Minnesord

David Wirmark

Folkpartist och ambassadör, dog den 28 februari 2014, 88 år gammal.

Den sista månaden i David Wirmarks liv lärde jag känna honom extra väl och dessutom hela hans gedigna livsverk, genom att jag gjorde en omfattande intervju med honom för Frisinnad Tidskrift. Men knappt hann vi bli färdiga innan han gick ur tiden. På morgonen, fredagen den 28 februari, samtidigt som tryckeriet i Vingåker lade sista handen vid layouten av intervjun, somnade han in i sitt älskade hus i nordöstra Spanien. Trots kroppslig skröplighet och sjukhusvistelser under den senaste tiden hade han lämnat Sverige någon vecka tidigare för en ny sejour i Spanien. David Wirmark verkade nämligen inte låta sig styras alltför mycket av fysiska krämpor. Om dem talade han bara när han var tvungen. För att jag som intervjuare skulle veta om han låg på sjukhus eller inte. Om åldrandet talade han aldrig trots sina 88 år. I vårt samarbete med den omfattande intervjun bidrog han med stor livslust och sprudlande energi.

I min dator har jag kvar det sista mejlet från David Wirmark, som han skickade fyra dagar före sin bortgång. Jag hade bett honom välja mellan två av mig föreslagna rubriker på intervjun. Detta var hans svar:

»Med ›Leve ..‹ blir nog rubriken mera intressefångande. Därför får Du gärna använda den.«

Så jag gjorde det.

Med David Wirmarks bortgång har liberalismen förlorat en intellektuellt synnerligen vital socialliberal profil, en skicklig och intressant skribent. Han hade mycket att bjuda på, eftersom han följde internationell debatt och vad som hände i internationell politik. Men han var också närvarande i svensk politisk debatt om socialliberalism i Sverige.

Följande citat ur en av David Wirmarks artiklar är ett gott exempel på den tankens och språkets klarhet och pregnans som var hans signum:

»Socialliberalismen är kompassen, förhållningssättet till problemen, vårt instrument för att skapa tillväxt är marknadsekonomin. Men som socialliberal finner jag att begränsningar eller ingrepp i den är nödvändiga. Avvägningen av vilken omfattning de bör ha kan vara svår att göra, eftersom vi är övertygade om marknadsekonomins fördelar framför andra ekonomiska system. Det måste bli en pragmatisk bedömning från fall till fall.

Erfarenheter från olika arbetsområden har bara stärkt mig i min socialliberala övertygelse. Inte minst u-landsproblemen har visat behovet av en fri ekonomi, en fungerande marknad. Det kunde gälla enskilda insatser. I ett sparbanksprogram för att öka det personliga sparandet fann vi att det viktiga för framgång var att marknadens prismekanism tilläts fungera, att spararna litade på penningvärdet och att det fanns enskilt ägande och öppenhet för personliga initiativ.«

David Wirmarks livsgärning löpte i två spår; det ena var många uppdrag i internationell tjänst utan direkt anknytning till folkpartiet, det andra ett antal uppdrag för folkpartiet i Sverige. Hans många och viktiga internationella uppdrag är för omfattande för att ens börja räkna upp, men själv var David Wirmark uppenbart stolt över att som ung personligen ha lärt känna personer som Jawaharlal Nehru, Kwame Nkrumah, Julius Nyerere, Nelson Mandela, Oliver Tamb, Robert Kennedy och Martin Luther King. Nyerere fick David Wirmark tillfälle att lära känna mer lite senare, under sina många år som ambassadör i Tanzania.

Folkpartispåret innebar några perioder som riksdagsledamot samt som partisekreterare i slutet av 1960-talet med Bertil Ohlin, Sven Wedén och Gunnar Helén som partiledare. Ordförandeskapet i Utrikesnämnden och ledamotskapet i Sidas styrelse var andra uppdrag. I intervjun i Frisinnad Tidskrift gjorde David Wirmark följande sammanfattning av sitt internationella folkpartiengagemang:

»När jag ser tillbaka är jag extra stolt över att vi i min generation lyckades göra folkpartiet mera internationellt genom att lyfta fram och få genomslag för u-landsbistånd och avkoloniseringen, för Europafrågan, stödet till södra Afrika och kampen mot apartheid.«

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera