Meningslösa manifest

Statsministern har bett oss öppna våra hjärtan men vill att kostnaderna ska betalas »krona för krona«. Finansministern vill bygga »skyddsvallar« mot annalkande ekonomiska stormar. Och Konjunkturinstitutet vill trä på oss alla en statsfinansiell tagelskjorta för att budgetens överskottsmål ska nås någon gång i en töcknig framtid.

I ett statiskt fiskalt perspektiv har de rätt. Men i ett tillväxt- och omvandlingsperspektiv har de fel.

Det centrala i flyktingmottagningen – såväl socialt som ekonomiskt – är inte de kortsiktiga kostnaderna utan den långsiktiga uppgiften: integration och sysselsättning. I dag är mediantiden för att få ut flyktingar i förvärvsarbete åtta år! Ju smidigare de nyanlända slussas in på arbetsmarknaden, desto snabbare kan de initiala kostnaderna resultera i ökad produktion, stigande inkomster och förbättrad social sammanhållning – samt starkare statsfinanser.

För att detta ska ske måste trösklarna in till arbetsmarknaden sänkas – betydligt mer kraftfullt än vad partierna velat tala om i valrörelsen. Den ordinarie skolan bör ge utbildning också för att språksvaga och dåligt motiverade ungdomar ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna bör sänkas, diskriminering bekämpas.

Samtidigt borde bostadsbyggandet stimuleras, inte via subventioner och inte heller enbart genom enklare planförfarande (såsom alla partier önskar) utan också genom att rörligheten i det existerande beståndet ökar, via reformerad hyresreglering och sänkta reavinstskatter. Då fungerar flyttkedjorna smidigare och bostadsbristen blockerar inte arbetsmarknaden.

Bättre fungerande arbets- och bostadsmarknader är alltså vad invandringsdebatten borde handla om – inte de kortsiktiga fiskala kostnaderna.

Samma perspektivförskjutning bör gälla Sveriges motståndskraft mot framtida kriser. Visst ska vi ha starka statsfinanser – men det har vi ju redan. Statsskulden är mindre än hälften av EU-snittet. Varför den ska pressas ytterligare i ett läge med stora otillfredsställda behov och när ränteläget är noll, har ingen finansministerkandidat lyckats förklara.

Fixeringen vid budgetsaldot blir än mer gåtfull om man betraktar Anders Borgs senaste långsiktsprognos. Efter fem års bräcklig konjunkturuppgång spår finansdepartementet att tillväxten nästa år accelererar så att Sverige framöver får fyra års tillväxt över trend. Prognosen innebär med andra ord nio års konjunkturuppgång i rad. Denna rekordlånga uppgång antas äga rum i ett kroniskt svagt Europa med deflationshot där den ekonomisk-politiska medelsarsenalen är mer eller mindre uttömd.

Tro’t den som vill. Jag gör det inte. Därför bör inte heller statsfinansiell konsolidering stå allra högst på dagordningen. Den viktigaste uppgiften är i stället att göra Sverige mer dynamiskt. Att göra Sverige mer attraktivt för nya investeringar och locka hit utländskt kapital. Att stimulera fram fler entreprenörer och mer innovation. Att underlätta för nya idéer att omvandlas till kommersiell framgång.

Men då krävs andra åtgärder: skärpt konkurrenstryck (nota bene även i den offentliga sektorn), vassare kompetensutveckling i näringslivet, lägre skatt på arbete, lägre skatt på rörlighet på bostadsmarknaden, skatteneutralitet mellan låne- och egenkapitalfinansierad verksamhet, mindre byråkrati och regelkrångel för småföretagen med mera.

Den strategin för ett framtida dynamiskt Sverige i en hård internationaliserad ekonomi har dock lyst med sin frånvaro i valdebatten. I socialdemokraternas valmanifest utmålas i stället staten som den kloke patriarken som delar ut kapital och samråder om innovationer – samtidigt som »vinstjakt« fördöms och straffskatt läggs på lönsamma sektorer.

I alliansens valmanifest finns visserligen en sympatisk lovsång till småföretag och ett gott näringslivsklimat, men någon »sense of urgency« när det gäller en sammanhållen strategi för ett mer dynamiskt näringsliv i en hård omvärld är svår att hitta.

I valdebatten som helhet dominerar således det statiska perspektivet över den långsiktiga uppgiften att förnya den svenska ekonomin. Tyvärr.

För övrigt är det kanske inte så konstigt att partierna håller tyst. De behöver ju inte svara. De journalister som håller i utfrågningarna behandlar alla tänkbara ämnen – utom just frågan om hur Sverige ska förbli konkurrenskraftigt i ett kärvt internationellt ekonomiskt klimat. Det är som om frågeställningen inte ens finns i deras tankevärld.

Text: