Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Punkter Inrikes

Konsten att sätta p.

En punkt kan vara så mycket mer än en punkt. En ellipsligatur till exempel.

En liten prick placerad på baslinjen i en textrad. Punkten används främst för att markera slutet på en mening, gör texten lättare att läsa men framför allt lättare att förstå rätt.

– En punkt avslutar en mening som påstår något, till skillnad från till exempel frågetecken eller kommatecken, säger Hans Landqvist, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Dagens punkt kan således beskrivas som en tydlighetsmarkör – utan den skulle det bli ett enda virrvarv av ord och meningar utan slut.

Punkten tros ha fötts någon gång under antiken, men då med en lite annan betydelse än vad den har i dag. Det äldsta kända dokument som använde punkt är Meshastelen från 840 år före kristus, men i stället för att markera meningsavslut placerades denna punkt mellan orden för att skilja dem åt, en så kallad interpunkt. På punktens plats fanns i stället ett horisontalt streck, en markering som försvann runt 200 år efter kristus.

Meningsavslutande punkter finns förvisso under denna tid, men de kunde se ut lite hur som helst. Det är först när den hellenistiske grammatikern Aristofanes av Bysans kommer fram till ett system med punkter placerade på olika höjd i relation till baslinjen som det börjar likna det vi anser vara meningar. En hög punkt (˙), även kallad periodos, markerade meningsavslut, en mittenpunkt (·), kolon, indikerade en kort paus och en låg punkt, comma, markerade slutet på en tanke, ungefär som ett modernt kommatecken.

– Under antiken uppfattades inte interpunktionen som en del av själva texten, utan som en form av fraseringsanvisningar som lades till i efterhand för att göra texten lättare att läsa. Det var inte fint att behöva interpunktion när man läste och dessutom var det skämmigt att skriva så illa att det behövdes interpunktion för att kunna läsa texten, säger Rudolf Rydstedt, universitetsadjunkt vid institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet.

Det skulle dock dröja ett bra tag innan den punkt som vi är vana vid fick universell spridning. Under medeltiden var det inte ens självklart att man skulle sätta mellanrum mellan orden och eftersom högläsning under denna tid var högsta mode blev det aningen svårt att läsa rätt.

I och med att bibeln började spridas över större områden under 400-talet efter Kristus utvecklades en mängd skiljetecken som stöd för högläsning. Men inte heller då fick punkten något genomslag eftersom översättarna i stället bestämde sig för att skriva varje mening på en ny rad. Det var även svårt att förstå vad som egentligen stod i Bibeln eftersom betydelsen varierade beroende på vilken interpunktering som användes.

– Under senantiken fanns en explicit princip att man skulle interpunktera så att texten stämde med kyrkans lära, säger Rudolf Rydstedt.

Under 700- och 800-talet började skriftlärda att använda sig av skiljetecken i grupp för att markera längden på pauser: en punkt för kort paus, två för mellanlång paus och tre för lång paus. Inte heller här var punkten en punkt utan liknade mer ett kommatecken eller en 7:a. Och så höll det på. Det var inte förrän på 1400-talet, i samband med tryckkonstens intågande, som bruket av skiljetecken stabiliserades och blev universellt.

– När man började trycka böcker förändrades sättet att läsa. Innan dess läste man högt, även för sig själv, men nu började man läsa tyst, vilket ställde helt andra krav på interpunktion, säger Hans Landqvist.

Det finns dock en del skriftspråk som inte introducerat punkten förrän i modern tid, bland annat sanskrit, gammelarabiska och kinesiska. I sanskrit användes fram till sent 1700-tal ett vertikalstreck (|) för att avsluta meningarna och äldre kinesiska skrifter innehåller tusentals ord utan vare sig punkt eller mellanrum. Det är först under tidigt 1900-tal, influerade av västerländsk litteratur, som kinesiskan börjar använda punkt. Denna punkt ser dock ut som en liten cirkel (°) och ockuperar en lika stor yta som bokstaven innan, till skillnad från vår punkt som bara tar upp halva ytan. Samma sak gäller japanskan som inte heller introducerade punkten förrän under tidigt 1900-tal, mycket tack vara engelska översättningar av japanska skrifter. Till skillnad från både västerländska och kinesiska punkter används denna punkt för att skilja på varandra följande meningar i stället för att avsluta dem, ungefär som ett kommatecken.

På thai skrivs alla ord i en strid ström och ett mellanrum får markera avslut, i armenskan har punkt och kolon bytt plats med varandra, urdu använder ett - i stället för punkt och i etiopiska och eritrianska språk har  tagit punktens plats.

På senare tid har punktens användningsområden utökats till att även markera förkortningar, akronymer, initialer och inom matematiken. Uteslutningstecknet – också kallad ellipsligatur, ellipsis eller ellips – består av tre efter varandra följande punkter (…), men markerar i själva verket punktens motsvarighet.

– Uteslutningstecknet visar att du som läsare ska tänka lite själv, vilket är motsatsen till en punkt som signalerar att någonting tar slut, säger Hans Landqvist.

Punkten återfinns även i internetadresser, men ironiskt nog aldrig i slutet av dem. Några av världens mest berömda punkter förekommer dock inte i någon litteratur eller internetadress, utan i blindskrift. Denna form av kommunikation utvecklades under Napoleonkrigen som ett sätt för soldaterna att kommunicera tyst i nattens mörker. Det var blindläraren Louis Braille som tog fram systemet och det kom att bli det dominerande skrivspråket för synskadade.

Fakta | Var femte språk saknar punkt

Det finns drygt 6 500 språk i världen. Men siffran varierar några tusen upp och ner beroende på dialektal, politisk, geografisk och grammatisk indelning.

Av dessa är drygt 20 procent skriftlösa och saknar således en grafisk punkt.

Den sumeriska kilskriften och egyptiska hieroglyferna räknas till de äldsta skriftspråken och är båda från 3 400 och 3 200 år före Kristus

One thought on “Konsten att sätta p.

  1. Nisse skriver:

    ”Punkten återfinns även i internetadresser, men ironiskt nog aldrig i slutet av dem.”

    Jo, faktiskt. En avslutande punkt används just för att markera att ett datornamn är fullständigt och att uppslagningen inte skall göras mot domäner (vanligen den egna, lokala) i klientens ”search list”.

    Se t ex http://www.dns-sd.org/TrailingDotsInDomainNames.html

    För mailadresser gäller att det som följer efter @-tecknet egentligen är ett datornamn, till vilken själva meddelandet skickas och som sedan placerar det i rätt ”brevlåda” utifrån det namn som föregår @-tecknet. Dessa datornamn skiljer sig inte från de som används av t ex webservrar, men i praktiken används förstås DNS för att ange en ”mail exchanger” för hela domänen. Hur som helst, så är det fortfarande alldeles korrekt att avsluta ett ”fully qualified” datornamn med en punkt.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera