Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Vattendelaren

För att förstå striden kring poeten Yahya Hassan behöver man förstå Danmark. Det är inte svenskarnas bästa gren.

Det ringer i Yahya Hassans telefon. Han svarar, blickar ut över Riddarfjärden från fönstret i Norstedtshuset, fjärde våningen.

– Kan jag ringa tillbaka? Jag är i Stockholm och ska precis göra en intervju. Ja, det är samma skit.

Skiten började den 5 oktober 2013. Det var strax innan den artonårige författarskolestudenten debuterat med sin diktsamling, innan hyllningarna kommit och långt innan en 40-årig lärare skulle ge ytterligare bränsle till rubrikmakarna genom att publicera en bok om deras kärleksrelation.

En av Danmarks största morgontidningar, Politiken, hade en intervju med rubriken »Jag är fucking arg på mina föräldrars generation«. I den långa artikeln berättade Yahya Hassan bland annat om hur hans pappa slagit och förnedrat honom och hans syskon genom hela barndomen, ett centralt tema i hans diktsamling. Men han anklagade också sin egen uppväxtmiljö, »den nydanska underklassen«, för att vara hycklare som fuskar till sig bidrag samtidigt som de reciterar Koranen.

Artikeln delades nästan 100 000 gånger. Kort därefter orsakade författaren tittarstorm när han på bästa sändningstid, och med sin mässande, genomträngande uppläsningsstil deklamerade: »Jag pissar på Allah och hans sändebud.«

När diktsamlingen, skriven i versaler, landade i bokrecensenternas händer kort därefter var de eniga: Yahya Hassan var en begåvad författare. Detaljkänslig. Musikalisk.
Dessutom var hans berättelse om en uppväxt i våld, rasism och kriminalitet ganska ny. Utgivningen av författare med invandraridentitet och bakgrund i de socialt utsatta förortsmiljöerna hade varit tunn.

Hjältesagan växte snabbt fram. Yahya Hassan var den unga naturbegåvningen som slog igenom mot alla odds. Frispråkig, kompromisslös och ointresserad av att vara någon till lags.
Samtidigt utbröt debatten om svartmålningen av socialt utsatta muslimer. På tv-framträdandet följde mordhot.

Det räckte för att diktsamlingen, som nu också ges ut på svenska, skulle tryckas i fantasiupplagor. Men för att helt förstå det enorma genomslaget i Danmark måste man gå bortom realpolitiken och förstå det danska medielandskapet.

Just den förståelsen är inte svenskarnas favoritgren.

När den danska kulturdebatten har satts under lupp i Sverige har det ofta varit snarare som en exotisk insekt. Och udda arter har inte fattats. Ett exempel är tv-programmet »Blachman«, där två män diskuterade tigande nakna kvinnors kroppar på bästa sändningstid. Parallellt har den danska invandringsdebatten länge prövat tålamodet med vår västliga granne.

2003 förklarade den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen att landet befann sig i ett kulturkrig gällande värderingar. Han var inte först med att kasta handsken. Sedan republikanen Pat Buchanan 1992 utmanade George Bush den äldre med sitt berömda tal om ett värdekrig om nationens själ har konservativa politiker lånat idén för att samla väljarna kring en antielitism parad med exkluderande nationalism. I Danmark var stöveltrampet redan i gång under ledning av det främlingsfientliga Dansk folkeparti. När den svenska journalisten Lena Sundström 2001 räknade andelen förstasidor på stora dagstidningar som berörde »utlänningsfrågan« landade hon på 60 procent. När Jyllandsposten publicerade sina kritiserade Muhammedkarikatyrer 2005 cementerades positionerna.

Under 2000-talet har den danska intellektuella debatten, liksom den mindre intellektuella, därmed präglats av två politiska diskussioner. Vänder man sig till borgerliga Berlingskes politiska skribenter säger de att den ena är yttrandefrihet, den andra islamisering. Frågar man socialliberala Politikens läsare svarar de snarare att den ena är rasism, den andra bristande integration.

Debatten bygger på en dikotomi mellan invandrare och danskar, som ofta accepterats på båda sidor. Följaktligen diskuteras de socialt utsatta områden som kallas »ghetton«, där ett kriterium är att över hälften av invånarna är från icke-västliga länder, utifrån att problemet antingen är muslimerna eller rasism mot muslimerna.

Detta ständiga fokus på etnicitet och religion har varit svårt att förhålla sig till för liberala debattörer. Å ena sidan vill man tala om problemen i de socialt utsatta områdena. Å andra sidan vill man inte spä på främlingsfientligheten. Det är inte helt lätt att få ihop när det sätts ett likhetstecken mellan »ghetto« och »muslimer«.

Det är mot den bakgrunden som hypen kring Yahya Hassan ska förstås. När han, som själv hade vuxit upp som muslim i en socialt utsatt förort, dök upp och kritiserade det han kallar »underklassislam« – och kort därefter dödshotades av en islamist – tvingade det fram nya frågeställningar på alla sidor.

Tre huvudsakliga hållningar utkristalliserade sig. Den första var att tolka boken som ett islamkritiskt inlägg. Den andra var att betrakta boken som ett stycke arbetarlitteratur, ett vittnesmål om sociala klyftor som inte ska felplaceras i den gamla invanda invandrardebatten. Den tredje kom från debattörer som menade att Hassan spelade rasistiska krafter i händerna genom att generalisera om att »alla där jag växte upp röker hasch, stjäl och lever på bidrag«.

Reaktionen uttrycks även av den svenska kulturskribenten Athena Farrokhzad i Aftonbladet: »Fan, tänker jag. En ung poesidebutant med palestinsk bakgrund som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Danskt folkeparti.«

Oron är inte ny. 1982 publicerade amerikanska Alice Walker »Purpurfärgen«, där hon skildrade patriarkalt våld i en afro­amerikansk familj. Kritikerna menade att skildringen var stereotyp och skulle försvåra kampen för afroamerikaners rättigheter. Motargumenten från den debatten går igen i Per Sundgrens försvar av Yahya Hassan i Aftonbladet, som menar att kritiken utgår ifrån »den orimliga ståndpunkten att vi inte samtidigt kan bekämpa både förtryck riktat mot muslimer och förtryck inom muslimska familjer«. Han tar även upp exemplet hur arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Folke Fridell under första halvan av 1900-talet ansågs gå borgerlighetens ärenden när de berättade om våldtäkt, misshandel och alkoholism hos arbetarklassen.

Men vem är det egentligen som har kidnappat Hassans texter i Danmark? Diktsamlingen är alltför komplex för att omfamnas av de öppet främlingsfientliga krafterna. Dansk folkepartis Pia Kjaersgaard beskriver den tvärtom som »en förfärlig bok«.

Snarare är det socialliberala Politiken som ivrigt knutit fast Hassans verk vid 2000-talets invandringsdebatter. Tidningen har följt varje steg poeten tagit och varit den viktigaste aktören bakom uppmärksamheten. Det var den första tidningen som publicerade en diktuppläsning med Hassan och strax därefter drog de i gång debatten med den rekorddelade intervjun.

I artikelfloden som följt använder tidningen Hassan för att ta upp nya frågeställningar, som den om representativitet: Är det skillnad om det är Pia Kjaersgaard eller Yahya Hassan som kallar människor för »dumme perker«?

Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen tycker sig se att Hassan-debaclet lett till att tidningen ändrat inriktning i båda de mångåriga debatterna. Dels har den i högre grad accepterat bilden av att det finns en hotbild mot dem som uttalar sig fientligt mot någon form av islam. Dels har den öppnat sig för en debatt om hur situationen i områden som Yahya Hassans uppväxtort kan lösas.

– Vi kan inte längre blunda för problemen i ghettona även om vi inte håller med dem som menar att det är etnicitet eller religion som är orsaken till problemen, säger Jes Stein Pedersen.

När Yahya Hassans diktsamling nu ges ut på svenska, är många nyfikna på hur debatten kommer att se ut i Sverige. Även om boken inte hyllats av främlingsfientliga krafter, är det alltså den etablerade synen på invandring och islam som samhällsproblem som lyft upp den på agendan. Det bäddar för ett klassiskt svensk-danskt kulturbråk med de klassiska motsatsrollerna: rasistdanskarna mot pk-svenskarna. När Jes Stein Pedersen skulle försöka förklara debatten i Svenska Dagbladet chockades många över hans besatthet vid »de muslimska invandrarghettona«.

Och då, påpekade Expressens kulturchef Karin Olsson, var artikeln ändå »svensktvättad« – i en snarlik artikel i Politiken var det exempelvis ett »kristet välfärdssamhälle« som ställdes mot »marginaliserade muslimer«.

Men den svenska publiken skulle också kunna bortse från det danska värdekrigets motsatsförhållanden. Hassan är själv demonstrativt ointresserad av vad hans dikter använts till i Danmark. När Politiken häromveckan ville belöna honom med sitt litteraturpris valde han i stället att åka till upprorets Kiev. Han biter av mot både de som vill hylla honom som islamkritiker, och de som ser honom som en arbetarförfattare i klasskampens tjänst.

– Det jag har upplevt och som jag vänder mig emot är religiös indoktrinering. Det är ett rituellt sätt att förhålla sig till religion: om jag ber en bön och om jag går till moskén, då spelar det ingen roll om jag gör rätt för mig eller om jag lever som kriminell, säger han.

Den röda tråden hos Hassan är motståndet mot hyckleri. Hans religionskritik, som är en del av protesten mot föräldragenerationen, vänder sig emot tro som frigör människan från eget ansvar. På samma sätt är han ointresserad av de kollektiva upproren.

– Det är inte samhällets skuld att jag har varit kriminell. Det är min skuld. Det är inte samhällets skuld att min pappa slog mig. Det är hans skuld.

Därmed placerar sig Hassan i linje med en betydligt äldre dansk idéexport: en sorts existentialism, som kullkastar förtryck genom att sätta individen i centrum.
Genom att läsa Yahya Hassan på det sättet blir han något annat än det som Jes Stein Pedersen kallar »en invandrarförfattare«. Det, om något, skulle placera den svenska kulturdebatten mil ifrån den danska.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera