Som ett brev på posten

Text:

Foto: Mareike Timm, Oliver Berg/TT

Brevinkastet skulle de få ta ur hans döda, kalla händer. Så var det verkligen. Vilket liv det blev.

Sten Selander stryker den randiga slipsen och minns. Den där folkpartisten, han som hyste ett sådant hat mot de nya postlådorna, satt ju i riksdagen; unga, friska brevbärare kunde fanimig springa i trapporna. Ansåg folkpartisten.

Sten tyckte tvärtom. När man är på väg hem, in genom porten, kan man väl lika gärna ta med sig posten upp?

Men det har varit lugnt sedan 2008, det måste han ändå säga. När det stormade som värst, kring 2006 eller så, var ledarsidor, riksdagsledamöter och lobbyorganisationer riktigt förbannade. Stridslystna. Nu har det ju varit stilla ett tag. Skönt. I tysthet håller han också på att vinna slaget.

– Jag tror vi är uppe i trettio procent nu.

Trettio procent fastighetsboxar alltså. De där postlådorna som är placerade direkt innanför dörren på nedre botten i våningshus runtom i landet. Det är om dem de har bråkat. Och bråkar.

Sten Selander är chef för postenheten på Post- och telestyrelsen och fattar inte problemet. Det har han aldrig gjort. Han har alltid tyckt att de där nya brevlådorna är smarta. De sänker kostnaderna för en postutdelning som brottas med minskade brevvolymer.

Häromåret skrev regeringen till slut om sina direktiv, för att slippa tjafset. Nu är det morot och inte piska som gäller. I nybyggda hus, och efter renoveringar, dyker de nya lådorna upp. Det går åt rätt håll. Men långsamt.

Sten Selander suckar. De två senaste decennierna har lärt honom några värdefulla saker. Svenskarna må ha slutat skicka brev till varandra, men de verkar ändå må bra av att ha gula brevlådor inpå knuten. Det ska vara som det alltid har varit. Rationella argument, säger han, funkar inte i det här jobbet.

– Det finns en ockult dimension kring posten. Det räcker med att någon på Tjockö blir av med sin brevlåda för att det ska hamna i riksdagen.

Om ett par veckor fyller posten – med litet p – tjugo år. Den 1 mars 1994 började svenskarna testa något helt nytt, något som aldrig prövats i världen förut. Från och med den dagen var det svenska postväsendet helt avreglerat. Postverket försvann, Posten AB bildades, liksom hela det system av konkurrerande företag som den tidens politiker hoppades skulle bli »posten« – ett abstrakt substantiv likt »vädret« eller »humöret«.

Hur det har gått? Helt åt helvete om man läser lokaltidningarna. Blattnicksele, Bullmark, Tjockö. Orter vars namn låter som skällsord drabbas av postuppror med jämna mellanrum. Det handlar om att ett utlämningsställe flyttas från Ica i den närmaste byn till ett Konsum längre bort. Eller att postbåten nöjer sig med att lämna breven och paketen på bryggan.

Ilskan är långt ifrån ett glesbygdsfenomen. Snarare är det något som förenar stad och landsbygd, fattig som rik. De boende i Stockholmsförorten Östberga vill inte gå till Konsum i Älvsjö. På Östermalm skriver de protestlistor för att rädda kvar postombudet på Ica Banér.

Historien är dock lite mer komplicerad än så; det svenska postsystemets imageproblem är allt annat än nytt. Det har varit ungefär likadant i 400 år.

En gång i tiden red kungliga kurirer med brev mellan byarna och städerna. De fick äta och sova fritt hos bönderna när de var ute i tjänsten. Men systemet missbrukades och ryttarna var dyra och långsamma. Droppen kom när det tog flera veckor innan meddelandet om Gustav II Adolfs död år 1632 nådde Stockholm.

Så i februari 1636 grundades det svenska post-väsendet av rikskansler Axel Oxenstierna. Tanken var främst att ta hand om regeringens brev, men inom kort insåg man att det var lukrativt att ta betalt för att förmedla även andras försändelser. Vilket i sin tur lett till många kreativa makthavare. Bara några decennier efter grundandet försökte Karl XI mjölka postväsendet och beordrade att öka överskottet »så mycket det bara går«. Nästa kung, Karl XII, ville effektivisera genom omorganisering och försökte sig på en fusion med den statliga skjutsverksamheten. Han misslyckades.

Så har det fortsatt. Bara några år efter att Postverket i slutet av 1800-talet hade inrättat 1 300 nya poststationer ville man börja lägga ner dem igen. Posten har krängt än hit, än dit. Inte ens under de goda åren efter andra världskriget gick det riktigt bra. För att lyckas locka personal tvingades verket höja lönerna, vilket fick effekter i de andra kolumnerna i bokslutet. För att inte gå med förlust stängdes postkontoren på söndagar, portot höjdes. Och verket ålade fastighetsägarna att flytta ner sina lådor från husen till tomtgränserna.

Allmänheten protesterade. Och tidningarna skrev.

Den siste posttjänstemannen. Sedan avregleringen för tjugo år sedan är det Sten Selander på Post- och telestyrelsen som verkar över den svenska brev- och paketmarknaden.

Dragkampen mellan svenskarna och posten är alltså långt ifrån ny. Den är heller inte unik för Sverige. Svårigheten med att nå ut i varje skrymsle av ett land – och medborgarnas krav på att det ska ske varje dag – gäckar posttjänstemän i alla länder. Än i dag använder amerikanska posten mulåsnor, snöskotrar och fallskärmar för att nå de mest svårtillgängliga platserna i landet. Det är inte underligt att USPS, som USA:s motsvarighet till Posten heter, förlorade över 30 miljarder kronor förra året.

Vad folk kräver av sin post – och vad som är rimligt att göra – går inte alltid ihop.

En som fattade det var regissören Roy Andersson. I sina reklamfilmer för Posten från tidiga 1990-talet utgick han från vår ovilja att hämta paket på bensinmacken eller den lokala Ica-butiken.

– Var det bättre förr? frågar en brevbärare i en av filmerna.

– Det var det kanske inte, svarar en gammal man med kulmage och hängslen, men det var i alla fall en riktig post.

När mannen senare hämtar sina paket på macken klagar han på att det kan komma bensin på paketen, och skriker ut sin ångest:

– Det här är ingen riktig post!

Medborgarnas syn på posten som en del av samhällskroppen är långt ifrån ogrundad. Det lokala postkontoret är en plats där medborgare har kunnat rösta i allmänna val. Posten har varit en infrastruktur, en statens förlängda arm.

Personer som ansågs särskilt nyttiga för samhället förlänades förr rätten att skicka brev gratis. En av dem var Carl von Linné, som likt en vabbande småbarnsförälder på 2000-talet passade på att tänja på den statliga förmånen. Efter att ha skickat lite för många »personliga« brev fick han en tillsägning av generalpostmästaren Leonhard Klinckowström.

Mycket av det som vi förväntar oss av samhället har också posten en gång stått för. Snöröjning till exempel. Postverket var först med att ploga vägar i Norrland. 1923 infördes en tekniskt avancerad diligens som inte bara delade ut brev utan också plöjde snö och tog upp passagerare mellan Tvärålund och Lycksele.

I ett land där staten och posten varit oskiljaktiga är det inte så konstigt att stora förändringar alltid tagits emot med skepsis. Och kanske är det heller inte så underligt att missnöjet har intensifierats sedan 1994.

Sten Selander befann sig vid den tiden på Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, föregångaren till Svenskt Näringsliv. Där hade han varit med och försökt initiera avregleringar på en mängd områden. Arbetsförmedlingen, till exempel.

En februaridag fick han ett samtal från Jan Freese. Generaldirektören för Telestyrelsen frågade om han ville komma och jobba för honom. De två hade ju arbetat tillsammans på Industriförbundet förut.

Selander kunde avregleringar i teorin. Nu tyckte han att det verkade kul att göra det i praktiken. Så bara några veckor senare blev han chef för postavdelningen på den myndighet som döptes om till Post- och telestyrelsen, PTS. Den borgerliga regeringen – som inte hade så många månader kvar vid makten – delade upp Postverket i två delar. Verksamheten blev Posten AB och själva myndighetsutövningen hamnade hos PTS – eller rättare sagt hos Sten, eftersom han då var den ende som jobbade på postavdelningen.

Fyrahundra års historia, hundratusentals anställda som kommit och gått – nu var han den siste posttjänstemannen. Inte illa för en man som endast sommarjobbat på Postverket några veckor på sextiotalet.

I tjugo år har Sten Selander nu suttit på sin post. Och utmaningen för den bransch har håller uppsikt över har hela tiden handlat om samma sak: Hur ska Sverige kunna ha ett heltäckande postsystem när brevvolymerna går ner? Kommer det ens att finnas en marknad och konkurrerande företag när hela affärsidén – att dela ut post varje dag – så uppenbart har tiden emot sig?

Från att ha oroat sig för faxen – ja, precis, de trodde den skulle slå ut allt i början av nittiotalet – har de nu fått en reell teknisk förändring att förhålla sig till. Internet. Som i sin tur har resulterat i två skilda utvecklingskurvor, vilka format branschen.

Svenskarna slutade skicka brev – och började skicka paket. På bara några år bestämde sig svenskarna för att det gick an att köpa sina böcker på nätet, de sålde saker till varandra på Tradera, postorderföretagen blev e-handelsföretag. Fotbollsskor, leksaker och begagnade kläder – allt började plötsligt skickas med posten. När internetoperatörerna installerade modem hos sina kunder skickades de tillsammans med en låda där kunden lade ner det gamla modemet och skickade tillbaka det.

Det var en helt ny värld. 2009 slogs Posten AB ihop med sin motsvarighet i Danmark o0ch fick moderbolaget Postnord. Då tänkte sig strategerna att digitaliseringen kunde innebära en räddningslina för de gamla anrika företagen, och den som är stor kan överleva i en föränderlig bransch.

Fast, frågan är om Posten insåg hur stor posten med litet p skulle bli.

Mer än ett paket kommer lastat. På Schenkers terminal i Spånga utanför Stockholm är det hektiskt på morgonen runt klockan 6. Bilar ska lastas och lastas av.

I en oansenlig byggnad i Västberga, söder om Stockholm, har norska posten en av sina största verksamheter. Men det ser inte ut som en post. De höga lagerhyllorna är fyllda av bardiskar, tvättmaskiner, sprit och Ikeakök. Bring, som företaget heter, verkar ha som -affärsidé att transportera allt. Mat i kylväskor, mediciner, byggvaror – bara det går att få in i en lastbil eller en skåpbil är det okej.

I huset intill finns breven. För elva år sedan köpte Bring svenska Citymail – det företag som varit först med att utmana postmonopolet. Under en dramatisk period försökte svenska Posten försätta Citymail i konkurs, men en konkursförvaltare med is i magen lyckades hålla företaget vid liv.

Men framtiden finns i paketen. Koncerndirektören Tim Jørnsen talar entusiastiskt om alla nya idéer. Om ett samarbete med en biltillverkare som gör att de kan öppna kundernas bilar och stoppa in matkassar i bagageluckan. Om att de snart kan komma med varorna under sena kvällar. Bilarna ska alltid rulla.

Det kan verka underligt att norska posten storsatsar i Sverige, men det är så det ser ut nuförtiden. Postnord köpte nyss två logistikföretag i Norge, och alla andra aktörer som rullar på svenska vägar agerar likadant. DHL? Ägs av tyska posten. Schenker? Ägs av tyska järnvägen Deutsche Bahn. De gamla monopolisterna äter från varandras tallrikar och ingen vet var det ska sluta.

Allt det här är posten med litet p. Industrin bygger på en urgammal idé – att transportera saker – men förändras i rasande takt. Branschen växer med tvåsiffriga procenttal varje år och nya idéer lovar – eller hotar – ständigt att förändra allt. Schenker tog, till exempel, fram ett billigt utlämningsnätverk som sedan har kopierats av Posten. Amerikanska UPS har installerat ett dataprogram som minimerar antalet vänstersvängar, allt för att tjäna minuter, timmar, pengar. Och e-handelsföretaget Amazon – som rikskansler Oxenstierna knappast skulle betraktat som ett företag som ägnade sig åt postverksamhet – har fått patent på varulevererande drönare.

Just Amazon är kanske det enskilda företag som har förändrat branschen mest. Både amerikanska USPS och brittiska Royal Mail har fått nya intäkter tack vare e-handelsjätten. I USA har USPS till och med börjat med söndagsutlämning på grund av just Amazon. Digitaliseringen innebär, paradoxalt nog, ett uppsving för transporter av fysiska saker.

Styrkeförhållandena är helt förändrade. För tjugo år sedan, när postorderföretagen som svenskarna handlade av låg i Borås, pågick vid ett tillfälle en poststrejk, vilken gjorde att all försäljning avstannade för att Postverkets tåg och lastbilar inte rullade. Det var det statliga verket som regerade och satte dagordningen. Även om just den där strejken ledde till att Schenker startade sin paketverksamhet i Sverige.

I dag har makten förskjutits. Om det tidigare till stor del var privatpersoner och mindre företag som köpte posttjänster kan de nationella postföretagen nu ha kunder som är mångdubbelt större än de själva är. Amazon, Zalando, Alibaba, Wayfair och alla de andra växande e-handelsföretagen kan spela ut aktörerna mot varandra.

Amazon kan i kraft av sin storlek också ägna sig åt utveckling som påverkar alla andra aktörer. Nu håller företaget på att ta fram något som kallas »anticipatory shipping« – varor som skickas innan kunden ens har beställt dem. Genom data kan man i USA helt enkelt räkna ut hur många exemplar av en bok som kommer att beställas i Stockholm och skicka dem i förväg. På sikt är det inte orimligt att tro att Amazon helt vill försöka komma runt sina kostnader hos olika postföretag. Och rykten florerar ständigt om att e-handelsjätten ska etablera sig i Sverige.

– Förr bestämde vi hur saker och ting skulle delas ut. Nu är det kunderna som bestämmer. Vi hade några turer på julafton i år, som Tim Jørnsen på Bring uttrycker saken.

Posten då? Med stort P. Jo, de är fortfarande störst i Sverige. Och även om neddragningarna får stor plats i svenska medier investeras det en hel del också. 2012 köpte Postnord Green Cargo Logistics. Köpet var en del i en satsning på tredjepartslogistik – en -affärsidé som bygger på att Posten tar hand om både lagerhållning och transporter åt sina kunder.

På ytan ser det ganska bra ut för det företag som i dagarna fyller tjugo. Trots minskad omsättning har Postnord lyckats krama ut vinster de senaste åren. Under 2011 hamnade rörelseresultatet på lite över en miljard kronor, året efter något under. Sparprogrammen märks: terminaler har stängts, utdelningen har effektiviserats, folk har fått gå.

Det överraskande, som få trodde för tjugo år sedan, är att den mest reglerade och hotade delen av Postens verksamhet i dag är den mest lönsamma. Tvånget på Posten att dela ut fysiska brev överallt varje dag har blivit den unika egenskap som särskiljer företaget från konkurrenterna. Faktum är att många av konkurrenterna också är kunder till Posten, eftersom ingen annan klarar att täcka hela Sverige.

Under ytan ser det inte lika ljust ut. Den danska brevverksamheten visade röda siffror under 2012, trots att det kostar dubbelt så mycket att skicka ett vanligt tjugogramsbrev där. Anledningen är så enkel som att landet kommit längre in i framtiden. En ihållande lågkonjunktur har snabbat på den digitala utvecklingen. Myndigheter och företag drar ner på sina fysiska brev i en rasande hastighet; enligt Postnords beräkningar försvann en tiondel av volymen förra året.

Den där framtiden kommer även att nå Sverige. Det är en tidsfråga. Och då är det allt annat än en fördel att brevverksamheten fortfarande är den mest inkomstbringande. Det betyder bara att det finns mer pengar att förlora.

Det är det här som striden om fastighetsboxarna handlar om, det här som planerna på bryggpost på Tjockö och flytten av utlämningsställen på Östermalm handlar om. Så länge svenskarna kräver ett lågt porto och oförändrad utlämningsfrekvens försöker Posten skära i kostnaderna på andra sätt, lite i smyg.

Sten Selander, han som nuförtiden vakar över rikets skjutshåll och försändelser, han funderar en del på de där nya terminalerna som Posten har byggt i Hallsberg och Rosersberg. De gör det möjligt att transportera ännu fler brev på järnvägen.

– De skulle kunna sluta använda flyg. Det gör det mycket billigare, säger han.

Men bara om kraven på företaget mildras något, om andelen brev som måste delas ut inom en arbetsdag tas ner någon procent. I framtiden kanske vissa brev bara kan komma ett par dagar i veckan?

Det är avvägningen. En något försämrad service i de mest glesbefolkade delarna av landet står mot Postens framtida finansiella hälsa.

Sten Selander vet hur det kommer att låta. Han tycker själv att postutbärning är en tjänst som alla andra, likt tv, bredband eller telefoni. När man köper det varierar ju både pris och täckning beroende på var man bor och vad man vill ha.

Men få håller med. Så är det ju.

De där avvägningarna försvåras ytterligare av att Postnord är ett penndrag från att lämna statens hägn. I flera år har regeringen planerat en börsnotering av bolaget och så sent som 2011 fick regeringen lägga projektet på is eftersom oppositionen tog ifrån regeringen bemyndigandet att sälja. För om en börsnotering till sist blir verklighet – hur ska man då motivera förändringarna? Om vinsterna av glesare postservice hamnar någon annanstans?

Planerna på att ta Posten till börsen har i alla fall resulterat i en intressant sak. Plötsligt finns det några analytiker som följer företaget. Läser årsredovisningar, tänker till om framtiden, har åsikter om hur mycket deras obligationer borde kosta och sådant.

Det är Posten inte direkt vana vid.

För sex år sedan ville Riksrevisionen börja granska bolaget enligt lagen om revision av statlig verksamhet, men fick inte det för dåvarande näringsminister Maud Olofsson. Därför kommer det heller inte att bli någon rapport om just Posten i den serie av analyser som Riksrevisionen har gjort av tidigare avregleringar inom bland annat bilprovningen, järnvägen, apoteken eller elmarknaden.

Men nu finns ju analytikerna. Och de ser svårigheter för Posten.

– En viktig faktor för Posten är vad som händer med de åtaganden som företaget har, säger Ebba Lindahl på SEB.

Inom branschen anses Danmark, Finland, Belgien och Storbritannien vara föregångarna. Där finns det bland annat krav på hur stor täckning konkurrenterna måste ha, befordringsplikter har lättats och prissättningen har satts fri.

Den som läser lokaltidningar förstår hur svårt det kan bli att genomföra liknande förändringar i Sverige. Men ett företag som sitter fast mellan en motsträvig befolkning och konkurrenter i snabb förändring har kanske inte framtiden för sig. Bedömare landar i att Posten säkert finns kvar om fem år. Men om tio år? Det är betydligt mer osäkert.

Ett Sverige utan Posten? Skulle det gå? Det är inte så långt bort som man kan tro. Det enda som särskiljer företaget är just de villkor som står inskrivna i posttillståndet. Det finns ingenting som hindrar något annat företag från att ta över det uppdrag som Posten nu har. Heller inget som hindrar ett annat företag från att måla sina cyklar gula och blåa.

Gula och blå, förresten. Posten är inte så bekväm i sin gamla nationalistiska dräkt och byter nu delvis ut svenska flaggans färger mot det neutrala »nordic blue«, en kulör företaget tagit patent på. Inte ens postbilarna är fredade i kampen mellan nostalgi och framtid.

Kommer folk klaga på den nya färgen också? Som de gjorde när Posten senast bytte ut sina brevlådor?

Känslor är känsliga saker. Den siste posttjänstemannen vet allt om det. Sten Selander har en teori, han har tänkt på den ett tag, att posten – eller Posten – för många människor representerar en svunnen statlig närvaro.

– Jag läste en bok alldeles nyss, den handlade om ryska inbördeskriget och innehöll en brevväxling. Det var någon som var på ett gudsförgätet ställe och skrev att det »inte ens finns en post«. Det var intressant. Som om det var det sista man behövde.

Fakta | Höga krav på Posten

Alla som delar ut post i Sverige behöver ett tillstånd från Post- och telestyrelsen,  som bland annat kräver:

• Tystnadsplikt.

• Skydd för avsändarnas och mottagarnas integritet.

• Möjlighet till eftersändning.

• Att adresserade försändelser inte får skadas.

I tillståndsvillkoret för Posten AB finns fler krav än de som gäller för konkurrenterna.

• Minst 85 procent av breven ska delas ut påföljande arbetsdag.

• Minst 97 procent av breven ska delas ut inom tre arbetsdagar.

• En utlämning ska ske varje arbetsdag och minst fem dagar i veckan.

Postologi

Hur kommer paketet billigast fram? Fokus guidar i postdjungeln.

Fakta | Svensk-dansk affär

Posten AB är ett dotterbolag till Postnord, ett bolag som skapades när företaget gick samman med sin motsvarighet i Danmark, Post Danmark A/S.

Postnord ägs till 60 procent av svenska staten och till 40 procent av danska staten. Rösterna fördelas 50/50 mellan de två staterna.

Fakta | Andra aktörer

Bring ägs av norska posten. För elva år sedan köpte koncernen Citymail och har 3 000 anställda i Sverige. Framtidsplanerna går ut på att växa i Norden. Sammanlagt 60 terminaler finns nu i Sverige, Danmark och Finland.

Schenker ingår i Deutsche Bahn-koncernen. Under en poststrejk i början av 1990-talet ville postorderföretagen i Borås att företaget skulle utmana Postverkets ställning. Än i dag har Schenker en stor terminal i Borås.

DHL grundades i USA på 1960-talet. Från 1998 började Deutsche Post ta över företaget och är nu helägare. Företaget kom till Sverige genom att speditionsföretaget ASG köptes av Danzas, som köptes av DHL.

För cirka fem år sedan slogs danska och svenska posten ihop. Har kritiserats för att koncernen inte integrerats tillräckligt. De nya, ommålade paketbilarna är delvis ett svar på det.