Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Yngve Larsson

Barnläkare och pionjär inom diabetesbehandling, dog den 22 mars 2014, 97 år gammal.

När Yngve 1962 publicerade sin uppföljning av barn och ungdomar med diabetes hade 25 procent av patienterna dött och av dem som fortfarande levde efter ett par decennier med diabetes hade 93 procent påvisbara komplikationer. Oacceptabelt! Han var engagerad, etablerad barndiabetesläkare och forskare, men arbetet på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus i Stockholm avbröts 1964 då han började arbeta på den svensk-etiopiska barnkliniken vid kejsar Haile Selassies sjukhus i Addis Abeba. Året därpå dog hans chef, Dr Edgar Mannheimer, i en trafikolycka, medan Yngve klarade sig och fick överta den chefsrollen som han innehade till 1970. Diabetes i Etiopien var sällsynt. Yngve mindes pojken som hade känt sig sjuk, vandrade i dygn längs vägarna, nådde äntligen Addis, men där segnade han ner medvetslös i mörkret utanför sjukhusentrén. Upptäcktes på morgonen. Diabeteskoma. Han överlevde. Det gjorde inte alla, varken då eller nu.

Så när Yngve blev den förste professorn i pediatrik i Linköping i början av 1971 hade han siktet inställt: Diabetesbehandlingen måste bli bättre. Från maj det året jobbade vi ihop. Ett team bildades. Konferens varje vecka då alla patienter som varit på mottagningen diskuterades. Alla i tid, ingen frånvaro! Patienterna fick för sin tid aktiv insulinbehandling. Kostlistor som angav portioner av kolhydrater, fett och äggviteämnen. Förr hade det tagits ett blodsocker vid besöket på mottagningen med några månaders mellanrum, men nu blev det hemmakontroll (!): Clinitest i urinen tre gånger dagligen, med resultatet i en dagbok. Nyinsjuknade behandlades mycket aktivt. Komplikationer skulle förhindras och Linköping Complication Study utformades. Vi åkte till Gentofte, Köpenhamn, och sen samlades forskare i Linköping. Vi besökte Jörn Ditzel i Aalborg som hade en metod på gång att mäta socker på de röda blodkropparna.

Det borde bli bättre diabetesvård i hela Sverige. Yngve tog initiativ till en nationell grupp. Nationell registrering kom igång 1977 och Nationellt vårdprogram för diabetes 1982, sannolikt ett av världens första, vilket bidrog till Sveriges ledande position inom området.

1983 slutade Yngve som professor i Linköping men fortsatte jobba tiotalet år på Socialstyrelsen. Jag blev tillförordnad efterträdare. Det skulle dröja till 1994 innan vi i New England Journal of Medicine kunde beskriva hur diabeteskomplikationerna minskat, så radikalt att många tyckte det var för bra för att vara sant. Men nu vet vi att nästan alla når samma resultat. Men Typ 1- diabetes kan vi varken bota eller förebygga. Skandal! Kampen för barnen, mot diabetes, i Yngves anda, går vidare.

Yngve Larsson var född 1917, näst yngst av sex syskon. Mamma född Bonnier, och pappa den »riktige Yngve Larsson«, borgarrådet som under lång tid styrde Stockholm. Genetik och miljö formade sonen. På kliniken var han alltid klädd i mörk kostym, vit skjorta och slips.  När »Björnligan«, som de nya läkarstudenterna i början på 70-talet kallades för, ville gå ronder barfota och hade pipa i munnen, så gjorde Yngve spelreglerna klara. Man anpassar sig till den miljö man arbetar i! Men han var inte konservativ, eller rädd för nyheter. När man vid den första doktorspromotionen i Linköping ville ha kanonsalut, protesterade Yngve och vann. Vi lever i en annan tid!

Yngve Larsson fyllde 97 år i januari. Vi pratades vid som vi gjort under så många år. Nu hade hans Ulla dött och det kändes ensamt. Jag påminde om fotografiet på honom som fortfarande hängde i korridoren på Black Lions Hospital i Addis Abeba när jag var där för något år sedan. Det hänger kvar och påminner om en människas insats. Yngve kommer att leva länge i mångas minnen och i spåret av sina gärningar.

Johnny Ludvigsson, Professor emeritus, Linköping

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera