Kultur

Min häst

Konstnärerna har fått en ny bästa vän.

En morgon i juni 2014 står Olof Wretling och Sven Björklund från humorgruppen Klungan utanför Statoil Öbacka i Umeå och väntar på sina hästar. När hästtransporten rull-ar in på macken börjar de spontant jubla. Men jublet går snabbt över i besvikelse när hästarna kliver ut. De heter Ullika och Dansa, och Olof Wretling skriver att han tycker att de mest ser ut som tjocka kor: »De ser jättelarviga ut, och vi tycker att det är pinsamt när de stapplar runt och krockar med bensinpumparna.«

Under det tidiga 1800-talet rörde sig bröderna Grimm till häst genom Tyskland under tre års tid och samlade in muntliga berättelser till sin sagosamling, som lästs och älskats av generationer sedan dess. Olof och Sven tänker att de ska göra ungefär samma sak, fast i Västerbotten. Kartlägga och nedteckna muntliga berättelser från det landskap som givit oss författare som PO Enquist, Torgny Lindgren och Sara Lidman. De tänker att de ska göra det till häst. Att den ene är pälsallergiker och den andre är hästrädd kan inte hjälpas.

I boken »Till häst genom Västerbotten« skildras Olofs och Svens strapatsrika expedition. Trots att boken styrker sin berättelse med autenticitetsmarkörer finns all anledning att betvivla dess sanningshalt. Med berättelsen om den mexikanske sherpan från Arbetsförmedlingen Kultur i Umeå, som ska bära all deras packning (han får ingen häst), och den om hur personalen på P4 Västerbotten kidnappas på en kickoff, får sina id-handlingar klippta och omregistreras till hästar för att slava med att plocka mannagryn på Laisalidens kalfjäll, blir man påmind om Klungan som spritt språngande fullblodsabsurdister.

Men att Sven Björklund och Olof Wretling väljer att sätta sig på hästryggen i sitt performanceartade upptåg är ingen slump. Efter att ha varit borta i hundra år har hästen börjat leta sig tillbaka till konsten igen.

Hästen i konsthistorien är nästan lika gammal som konsthistorien själv. I de berömda, 17 000 år gamla grottmålningarna i Lascaux i sydvästra Frankrike, var hästen det vanligaste motivet trots att det skulle dröja mer än 10 000 år innan människan lärde sig att tämja djuret. Det skedde först i trakterna kring Ukraina och Kazakstan. Arkeologer har sett hur antalet hästben sedan ökar drastiskt kring mänskliga bosättningar runt om i Västeuropa. Bruket av tamhästar spred sig. Det gjorde också vissa av sedvänjorna, vilket visar att de som kunde tillskansa sig kraften hos en häst blev herrefolk. Det gällde för erövringar över hela världen. Och segerherrarna själva blev ofta förtjusta i sina hästar. Alexander den stores häst Bukefalos fick ge namn åt den indiska stad där den begravdes, och den romerske despoten Caligula utnämnde först sin häst Incitatus till fullvärdig romersk medborgare, sedan till medlem i senaten, och till sist även till präst.

Överallt i konsthistorien återfinns hästar på hjälteporträtt. De utstrålar kraft, potential till våld, dominans och elegans.

Men hästen försvann ur konsten i takt med att den också försvann ur våra liv. Teknologin övertog hästens funktion. Att ångloken från början kallades »Stålhästar« och de gamla grå traktorerna går under namnet »Grålle«, ett vanligt hästnamn, är ett minne av det djur vars plats det tog.

Kavalleriet i armén kom också att avse motordrivna fordon snarare än ryttare till häst. Hästen behövdes inte längre till vare sig transport, krig eller arbete i jordbruket eller i skogen. Den enda funktion som blev över för den var ridsport och rekreation. Och även om ridsporten fortfarande är stor är den ändå ett isolerat fenomen i samhället, förpassad till särskilda arenor. Inte som hästen var förr – mitt i samhället.

Ju längre bort från vår vardag hästen förflyttas, desto mer får den någonting mytiskt, nästan sagolikt över sig, något som bara är snäppet verkligare än, säg, en enhörning. Om Bianca Jagger hade ridit in på en klubb 1877 hade folk kanske sagt: »Du kunde väl ha parkerat utanför som alla andra?« Men när hon fotograferades på hästryggen på Studio 54 i New York hundra år senare så var det ren och skär magi. Är det någonting folk vet om Studio 54 är det att Bianca Jagger en gång satt där på en vit häst. Det var två fullständigt oförenliga fenomen – en häst på ett diskotek. Att den paradoxen ändå blev verklighet kom att utgöra sinnebilden för Studio 54:s berömda gränslöshet.

Ibland dyker hästen upp lite oväntat i samtiden på likande sätt. Som en ovälkommen ingrediens i matbutikernas frysta lasagne, eller som vag påminnelse om ett brutalt maktspråk, som när polisen red omkull motdemonstranter vid nazistdemonstrationen i Malmö. Dess gamla överlagrade betydelser finns kvar som en underton. Samtidigt förvånar den genom sin blotta närvaro. Hästen är numera något av en levande anakronism, och det är också som sådan den börjat användas i den nutida konsten.

Ta videon »Riding for A Fall« från 1998 av brittiska Tracey Emin (fixstjärna inom samtida konst, känd bland annat för att hon sålde sin obäddade säng för 25 miljoner kronor i somras). Med cowboyhatt och sammanbiten, självsäker min ses hon rida omkring i kuststaden Margate, hennes hemstad. Den vita koftan uppknäppt så att bh:n och magen syns.

Samtidigt som hon använder traditionella uttryck för hemkomst i triumf så undergräver hon också hela känslan. Att rida där verkar lite underligt. Ljudsättningen med John Holts reggaelåt »Riding for A Fall« ger ett både vemodigt och olycksbådande intryck. Och själva uttrycket »Riding for A Fall« är idiomatiskt och betyder att nån fått lite hybris och snart kommer att tas ner på jorden igen.

Då är temperamentet helt annorlunda hos amerikanen Kehinde Wiley. Han är mer skamlöst tydlig med att han vill ta över den vita överklassens gamla avlagda maktsymbol. På samma sätt som de gamla mästarna målar han heroiska porträtt av män på stegrande hästar, men de som sitter i sadeln med svärdet i hand är inga gamla europeiska kungar och härförare, utan nutida afroamerikaner. Med blåjeans, hoodies och timberlandkängor.

Svenska internationella stjärnan Ann-Sofi Sidén använder hästen på ett betydligt mer nedtonat och eftertänksamt sätt. Det var den franske filosofen Paul Virilio och hans idé om att det är snabbhet och teknologi som driver samhället till förändringar, som fick henne att 2002 på hästrygg ta sig genom Texas till Nasa i »3 MPH (Horse to Rocket)«. Senare gjorde hon »Mitt land« av filmmaterial hon samlade in medan hon red från Stockholm till Skåne, en resa som tar sex timmar med bil, men 38 dagar till häst.

Italienske konstnären Maurizio Cattelan var mer drastisk, då han för några år sedan stoppade upp en död kuse och lät den hänga ner från ett takvalv på Sydneybiennalen. Något som stått för något upphöjt lånar sig naturligtvis särskilt bra till absurdism och makaber humor.

Även i mindre storslagna sammanhang är hästen tillbaka. På konsthallar runt om i Sverige tycks det vara hästens år i år. Både Bohusläns och Borås konstmuseum satsar i höst på utställningar kring hästar, och i Gislaveds konsthall hölls nyligen »Sucker for Power – Haters and Horses«, en utställning där konstnären Shiva Anoushirvani använde ridsportens attribut för att spegla maktstrukturer i samhället. På sätt och vis kan man se den som en efterföljare till Lisa Aschans långfilmsdebut »Apflickorna«, som också handlade om maktspel och hierarkier i stallmiljö, i avsaknad av män.

För bara hundra år sedan var den typiske ryttaren en sådan som Winston Churchill, påpekar kulturjournalisten Julia Svensson i en artikel i Sydsvenskan i februari. Man, militär, med stamtavla i överklassen. Sedan dess har intresset för hästar flyttats över till tjejer i skolåldern. De har förlänat hästen en helt annan status. Men kring den finns fortfarande en dov aura av maskulinitet, kontroll, våld och nobless. Förmodligen var det därför tidningen Bon i sin intervju med skådespelaren Noomi Rapace för några år sedan, fotograferade och filmade henne tillsammans med sex hästar. Det blev en mörk sturm und drang-historia om kontroll och svarta Thomas Tait-plagg.

Eftersom hästen försvann bort från kulturen under en sådan lång tid har den numera en märklig förmåga att liksom smyga sig på oss. Den är välbekant, men samtidigt främmande. Den bär på vissa givna betydelser – psykologiskt, ideologiskt, kulturellt – men samtidigt har de sammanhang som laddat den med betydelser försvunnit, alltså blir de flytande.

Inte konstigt då att hästen blir ett tacksamt objekt för vår tids kultur, som har en förkärlek för att leka med kontexter och värden, experimentera med laddningar och urladdningar.

Allt det här finns med i bakgrunden när Olof Wretling och Sven Björklund först blir åthutade för att de försöker mata Ullika och Dansa med Statoilkorv, och sedan krånglar sig upp på deras ryggar för att rida ut i landskapet och nedteckna folks berättelser, ivriga att dubbas till nationalskalder.

Ett äventyr som utan hästarna inte hade framstått som en fullt lika absurd anakronism.

»Till häst genom Västerbotten« ges ut på Albert Bonniers förlag i slutet av oktober.

Fakta | Ena halvan av Klungan

Olof Wretling, 39 år, och Sven Björklund, 40 år, utgör ena halvan av humorgruppen Klungan från Umeå. Klungan har rosats för föreställningar som exempelvis »Stämning«, »Jag är en fågel nu«, »Det är vi som är hemgiften« och »Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter«.

I januari 2014 hade deras föreställning »På rätt sida om okej« premiär. Olof Wretling och Sven Björklund har även bland annat gjort barnprogrammet »Dafo« under två säsonger till SVT:s Barnkanalen, och Olof syns även som den bortskämde rikemanssonen Bröli i tv-serien »Pappas pengar«. Sven är bioaktuell till hösten med filmen »Jag, Kjell-Olof Feldt« i rollen som Kjell-Olof.

Sven och Olof har också specialskrivit en föreställning med samma namn som boken som visas på Södra Teatern den 29–30 oktober och i Umeå den 4–5 november.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera