gick inget vidare.

Två år senare var sprickan så djup att ombuden från vänsterdistrikten tågade ut ur salen i protest när han skulle väljas om. Efter det höll Göran Persson honom på avstånd, rädd att bråken skulle sprida sig till moderpartiet. I tio års tid huserade Damberg i riksdagens utbildningsutskott. Tills saker och ting började röra på sig.

Hans historia liknar Fredrik Reinfeldts på det sättet. Omstridd, men ändå anonym.

Det går med lätthet att dra en rät linje från SSU-bråken kring millennieskiftet till de senaste årens partiledarstrider. När Mona Sahlin avgick sa en samfälld vänster: Vem som helst, bara inte Damberg! Kanske hade han störst stöd, men också hårdast motståndare. Så lotten föll på Oskarshamnssonen Håkan Juholt. Ett svajigt år senare klev Metallordförande Stefan Löfven ut ur tumultet. Och Damberg fick sin chans. I dag är han en av de fyra som utgör socialdemokraternas maktcentrum.

Med valet av Stefan Löfven knäckte socialdemokraterna den nymoderata koden. Åtminstone om man får tro den aktuella boken »Reinfeldteffekten«, skriven av vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler och hyllad i allt från Tvärdrag till Svenska Dagbladets ledarsida. Etzler driver tesen att moderaternas framgångsstrategi har bestått av två komponenter: först sudda ut politiska skillnader och sedan göra ner de socialdemokratiska partiledarna genom negativa kampanjer.

Göran Person blev en trött statsminister som hade misslyckats med jobben. Han föll 2006. Mona Sahlin en slarver som varken kunde sköta sin egen eller landets ekonomi. Hon rök 2010. Håkan Juholt hade varit en munsbit, om han inte schabblat bort sig själv redan före valet 2014.

Stefan Löfven är en annan femma. Hans brist på politisk erfarenhet – han har aldrig suttit i riksdagen och än mindre i regeringen – är kanske hans främsta fördel, enligt Aron Etzlers teori. Löfven är obefläckad. Svårattackerad. Han har tyngd i näringslivet efter åren som fackbas; det var han som tog ansvar för jobben och gick med på sänkta löner när ekonomin krisade. Tittar man på opinionen – gapet mellan oppositionen och regeringen är rekordstort, enligt statsvetaren Henrik Ekengren Oscarssons sammanställning – är det uppenbart att Löfven kan vinna valet.

Men har han vad som krävs för att styra landet?

Det är en annan fråga. Som kanske borde ha en viss relevans när Sverige går in i ett valår.

Det finns en spekulation, som florerar på båda sidor blockgränsen, om att Stefan Löfven en tid efter en valseger kommer att kliva åt sidan. Att han skulle vara för lite politiker. Då, säger några, finns en person som både har ledarambitionerna och redan är inkörd i partiledarrollen – Mikael Damberg.

In i tunneln.Mikael Damberg förbereder sig inför partiledardebatten tillsammans med sin stab. Från vänster: Roger Syrén, Ann Wolgers och Sofie Evertsson. 

I tisdags, dagen före partiledardebatten, fick Mikael Damberg en bekräftelse på vad han redan visste. Skolan är väljarnas viktigaste fråga, enligt en ny undersökning. Och som en slump kom regeringen med ännu ett svar på Pisa-katastrofen.

Utspelet var symptomatiskt för svensk skolpolitik, där det för tillfället handlar lika mycket om att hantera motståndarna som de dåliga skolresultaten. Regeringen beslutade att låta OECD granska den svenska skolutvecklingen. En åtgärd som lät misstänkt lik det förslag på en kriskommission som socialdemokraterna länge har haft. Vad fanns det då kvar att debattera?

– Resurser, svarade Damberg.

Socialdemokraterna vill ju att valet ska handla om att satsa mer pengar på skolan eller att fortsätta sänka skatter. Damberg och hans stab visste att de redan hade kopplat greppet i den fråga väljarna bryr sig mest om. I stora frågor som kommunalisering och fritt skolval kunde de ducka, eftersom regeringen också duckar.

Så himla super ser alltså inte det som kallas supervalåret ut att bli. På båda sidor blockgränsen återfinns svaga alternativ. Inte bara det att de två statsministerkandidaterna erbjuder mandatmässigt klena regeringar, det saknas också konkret politik. Medborgarnas problem kanske Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven ser, men har de några svar?

Oavsett hur mycket sanning det ligger i snacket om att Stefan Löfvens enda uppgift är att ena partiet och återta makten, så pekar det på hans svaga punkt. Att prata om jobb och skola kan mycket väl räcka för en valseger, men för att fixa arbetslösheten och skolkrisen krävs något annat. Policyarbetet måste utvecklas, och framför allt: det måste omsättas i praktik. Socialdemokraten Katrine Kielos sammanfattade nyligen situationen i en kolumn på Aftonbladets ledarsida: »Svensk socialdemokrati har tagit sig ur sin kris och blivit regeringsduglig. Nu måste den bara bli reformduglig också.«

Det intressanta är att samma slutsats drogs om moderaterna i veckan. Av två före detta statsråd i Fredrik Reinfeldts regeringar.

Mikael Odenberg, den tidigare försvarsministern, fick på Folk och Försvars konferens i Sälen frågor om vad han tyckte om att statsministern hävdat att det svenska försvaret har förstärkts sedan 2006. Ett fnys, var hans svar. Men det slutade inte där. Odenberg sa också att han trodde att socialdemokraterna kommer att vinna riksdagsvalet:

– Ibland kan jag få en déjà vu-känsla från 2006, med en regering som säger att den ser ljuset i tunneln och en opposition som säger att vi inte har adresserat de viktiga samhällsproblemen. Det är lite så nu, fast tvärtom.

På facebook postades genast uttalandet av många moderata sympatisörer, däribland en viss Sven Otto Littorin, liksom Odenberg delaktig i arbetet bakom maktskiftet 2006. »Jag håller med«, skrev Littorin.

Både socialdemokraterna och moderaterna saknar nya, genomarbetade förslag för framtiden. På så sätt var konferensen i Sälen en rätt exakt beskrivning av tomheten inför valåret.

En Stefan Löfven som säger att han förstår problemen med något (dagens försvar) och att han vill lösa dem (helst genom »samarbete«), men sällan eller aldrig knystar om hur detta ska gå till. Och en Fredrik Reinfeldt som envist hävdar att den negativa bilden av något (dagens försvar) är felaktig och som, om det nu existerar något problem alls, tjatar om att de är orsakade av socialdemokrater (för åtta år sedan).

I onsdags stod de till slut i talarstolarna. Mikael Damberg med mörk kostym och en överraskning till statsministern:

– På bara åtta år har Reinfeldt slösat bort hela arvet från Göran Persson och lika mycket till. Från ett överskott på 67 miljarder till ett underskott på 87 miljarder.

Fredrik Reinfeldt blev, om inte överraskad, så förbannad:

– Att stå här och göra ett anförande på två minuter som om du legat vaken i natt och oroat dig över statsfinanserna. Det tänjer faktiskt gränsen för det anständiga.

De borgerliga riksdagsledamöterna utbrast i skratt. Damberg skakade på huvudet.

– Ni märker vilka ömma tår jag trampar på, sa han, och möttes av rungande applåder.

Att han valde ekonomin i stället för skolan säger något om socialdemokraternas självförtroende nu; de tjänar på att valrörelsen inte blir mer konkret och framtidsinriktad än så här. Men det säger också något om Mikael Damberg.

Mikael Damberg går från enfrågepolitiker till att skaffa sig partiledarkompetens. Det interna motståndet lär finnas kvar i framtiden – och kommer kanske stoppa honom – men till skillnad från Stefan Löfven vet han ju hur det är att arbeta i Regeringskansliet.