Upprepad upptrappning

Text:

Foto: Valentyn Ogirenko /tt

Hade dagens konflikt kunnat undvikas om Ukraina lyssnat på en professor vid universitetet i Chicago för 20 år sedan?

Sovjet hade nyss fallit samman, men kvar fanns dess kärnvapenarsenal av vilken några tusen stridsspetsar låg inom det nyligen självständiga Ukrainas gränser. USA och Västeuropa ville inte se några nya kärnvapenmakter och tryckte på för att vapnen skulle lämnas över till Ryssland.

Behåll dem, rådde John Mearsheimer, teoretiker i internationella relationer.

Ukraina kommer aldrig, argumenterade han, att kunna försvara sig med konventionella vapen mot Ryssland. Landets enda chans att avskräcka en framtida rysk invasion var att behålla »Bomben«. Stater med kärnvapen brukar nämligen undvika krig med varandra på grund av de förfärliga konsekvenser det kan leda till.

I en artikel i tidskriften Foreign Affairs från 1993, där Mearsheimer argumenterar för ett kärnvapenbestyckat Ukraina, beskriver han en framtida rysk invasion som mycket trolig. Han nämner bland annat den ryska minoriteten i Ukraina samt kontrollen över Krim som möjliga utlösande faktorer. När en konflikt väl bryter ut kommer Ukraina inte heller att kunna räkna med något betydande skydd från vare sig Europa eller USA, spådde Mearsheimer.

Och mycket riktigt. Någon militär uppbackning från väst har inte varit aktuell när Chicagoprofessorns spådomar slog in 20 år senare. Sanktionerna har skärpts successivt men tycks inte ha rubbat Vladimir Putins beslutsamhet. USA:s utrikesminister John Kerry varnade i början av veckan för nya sanktioner om inte Ryssland lever upp till överenskommelsen i Genève och gör något för att minska spänningarna i Ukraina. Någon omedelbar nedtrappning syntes dock inte. Tvärtom. De pro-ryska separatister som håller myndighetsbyggnader ockuperade i östra Ukraina meddelade att de inte tänker avlägsna sig, eftersom de inte litar på att Kiev lever upp till sin del av avtalet. På påskdagen dödades åtminstone tre personer i en eldstrid utanför Slovjansk. Och i onsdags meddelade den ukrainska regeringen att nya anti-terroroperationer skulle inledas.

Ytterligare sanktioner är alltså troliga. Men det räcker inte, menar vissa bedömare. USA har felbedömt Ryssland, konstaterar Jan Hallenberg, professor i statsvetenskap på Försvarshögskolan och expert på amerikansk säkerhets- och utrikespolitik. Efter invasionen i Georgien år 2008 svarade George W Bush med att införa sanktioner mot Ryssland. Dessa togs bort av Obamaadministrationen år 2010. Då talades det om en ny giv, om att påverka Ryssland i positiv riktning genom att återengagera sig med landet. Nu får man rita om den politiken.

– Obama har haft en alldeles för godtrogen och naiv inställning. Republikanen Mitt Romney blev förlöjligad när han under den senaste valkampanjen kallade Ryssland för USA:s främsta geopolitiska fiende, men det framstår ju i dag som rätt så insiktsfullt, säger Jan Hallenberg.

Oavsett hur situationen i Ukraina utvecklas har Ryssland redan gjort tillräckligt stor skada på den amerikanska prestigen för att det ska krävas mer långtgående konsekvenser.

Det innebär ett ökat militärt engagemang i Europa från både USA:s och Natos sida.

Fakta: Natos östliga expansion (Klicka för att förstora)

Natoexpansion

Upprustningen är redan i gång: USA har beslutat att skicka militära förband till Polen, Estland, Lettland och Litauen för utökade militärövningar – på marken och i luften. Nato har redan förstärkt sin flygbas i Litauen med sex amerikanska jaktplan. Bedömare som Fokus talat med menar att det kan bli fråga om både en ökad rotation av tillfälliga styrkor och en förstärkning av den permanenta truppnärvaron i Europa. Utöver länderna som redan nämnts kan till exempel Rumänien tänkas få en ökad amerikansk militär närvaro. Detsamma gäller Östersjön och Svarta havet.

Upprustningens omfattning kommer att bero på hur långt Ryssland går i Ukraina. Men för USA räcker det av allt att döma inte med ekonomiska maktmedel för att markera mot vad man ser som rysk aggression i Europa.

Kreml har förstås en annan uppfattning om vem det var som satte i gång allt det här. År 1990 gick Sovjetunionen med på att det enade Tyskland skulle ha rätt att ansluta sig till Nato. Överenskommelsen nåddes efter att västmakterna gett garantier om att Nato inte skulle expandera vidare österut. Det råder delade meningar mellan amerikaner, européer och ryssar om hur pass bindande det åtagandet var. Men klart är att man från Rysslands håll ser väst – framför allt USA – som den som sviker löften, ljuger och bedriver en fientlig, expansiv politik. Sedan Tyskland tilläts gå med i Nato har försvarsalliansen krupit närmare och närmare Ryssland, genom Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, vidare runt Svarta havet till Rumänien och Bulgarien. Och så Baltikum förstås.

När man från ryskt håll såg att det fanns en risk att även Ukraina var på väg att dras in i den transatlantiska säkerhetssfären var måttet slutligen rågat. Författaren och Rysslandskännaren Kristian Gerner berättar att ryska medier nu framställer Ukrainakrisen som en kamp mellan USA och Ryssland.

– USA anklagas för att ligga bakom regimskiftet i Kiev. Under Putins tid vid makten har Ryssland återgått till ett sovjetiskt Kalla kriget-tänkande, där världen blir ett nollsummespel.

Det är ur det perspektivet som Ryssland nu kommer att tolka och förhålla sig till att USA och Nato flyttar fram sina militära positioner i Europa. Putinadministrationen ser det som en upprustning – ytterligare en provokation – och inte som ett straff för den ryska inblandningen i Ukraina. Upptrappningens dynamik kräver följaktligen att Ryssland självt svarar militärt på ett sådant agerande.

Kristian Gerner tippar att Ryssland då väljer att rusta upp i Kaliningrad. Troligtvis med missiler och andra offensiva vapen, för att visa USA att det nu finns en väldigt hög snubbeltråd.

– Därigenom får både Polen och Baltikum en mycket obehaglig spjutspets riktad mot sig. Hotet ökar, och därmed risken för incidenter eller rena missförstånd. Det är väldigt allvarligt, säger han.

Och fler delar den oron.

– Ju mer militariserat Europa blir, desto större blir risken för konfrontation. Det är ännu en liten risk, men den är inte lika liten som för två månader sedan. Det är oroande, säger Jan Hallenberg.

År 1962, under det som kommit att kallas Kubakrisen, var kalla kriget som mest intensivt. USA upptäckte att Sovjetunionen var i färd med att placera ut kärnvapen på Kuba – nära nog för att på bara några minuter slå till mot amerikanska storstäder. En del robotar fanns redan på plats medan fler var på väg över Atlanten.

Hökarna i Kennedy-administrationen argumenterade för hårda tag. »Eftergiftspolitik gör bara angriparen mer aggressiv«, vidhöll dåvarande utrikesminister Dean Rusk. Många i USA:s nationella säkerhetsråd argumenterade för att i en överraskningsattack slå ut de missiler som redan hunnit fram till Kuba och därefter invadera hela ön. Andra varnade för hur en sådan eskalering skulle kunna sluta.

I dag pågår liknande diskussioner i Vita huset. Så här långt har det försiktigare tillvägagångssättet dominerat, med en stegvis skärpning av sanktioner som främsta redskap. Samtidigt rapporterar tidningen New York Times om en frustration inom utrikes- och försvarsdepartementet över att inte president Obama reagerat hårdare på Rysslands annektering av Krim. För USA gäller det också att hävda sin roll som garant för sina allierades säkerhet. Inte bara i Europa, utan även för länder som Japan och Filippinerna, som räknar med uppbackning från USA i sina pågående territorialkonflikter med Kina.

Samtidigt har USA och Ryssland flera viktiga samarbeten. Amerikanska trupper på väg till och från Afghanistan reser genom Ryssland. Och i förhandlingarna om kriget i Syrien och Irans atomenergiprogram spelar Vladimir Putin en avgörande roll.

I fallet Kubakrisen var det i slutändan hökarna som fick backa, till förmån för en diplomatisk lösning. Sovjet åtog sig att montera ner de missiler man hade på Kuba i utbyte mot att USA lovade att inte invadera ön. Dessutom gavs det, i smyg, garantier för att USA skulle ta bort sina missiler från Turkiet.

Kunde den typen av överenskommelser nås under kalla krigets kraftiga polarisering borde de också vara möjliga i dag. Samtalen i Genève är en början. Det är dock fortfarande oklart vad förra veckans överenskommelse egentligen är värd. Lyssnar man på de ryska och amerikanska utrikesministrarna tycks de ha helt olika bilder av vad det är man kommit överens om.

Frågan är hur Vladimir Putin reagerar på att USA och Nato flyttar fram sina positioner i Europa. Ska man, den här gången, tro Chicagoprofessorn John Mearsheimer kommer situationen bara att förvärras. Det är just den typen av hot mot den egna säkerheten som får Ryssland att agera aggressivt och farligt.

»När väsentliga intressen står på spel är stater alltid beredda att utstå svåra smärtor för att garantera sin säkerhet«, skriver han i en kolumn i New York Times från den 13 mars i år. »Det finns ingen anledning att tro att Ryssland, med tanke på dess historia, är ett undantag.«

Läs mer:
Hela Fokus rapportering om Ryssland och Ukraina.