Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Vardagspussel väntar. Stora utmaningar väntar om de visionära aktivisterna i feministiskt initiativ kommer in i riksdagen.

Inrikes

Välkomna till verkligheten

Klarar feministiskt initiativ fyra procent tar ett gäng politiskt oerfarna aktivister plats i riksdagen.

Förra veckan började telefonerna på feministiskt initiativs tillfälliga kontor ringa igen. Tv bjöd in Gudrun Schyman igen. En Ipsosmätning hade landat på fyra procent och det parti som kommit bort i pratet om regeringsalternativ var åter spännande.

Slår man ihop den senaste tidens mätningar ser det egentligen inte så bra ut för feministiskt initiativ. Men det kan räcka med en enda bra mätning för att tveksamma ska våga rösta. Och opinionsinstitutens analytiker räknar inte ut partiet. Deras väljare, framför allt studenter och förstagångsväljare, är svårare att nå i undersökningarna.

Kanske väljs ännu ett parti in i riksdagen på söndag. Ett med minimal parlamentarisk erfarenhet.

I maj, när mätningarna var som bäst och uppmärksamheten som störst, deltog några av riksdagskandidaterna på en feministisk festival i Stockholm. De pratade om sina upplevelser av att växa upp i Sverige, om sina erfarenheter av rasism, om sina arbeten inom olika aktiviströrelser. Alla var nya i partipolitiken, direktrekryterade av feministiskt initiativ.

Moderatorn Linnéa Bruno, själv partistyrelseledamot och högt på riksdagslistan, frågade dem vilken sakfråga de skulle vilja arbeta för i riksdagen. Svaren spretade. Victoria Kawesa, tredjenamn på listan och tidigare ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund, pratade om en jämställdhetsfond för att jämna ut löner, men sa också:

– Den viktigaste frågan är att förändra strukturer.

Foujan Rouzbeh, nummer sju på riksdaglistan och känd för att ha startat Soppkök Stockholm och drivit Hijabuppropet, svarade:

– Jag vill hela tiden att vi ska landa i visionen om en annan värld. Det är en fälla att fastna i de sakpolitiska frågorna som bara handlar om ett halvår framåt. Vi ska inte fastna i träsket.

Läser man de tjugo toppkandidaternas presentationer är det liknande svar. Som meriter för riksdagsarbetet framhåller de flesta sina erfarenheter av att själv blivit diskriminerade eller sitt arbete i olika aktiviströrelser. I riksdagen vill de till exempel »säga emot sverigedemokraterna«, »ägna sig mer åt ideologi än praktik«, »krossa nationalstaten« och »arbeta för ett jämställt samhälle«. Få skriver om konkret sakpolitik. Förutom Gudrun Schyman och hennes tidigare pressekreterare Amanda Mogensen – som av valberedningen pekas ut som blivande gruppledare – finns det ingen med erfarenhet från riksdagsarbete. Den högsta parlamentariska merit som lyfts fram är kårfullmäktige i Uppsala.

Det påminner om när miljöpartiet kom in i riksdagen 1988. De var ett gäng aktivister, alla med sin hjärtefråga, som tyckte att riksdagsledamöterna höll på för mycket med kompromisser och förhandlingar.

– Vi hade gått ut hårt i valrörelsen och talat om hur annorlunda det skulle bli om miljöpartiet kom in i riksdagen, att vi skulle vara ett annat slags politiker. Men det byggde till stor del på en vanföreställning om hur riksdagen fungerade. Det fick vi äta upp sen, när vi kom in och fastnade i utskottsarbetet och insåg hur svårt det är att hinna med att delta i alla debatter, berättade miljöpartiets första gruppledare Inger Schörling i partiets jubileumsbok.

Mycket tyder på att det skulle bli krockar mellan idealism och pragmatism, aktivism och parlamentarism, även för feministiskt initiativ.

Europaparlamentarikern Soraya Post har redan fått kritik för att ha varit för pragmatisk och svikit partiets ideal. Eller ta strategin med taktikrösterna. Under våren mobiliserade partiet genom att vänstermän varnade för att rösta på dem, av taktiska skäl, då det kunde förhindra en vänstermajoritet. Ovärdigt visionära demokrater, tyckte feministerna. Nu, sedan fyraprocentsmätningen, använder de själva samma argument, inverterat, och uppmanar människor att taktikrösta på partiet för att säkra en riksdagsmajoritet.

Idealismen kan visa sig vara mer komplicerad än de segervissa feministerna tror.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera