Som en hök. När Gunnar Hökmark och de andra kandidaterna kampanjar inför EU-valet slipper de tänka på mittenväljarna.

Inrikes

De starka åsikternas val

Därför blir de svenska partiernas ideologier extremare i Europaparlamentsvalet.

Nostalgikern kunde gråta för mindre. Där stod de uppradade, kandidaterna, från djupblå kostym på ena kanten till röda chinos på andra. En sosse som eldade på om facklig makt, en moderat som bullrade om friheten och Ryssland, och så ett par där i mitten som pratade om maten och landsbygden. Och visst ja, den där enfrågepartisten som vevade vilt om någon modernitet som de inte helt förstod. De placerade honom i mitten för enkelhetens skull och lät honom prata på mellan ronderna. Han skulle ändå inte ta sig in i år. Nu gällde det arbete mot kapital, vänster mot höger, jämlikhet mot frihet.

Kandidatdebatten på Europadagen 2014 hade sannerligen en smak av något förgånget.

Där socialdemokraterna har tassat på tå kring välfärdsprivatiseringar och dyra socialförsäkringsreformer i riksdagsvalrörelsen, sätter de plötsligt ner hela foten inför valet till Bryssel. Deras EU-kampanj går ut på att måla upp en bild av valet som en chans till en helt ny inriktning för unionen: från åtstramningar och utnyttjad arbetskraft mot ett välfärdsprojekt med gränsöverskridande fackliga rättigheter.

Inte heller de särpräglat liberala visionerna saknas i talarstolarna. För ett par veckor sedan bjöd folkpartiet in sin kommissionsordförandekandidat Guy Verhofstadt – känd som »Baby Thatcher« – för att lansera sin väg mot ett krisfritt Europa: att öka handeln genom att integrera fler marknader.

Det var länge sedan en svensk valrörelse hade så tydligt ideologiska motpoler.

Det finns en taktisk förklaring – kampen om mittenväljarna är mindre viktig i EU-valet. På grund av det låga valdeltagandet gäller det främst att dra sina egna kärnväljare ur sofforna. Men det finns också ett mer grundläggande skäl till att EU-valet är det retoriskt mest ideologiska valet 2014. I EU är de ideologiska skillnaderna helt enkelt större. Något som har att göra med de politiska förutsättningarna.

I parlamentet finns ingen regering. Allianserna växlar beroende på fråga. Därför finns det ingen anledning för partierna att kompromissa sig mot mittfältet. I stället driver gruppbildningen dem mot helt and­ra kompromisser i parlamentet.

De två överlägset största grupperna är S & D, som samlar socialdemokratiska partier, och EPP, där moderaterna och kristdemokraterna ingår. Mellan dem befinner sig den liberala gruppen Alde, med folkpartiet och centerpartiet, som intar en klassisk liberal position: till höger i ekonomiska frågor, till vänster i frågor om civila rättigheter, jämställdhet och miljö.

Det är här det europeiska partilandskapet mer liknar hur det svenska såg ut för tjugo eller trettio år sedan.

EPP har en tydligt konservativ profil, starkt präglad av Angela Merkels tyska kristdemokrater med dess kombination av »social marknadsekonomi« och kristna värderingar. Medicinen mot den ekonomiska krisen har varit åtstramningspolitik och budgetsanering. Samtidigt är tron på den fria marknadens kraft skiftande. De italienska och spanska kristna högerpartierna driver på för jordbruksstöd. Sedan de tyska kristdemokraterna svängt i frågan är partigruppen även för en skatt på finansiella transaktioner. Under den senaste mandatperioden har EPP röstat mot utökad föräldraförsäkring, utfasning av kärnkraften och höjda priser på utsläppsrätter.

Näst största grupp i parlamentet är den socialdemokratiska gruppen, som i en färsk rapport från högertankesmedjan Timbro presenteras som »den europeiska välfärdsstatens arkitektkontor«. Partigruppens kommissionsordförandekandidat, den tyske Martin Schulz, skulle förmodligen gilla beskrivningen. Hans valkampanj går ut på att lansera den socialdemokratiska idén om ett »socialt EU«, där den ekonomiska integrationen åtföljs av samarbete kring välfärd och sysselsättning. De flesta av partierna i gruppen, inklusive de svenska socialdemokraterna, delar den nygamla idén om ett socialt protokoll där fackliga rättigheter överordnas den fria rörligheten.

S & D och EPP står alltså ofta längre ifrån varandra på en klassisk vänster-höger-skala än sina svenska medlemspartier. Inte minst gäller det i en av den kommande mandatperiodens huvudfrågor: synen på den ekonomiska krisen. Den socialdemokratiska partigruppen är mot åtstramningar för krisdrabbade länder och förespråkar stimulanser och solidariskt ansvarstagande i form av euroobligationer. Vilken av de här partigrupperna som får flest platser i parlamentet kan också avgöra många andra framtidsfrågor: klimatpolitiken, frihandelsavtalet med USA och arbetsmarknadsfrågor. Inte minst med tanke på att även EU-kommissionens ordförande ska utses med hänsyn till parlamentet.

Upplyftande för en svensk väljare som är utsvulten på klassiska ideologiska konflikter. Men i själva verket skaver kostymerna på de svenska partierna.

Det må finnas moderater som är imponerade av de tyska kristdemokraternas status som statsbärande parti. Men det saknas inte borgerliga invändningar mot samarbetet. Exempelvis menar Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan European Centre for International Political Economy, att moderaterna egentligen borde lämna EPP eftersom de ofta går på tvärs mot sin partigrupp i alla EU-politikens tre viktigaste dimensioner: EPP är egentligen på tok för federalistiskt, inte minst sedan gruppen svängt i synen på en gemensam skatt på finansiella transaktioner.
Med sitt stöd för jordbrukssubventioner och sin skepsis i frihandelsfrågor fungerar det dåligt med moderaternas liberala drag. Och motståndet mot stamcellsforskning och aborträtt av svensk modell är direkt besvärande. När gruppen röstade ner ett icke bindande protokoll om sexuella och reproduktiva rättigheter fick moderaterna ta sin tillflykt till principen att sådana frågor inte hör hemma på EU-nivå.

Även om de svenska socialdemokraterna kan uppfattas som mindre radikala än sin kommissionsordförande, är deras främsta bekymmer inte höger-vänster-skalan. Det är federalismen. De delar inte partigruppens önskan om europeiska minimilöner och har markerat mot EU-skatter, jordbruks- och regionalstöd och en större EU-budget. De svenska socialdemokraterna anklagas därför för att vara en bromskloss på vägen mot en mer social union.

För en svensk väljare är frågan förstås vad man röstar på. De svenska partierna eller partigrupperna i parlamentet? Svaret är både och, men att grupperna successivt har blivit viktigare. Partigrupperna röstar alltmer samstämmigt och en ledamot som inte är lojal mot gruppen kan få svårt att få uppdrag med reell makt.

Det är därför EU-valrörelsen rätt mycket liknar en trettio år gammal svensk riksdagsvalrörelse. Som 1979, till exempel, när ett ideologiskt profilerat högerparti stod mot en fackligt influerad socialdemokrati. Eller 1982, när de bråkade om löntagarfonder.

Statsvetaren Peter Esaisson, som doktorerat på svenska valrörelser, vill gå ännu längre tillbaka i tiden. Han poängterar hur försvarsfrågorna hamnat högt på agendan, och liknar årets EU-val med en helt annan epok:
– Det är väl närmast 1920-talet som är aktuellt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera