Super Mario 2

Text:

Historiskt, var ordet på mångas läppar efter Europeiska centralbankens räntebesked härom veckan. ECB-chefen Mario Draghi presenterade ett besked i tre delar: sänkt styrränta från 0,25 till 0,15 procent, införandet av ett likviditetsstöd för utlåning till mindre och medelstora företag samt – och detta var det historiska – en negativ ränta på inlåning av överskottsreserver i ECB. Banker som vill låta pengar stå kvar hos centralbanken måste numera betala 0,1 procent. Med förslaget vill ECB helt enkelt hålla kvar bankernas pengar ute i ekonomin.

Draghis paket kan tolkas på flera sätt. Ett är en bekräftelse på att hans ECB inte utesluter några verktyg för att rädda euron. Ett annat är hur allvarlig situationen faktiskt är för euroländerna.

Mario Draghi lyckades skaffa sig ett rejält förtroendekapital när han under sommaren 2012 med sina ord »att göra vad som krävs« lyckades tämja oron för att något av de större euroländerna skulle tvingas ställa in betalningarna och dra hela valutaunionen med sig i fallet.

Genom uttalandet att ECB skulle agera »lender of last resort«, trots att det inte är dess formella uppgift, lyckades Draghi bryta den självförstärkande spiral av stigande räntor som i sig ökade risken för betalningsinställelse. Draghis ord har inte behövt testas. Räntorna hos krisländerna har fallit eftersom placerarna har litat på orden. Härom veckan handlades exempelvis de spanska, italienska och irländska tioåriga statsobligationerna till rekordlåga nivåer. Draghi bröt därmed mot företrädaren Jean-Claude Trichets beteende med sena och halvhjärtade åtgärder.

Mario Draghis ord har inneburit att de mest akuta hoten mot en eurokollaps är undanröjda. Men han står fortfarande kvar med de djupare problemen: en stagnerande ekonomi och en inflation långt under målet om strax under två procent.

Även här har Trichet skuld. Mitt under den värsta krisen uttalade han att ECB lyckats mycket väl med sin måluppfyllelse att hålla nere inflationen. Nu är Draghis största utmaning alltför låg inflation och till och med deflation, vilket kan sätta konjunkturcykeln helt ur spel och försätta ländernas ekonomier i en mångårig nedgångsspiral.

Till skillnad från likviditetsrisker är sjunkande inflation eller deflation inget som går att prata bort med övertygande utfästelser. Vad ECB och respektive lands myndigheter nu behöver åstadkomma är reell påverkan på både förväntningar och beteenden i den reala ekonomin, vilket är väsentligt svårare. Det handlar om att få krediterna att börja flöda, men kanske framför allt om att få de nominella lönerna, inte minst i Tyskland, att svinga sig upp över inflationsmålet. I en modern och alltmer tjänstebaserad ekonomi handlar det framför allt om att få i gång en viss löneinflation. Med en inflationstakt på 0,5 procent för hela unionen och ett banksystem inriktat på att sänka sina risker krävs det tuffa åtgärder för att bryta trenden.

Sänkningen av reporäntan och införandet av en negativ ränta på procent på bankernas inlåning av överskottsreserver i ECB har goda argument för sig: de ska öka efterfrågan på krediter samt stimulera bankerna att låna ut pengar i stället för att parkera dem hos ECB.

Den senare åtgärden kan synas drastisk. Det är endast Danmark och Schweiz som har haft negativa inlåningsräntor och då för att mota de stora kapitalinflöden som pressade på för en värdeökning av valutorna. Men effekterna av ECB:s förslag lär bli begränsade. Den negativa räntan är riskfylld då det kan sänka penningcirkulationen genom att bankerna väljer att parkera överskottspengarna i sina egna valv i stället.

Är vi klara? Svaret är nej, sa Draghi i samband med de nya åtgärderna. Det är hittills något av årets understatement.