Ridsporten trumfar den jämrans korrupta fotbollen

Vi ska vara stolta över vår hästvälfärd. Här hejar publiken artigt på alla deltagare, skriver Nina Lekander.

Nina Lekander

Text:

Toppbild: Christine Olsson / TT

Toppbild: Christine Olsson / TT

Jag är lindrigt intresserad av fotboll. Men nationalismen min går i spinn när SVT Play bjuder på ridsport som under helgen 25-28 november hålls i Friends Arena i Stockholm. ”Bjuder”, tja. Som stundom befinnande mig utomlands måste jag pröjsa såväl SVT som den tyska TV-avgiften. Plus en VPN-tjänst samt diverse nätavgifter.

Men för all del. Vi duschar och badar ju aldrig och än har inte elen fallerat. Och nu var det alltså Sweden International Horse Show, där publiken artigt hejar på ungefär alla deltagare i denna kanske mest jämställda idrott. Både när det gäller människodjur och djurdjur, om än det finns fördomar om fuxfärgade ston och hästar med mer än en virvel i pannan.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Hursomhelst är det en lycka att se ryttare och hästar i Sveriges näst största sport efter den jämrans korrupta fotbollen. Och nej, man måste inte vara adlig eller miljonär – vilket jag antar och hoppas att vår världsetta i banhoppning Henrik von Eckermann är. Man kan också heta Rolf-Göran Bengtsson och ha en enklare bakgrund med start i de svenska ridskolor som anses unika i världen när det gäller tillgänglighet.

Vi ska vara stolta över vår hästvälfärd, långt ifrån de scener som Nietzsche och Dostojevskij ska ha bevittnat: Besinningslöst piskande av slutkörd, stupande gammal kuse. Den som slår och plågar djur är ”kein Mensch”. Därmed inte sagt att man inte kan äta upp dem. Djuren alltså.

Förra året pratade jag med Sofie Viksten Engfors, doktor i etologi och djurvälfärd på Lantbruksuniversitet samt entreprenör. Hon sa bland annat att Sverige ligger i topp tio när det kommer till hästvälfärd. Liksom för den delen Tyskland, där dock hoppryttaren Ludger Beerbaum har blivit påkommen med att använda den förbjudna metoden barrering – att vid hoppträning orsaka hästen smärta så att den ska bli extra försiktig, till exempel genom att slå hästens ben med en stör. Och vid OS i Tokyo 2021 piskade femkamparen Annika Schleu sin vägrande häst så svårt att ridning ströks som gren i femkamp.

Viksten Engfors berättade att just användandet av pisk och spö är ”en knäckfråga för oss, det är också det som djurrättsorganisationer brukar klaga på”. ”Folk kan gå med familjen på hästshow där de ser barn med glittriga spön och kan tycka att det är samma sak som att utrusta skolbarn med knogjärn. Vi måste alltså förklara att vi ser spö och pisk som en förlängning av armen, inget vapen.”

Därvidlag har mycket förändrats under decennierna. Jag minns rysande hur min ridlärare på 70-talet sa åt mig att hårt rappa till en ridskolehäst inför en liten dressyrtävling. Och jag lydde. Stryket hjälpte inte ett dugg och skulle aldrig ske i dag.

Lydde gjorde jag också många år senare när min nyss kastrerade spanska häst Alegre trilskades när han skulle skos. Hovslagaren sa till mig att ta fram bremsen, en nästintill obligatorisk pryl i alla stall: en pinne med en repögla som klämmer åt hästens mule hårt som fasiken. Det gör först ont och avleder hästens uppmärksamhet men frigör snart endorfiner så att den står still. Viksten Engfors igen:

”Det kan verka grymt men brems är ibland bättre än sedering. Med lugnande medel tar det ju längre tid för hästen att återhämta sig, komplikationer kan uppstå. Och än värre om hästen inte kan gå barfota eller lastas utan bråk, kvastar eller rep. Men målet är förstås att kunna göra allt utan brems eller sedering.”

Vi har också lärt oss mycket av westernridningen och dess ”natural horsemanship”, med rötter i antiken och Sokrateseleven Xenofons (430–355 f.Kr.) bok om hästskötsel och ridning. Belöning hellre än bestraffning. Slutligen till min kusin dressyrdomaren Eva Lekanders predikningar om den ursprungligen tyska utbildningsskalan: först rytm/takt, sedan lösgjordhet, så kontakt/stöd, schvung, rakriktning och slutligen samling. Tänkvärt även för människobarn.

Nina Lekander

Text:

Toppbild: Christine Olsson / TT