Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

När katten är borta

Efter Reinfeldts avsked och regeringens vänstersväng i välfärdsfrågan vill centerledaren bli oppositionens frontfigur. Vad har egentligen hänt med Annie Lööf?

Rummet badade i det gröna ljuset från strålkastarna. En vit ballong med partiets logga hade lossnat från väggen. Någon stampade på den och skrattade. Det klappades på axlar och kramades. En ölflaska klingade mot ett halvfullt vinglas. Inte halvtomt. Så skulle aldrig en centerpartist se på saken. De firade ju, trots att de precis gjort sitt näst sämsta val någonsin. Partiet backade 0,5 procentenheter men uppträdde som om Annie Lööf fått statsministerposten.

– Den här kvällen är starten på centerpartiets nya storhetstid, sa centerstudenternas ordförande Hannes Hervieu till medierna.

En vecka tidigare hade han ätit lunch med en kollega. De pratade om tv-debatterna, hur deras ledare hade imponerat på statsvetare och korats till vinnare av ledarskribenter. Hur skulle man befästa den bilden efter valet? De spånade lite fram och tillbaka, lekte med orden. Så plötsligt satt den! Hannes Hervieu hade tagit fram sin telefon och twittrat. »Vilken rubrik vill man helst ha efter valet? »(C)hockspurten« eller »Grattis Annieansen«?«

Dagen efter valet, när det stod klart att centerpartiet backat minst av allianspartierna, startade några centerstudenter facebookgruppen Annieansen. En grupp för »alla som är redo för Annie och Alliansen, 2018 eller tidigare«.

Morgonen därpå hade Expressen plockat upp ordvitsen i en rubrik. Artikeln handlade om att centerpartiet, nu när Reinfeldt meddelat sin avgång och Björklund hängde löst, var inställda på att ta över ledartröjan.

– Vi kommer få en starkare position i debatten och blir ett ledande oppositionsparti, sa partisekreteraren Michael Arthursson.

– Det här har stärkt vårt självförtroende, fyllde gruppledaren Anders W Jonsson i.

För en utomstående kunde det tolkas som hybris. Men faktum var att partiet gått från uträknat till att bli det vinnande borgerliga partiet. Partiledaren, som kritiserats och hånats, utmålades nu som en stjärna. Under veckorna efter valet var det Annie Lööfs attacker mot den nya regeringen som hördes mest. Måndagens uppgörelse om vinster i välfärden blev en gudagåva. Lööf, redan tidigare välfärdsindustrins främsta politiska röst, fick nu ett nationellt sakpolitiskt slagfält till skänks. Sedan Fredrik Reinfeldt tackat för sig vid partiledardebatten i onsdags, Anna Kinberg-Batra ännu inte fått partiet i sin hand och Jan Björklund börjat ägna sig åt sitt eget parti framstod Lööf nu som oppositionens ledare. Det är också precis det hon vill.

Detta mindre än två år efter att hon i praktiken var uträknad som ledare. Hur gick det till?

Det blev en promenadseger för Annie Lööf när hon valdes till centerpartiets nya ledare den 23 september 2011. Konkurrenterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson hade gett upp långt tidigare. Förväntningarna på Lööf var skyhöga. I sitt invigningstal på stämman i Åre skruvade hon upp dem ytterligare.

– Jag har en långsiktigt målsättning till 2022 på 20 procent.

Ombuden jublade. Några ställde sig upp i stolarna.

Året innan hade partiet gjort sitt tredje sämsta val någonsin. Valforskare konstaterade att var tredje röst var en stödröst. Annie Lööf, som då hette Johansson och ännu inte var partiledare, ansvarade för eftervalsanalysen. Hon konstaterade att den främsta orsaken till raset var att man hamnat i moderaternas skugga. Att centerpartiet därmed hade blivit Sveriges otydligaste parti. Med det i bakhuvudet tog hon fram en ny strategi, reste landet runt och förankrade sina idéer hos medlemmarna.

Det var därför den nyutexaminerade juriststudenten, nyss fyllda 28 år, nu stod där på centerstämman. För att blir tuffare mot alliansen, göra centerpartiet till ett relevant parti och på så sätt vända trenden. Detta var hennes mandat. Nu skulle det bli ändring.

Det gick sådär. Till en början var det ganska tyst. Annie Lööf hade fullt upp med att sätta sig in i sina nya arbetsuppgifter som departementschef och partiledare. Opinionslyftet uteblev.

Och när Annie Lööf till slut började dyka upp i medierna gick det mesta fel.

I mars 2012 gick hon ut och krävde sänkta ingångslöner mitt under lönerörelsen. I april, i Ekots lördagsintervju, hade hon svårt att bestämma sig för om Kina var en demokrati eller diktatur och uteslöt inte vapenexport till landet – trots ett vapenembargo sedan 1989.

Sen kom angreppet på alliansen som hon efterlyst i sin valanalys.

Under sitt Almedalstal kritiserade hon sina allianskolleger för att vara trötta och sakna glöd.

– Det är dags, mina vänner, att trycka på refresh! ropade centerledaren och överraskade med att bjuda in Reinfeldt, Björklund och Hägglund till sin hemby Maramö för att kicka i gång alliansen 2.0.

Hennes försök att opponera sig mot kollegerna inom borgerligheten ledde mest till att göra dem förbannade.

Det dröjde sex veckor innan statsministern, i en debattartikel i Dagens Nyheter, OSA:de till hennes inbjudan. Till slut tackade även Hägglund och Björklund ja med ljummen entusiasm.

Inte blev hösten lättare för Annie Lööf. Under Pride-veckan förespråkade hon att homosexuella män skulle få samma rätt att lämna blod som alla andra, trots att RFSL försvarat regelverket med hänvisning till att hiv-viruset är 80 gånger vanligare i denna grupp.

I augusti sparkade hon Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet efter avslöjanden om verkets slöseri med representation. Bara dagar senare visade det sig att näringsdepartementet fakturerat festnotor för centerpartiets politiska stab.

Det handlade inte bara om yttre händelser. Partiledaren själv tycktes ha hamnat i någon form av identitetskris. Hon pratade i floskler, verkade osäker och lyssnade mer på sina rådgivare än på sig själv. Hon, som valdes för att hon utmärkt sig för sin kommunikativa förmåga och kaxiga stil.

Annie Lööfs mål, att lyfta centern till 20 procent till 2022, tycktes längre bort än någonsin. I en opinionsmätning i augusti rasade förtroendet för Lööf. Bara Jimmie Åkesson hade en lägre förtroendesiffra. Därtill hamnade partiet i mätning efter mätning under riksdagsspärren.

Och då hade inte ens den riktiga stormen dragit in, den som skulle skaka om partiet i grunden.

Man brukar säga att det är i kriser ledarskap testas. Att det är först då det avgörs om en ledare verkligen står pall för sin uppgift. Något som Annie Lööf nu skulle erfara.

Allt började i november 2011, då en liten grupp, med stockholmspolitikern Per Ankersjö i spetsen, fick i uppgift att ta fram ett nytt idéprogram. Allt skulle ske öppet och utan att partistyrelsen lade sig i. På en hemsida kunde både medlemmar och medborgare tycka till om innehållet och under hösten 2012 skrev gruppen ihop sitt förslag. Sex dagar före julafton presenterades idéprogrammet på en presskonferens.

Det blev kaos. Medlemmarna rasade. Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland, tyckte förslaget om fri invandring var fullständigt orealistiskt. Sven Bergström från Hälsingland ansåg att idén om platt skatt låg långt ifrån partiets kärnvärden. Stockholmspolitikern Hans Lindqvist klagade på allting. Och flera distrikt i södra Sverige gick samman för att skriva ihop ett eget förslag.

Utåt var konfliktlinjen tydlig. Landsbygden i det gamla landsbygdspartiet kände sig akterseglad av nyliberalerna i Stureplanscentern. Frågan var visserligen långt mer komplex, kritiken kom ju också från huvudstadens socialliberaler. Men på det hela taget var bilden inte felaktig. Dimensionen stad och land är återkommande inom centerpartiet. I realiteten handlar den mindre om skillnad i konkret politik än om stil och profil på vilka frågor man ska driva. Är man ett akademiskt filosofiskt högerparti som pratar Ayn Rand och Friedrich Hayek eller jordnära pragmatiker som värnar den lilla människan?

Bråket om idéprogrammet skapade alltså inte konflikten. Den fanns förut. Men hade hållits på mattan av en Maud Olofsson som förenade de båda linjerna. Med sin kombination av nordsmåländska bonderötter och juristexamen hade man nog trott att Lööf, på sitt sätt, skulle göra samma sak. Misstankarna från landsbygdsfolket om att hon nog var mer Stureplansliberal hade dock alltid funnits. Och idéprogrammet upplevdes som en bekräftelse på att den falangen tagit makten.

Det hade nog aldrig varit Annie Lööfs avsikt. Hennes misstag var att, som en så oetablerad ledare, släppa kontrollen över en process där dessa krafter fick härja fritt. Det medlemmar i alla partier fruktar och föraktar mest av allt är inte att ibland tvingas kompromissa om politiken. Det är att ha en ledare som inte ser ut att ha kontrollen över sitt eget parti.

När idéprogramsdebatten brakade lös var Annie Lööf inte bara frånvarande i andlig mening: hon var på semester i Thailand.

Två dagar efter jul presenterade Aftonbladet den lägsta förtroendesiffran för en centerledare i Sifos mätningar. Några veckor senare kom nästa dråpslag. Partiet fick sitt lägsta opinionsstöd på 45 år. 3,2 procent.

I tidningarna målades upproret upp som partiets största kris någonsin.

»Jag är inte säker på att  hon leder partiet i nästa val«, skrev Expressens inrikespolitiska kommentator K-G Bergström.

Annie Lööf fick avbryta sin semester. Efter en presskonferens och hundratals telefonsamtal till upprörda medlemmar lyckades hon dämpa en del av oron. Men det var först på kommundagarna i Örebro i början av februari som hon satte ner foten ordentligt. I kolsvart blank dräkt klev Lööf upp på scenen och inledde med att ta avstånd från de kontroversiella förslagen.

– Våga inte kalla mig kall, hård och nyliberal, röt hon.

Den omedelbara stormen la sig. K-G Bergström, som en månad tidigare dömt ut Annie Lööf helt, medgav att hon hade hanterat krisen skickligt. Hon såg ut att ha enat liberalerna och traditionalisterna. Men frågorna hängde fortfarande kvar. Hade hon verkligen lyckats ena rörelsen? Det fanns de som undrade vart centerpartiet var på väg. Och vad ville egentligen Annie?

Makten i ett parti fungerar på flera sätt. Till att börja med finns den formella. Partistyrelser, verkställande utskott och kongresser. I centerpartiet ligger den formella makten hos partistyrelsens verkställande utskott. Här sitter, förutom Annie Lööf, hennes två utmanare i partiledarstriden Anders W Jonsson samt Anna-Karin Hatt, liksom avgående miljöministern Lena Ek och Mari-Louise Wernersson, mäktigt kommunalråd från Falkenberg. Till den gruppen bör också läggas partisekreteraren Michael Arthursson. Den 56-årige hallänningen beskrivs som den som håller ihop partiet – på samma gång slipad strateg och mysig bamsefar.

I partier finns också de informella makthavarna. De som har partiledarens öra och som därmed får ett långt större inflytande än på papperet. Gänget med Anders Borg, Sven Otto Littorin och Ulrica Schenström som formerade de nya moderaterna är ett exempel.

I centern har det varit skralt med sådana figurer. Annie Lööf har haft begränsade möjligheter att ge »sina« närmaste framträdande positioner i partiet. Hon fick ju ärva partisekreteraren, och motståndarna från partiledarstriden följde med in i verkställande utskottet. Hennes närmaste man var förra CUF-ordföranden Magnus Demervall, men han hamnade lite på distans på näringsdepartementet.

Det skulle dock ändras. Och som av en händelse inträffade det exakt samtidigt som bråket om idéprogrammet exploderade.

En vecka efter att Annie Lööf kommit hem från sin semester tillträdde Martin Ådahl som ny chefsekonom. Den 44-årige Ådahl var tidigare journalist och riksbanksanställd, tillika centerpartistisk långvägare. Hans pappa hade varit rådgivare åt Thorbjörn Fälldin och själv kom han senast från jobbet som chef för centerfinansierade tankesmedjan Fores.

Formellt var Martin Ådahls jobb en stabsfunktion, han var en av flera han var en av flera underställda partisekreteraren. Men mandatet var långt större än så. Det skulle också visa sig omgående.

Partiledningen hade ganska snabbt förstått att det inte räckte med marginella förändringar. Idéprogrammet behövde skrivas om i sin helhet. Ådahl fick nu uppdraget som huvudsekreterare. Det handlade om att hitta en balans i både språk och innehåll som det splittrade partiet kunde acceptera. De mest omstridda förslagen ströks. För första gången slog man fast att partiet var liberalt – med förbehållet att partiets liberalism var social, decentralistisk och grön. Formellt var det partistyrelsen som jobbade fram dokumentet. Men frågan är hur brett man egentligen arbetade, efter den förlorade kontrollen med det första förslaget. Som en centralt placerad centerpartist uttryckte det:

– Ådahl skrev hela själv.

Extrastämman i mars, då förslaget skulle antas av medlemmarna, blev relativt odramatisk och programmet godkändes utan någon större debatt.

Om det var något som Annie Lööf och partiledningen hade insett efter idéprogramsbråket så var det landsbygdsfrågans betydelse. Det var den som enade partiet. I det här läget var den helt enkelt livsviktig.

Den insikten fanns hos alla inblandade när man under hösten samma år började sätta upp ramarna för valstrategin. Partiets verkställande utskott träffades på riksdagskansliet med jämna mellanrum. För det mesta satt Michael Arthursson också med. Och ibland plockade man in Martin Ådahl. Den pensionerade opinionsexperten Arne Modig hyrdes in och maskineriet gick snart på högvarv. Vilka målgrupper kunde man nå? Vilka frågor såg dessa människor som viktiga? Och vilka sakpolitiska områden skulle man kunna profilera sig inom? Det visade sig vara få. Partiet låg som en matta med lågt förtroende i princip i alla frågor. Men någonstans var man tvungen att börja. Och visst syntes en liten topp på landsbygdsfrågan i diagrammet?

Utgångsläget var tufft, kunde man snabbt konstatera. Idéprogramsdebatten låg fortfarande som en våt filt över partiet. Alliansens möte i Maramö hade blivit ett fiasko. Opinionssiffrorna var usla. Partiledarens förtroendesiffror likaså. Samtidigt närmade sig supervalåret med stormsteg. Michael Arthursson, som var kampanjledare i valrörelsen 2010, förstod att man var tvungna att profilera sig smalt. Han fick medhåll från Annie Lööf och Martin Ådahl.

– Det var inte läge att hugga i gång med välfärdsfrågor, så vi valde helt enkelt de frågorna vi redan kunde, säger en högt uppsatt centerpartist.

Martin-Adahl

Direkt i elden. Den tidigare journalisten Martin Ådahl började som chefsekonom i centern när det blåste som värst efter julhelgen 2012.

Man bestämde att partiet skulle hålla sig till tre frågor – miljö, småföretagande och landsbygd. De som ville annat fick vika sig. Välfärdsfrågor som skola och vård var visserligen sådant som väljarna prioriterade högst. Men i de frågorna hade centerpartiet i princip noll trovärdighet och därmed skulle man inte vinna några väljare på att skylta med dem.

Omställningen innebar lite i konkret förändring av politiken. Men till sin profil var det en helomvändning jämfört med idéprogrammet. De som ville profilera centern som ett mer ideologiskt storstadsorienterat högerparti fick nu snällt sitta tyst i klassen.

Nu behövde man en person som kunde det där med kommunikation och förstod hur politiken fungerade inifrån. Den 1 oktober rekryterades Ola Spännar, en glasögonprydd 39-åring som arbetat på olika pr-byråer och tidigare varit vice ordförande för centerstudenter, som ny kommunikationschef. Hans uppgift blev att arbeta fram en valkampanj enligt en lång kravlista som Annie Lööf och hennes närmaste hade slagit fast. Kampanjen skulle fungera lokalt, mobilisera internt, fånga ursprunget i landsbygden och rymma partiets värderingar om självbestämmande, hållbarhet och företagsamhet. Och framför allt: den skulle hålla för båda valen.

Valet föll på parollen »närodlad politik«.

I januari, knappt fyra månader före EU-valet, var det dags att presentera kampanjen på kommundagarna i Malmö. Medlemmarna blev så entusiastiska att de använde bibliska termer. En beskriver det som en uppenbarelse. En annan pratar om en sorts halleluja-stämning.

– Det där med vilket budskap man använder sig av i valrörelsen kan lätt ses som kosmetika. Men där och då var det mycket viktigare än så, säger riksdagsledamoten Emil Källström.

Medlemmarna kände sig helt enkelt trygga med parollen »närodlad politik«. Något som inte var självklart. I tidigare val hade kommunpolitiker runt om i landet tagit fram egna hemsnickrade kampanjer när de inte gillat idéerna från Stockholm.

– Men detta var klockrent, säger Harald Lagerstedt, partiets gruppledare i Varberg.

En försiktig optimism spred sig på mötet i Malmö. Socialliberaler som fortfarande grämde sig över idéprogrammet kunde nu lämna konflikten bakom sig. Kommunpolitiker som undrat vart partiet egentligen var på väg fick en aha-upplevelse. Och gubbar i rutiga skjortor som frågat sig om Annie Lööf verkligen var intresserad av traditionell centerpolitik kunde andas ut. Centerpartiet skulle nog överleva trots allt.

Samtidigt kom opinionsinstituten med allt dystrare mätningar. Två veckor efter mötet i Malmö presenterade Sifo en mätning där partiet hamnade på 2,8 procent – den sämsta siffran någonsin sedan institutet började mäta väljaropinionen. Till och med kärnväljarna på landsbygden svek.

Ola-Spannar

Skapade budskapet. Med Ola Spännar, tidigare pr-konsult och vice ordförande för centerstudenter,  som ny kommunikationschef fick centerpartiet en person som behärskade
både politik och att kommunicera.

Sakpolitiskt nådde partiet heller inga större framgångar. Att Livsmedelsverket lyssnat på centerpartiets protester mot förbudet att sälja opastöriserad mjölk och lovat att först göra en fördjupad analys, resulterade visserligen i rubriker att partiet räddat ostkakan. Men i andra, viktigare frågor, blev partiet gång på gång överkört av moderaterna.

Och så närmade sig EU-valet. Eller ödesvalet, som någon kallade det. För om centerpartiet skulle förlora sitt enda mandat, skulle det bli svårt att få i gång valarbetarna inför höstens val.

Utöver sina tre huvudfrågor hade partiet bestämt att profilera sig som euromotståndare. Martin Ådahl argumenterade att man på så vis skulle skilja ut sig från resten av allianspartierna. Hur detta hängde ihop med »närodlad politik« var svårt att svara på. Problemet var också att centerpartiet i stort sett var ensamt om att prata om euron. Och utspelet sågades av experter.

– EMU-frågan är väldigt död just nu, sa statsvetaren Malena Rosén Sundström till Svenska Dagbladet.

Saken blev knappast bättre av att Kent Johansson – partiets toppkandidat som själv var EMU-förespråkare när det begav sig – i en svajig radiointervju tvingades förklara varför han ändrat ståndpunkt. För att inte tala om partiledarens eget krängande. Annie Lööf hade röstat nej i folkomröstningen, sedan ändrat sig i en tidningsintervju några år senare och nu alltså ändrat sig tillbaka igen.

Internt var man inte förvånad över att utspelet hånades. Man visste att frågan var apart. Ändå hade man hoppats på en betydligt hetare debatt. Men medierna ville hellre prata om den gamla partiledaren Maud Olofssons roll i Nuonaffären. Partiledningens oro växte. Enligt opinionssiffrorna såg partiet ut att tappa sitt enda mandat i Bryssel. Hur skulle man lyckas vända det här?

Med lite tur, visade det sig.

Den 19 maj, sex dagar före valet, skrev Dagens Nyheter om att fyra personer i Danmark dött av de resistenta bakterier som danska grisar bär på. Nyheten spred sig snabbt och plötsligt rasade hela Sverige mot antibiotikastinna grisar och kuperade knorrar.

Kandidaterna till EU-valet var inte sena med att haka på upproret. Kristdemokraternas Ebba Busch anmälde Danmark för brott mot EU:s djurskyddsregler medan folkpartiets Marit Paulsen tryckte på att hon redan lyft upp problematiken i Bryssel och vill fortsätta driva frågan.

Men ingen gick in för grisarna lika hårt som centerpartiet.

Fredrik Federley, trea på partiets lista och som drev djurskydd som en av sina kampanjfrågor, kritiserade Marit Paulsen för att agerat för lamt. Han startade en namninsamling för att bevara knorren. I ett öppet brev kritiserade han det tidigare miljöpartistiska språkröret Åsa Domeij, numera ansvarig för miljöfrågor på Axfood, för att kränga billig dansk fläskfilé som veckans erbjudande.

Annie Lööf skrev i sin tur ett öppet brev till danska grisbönder och föreslog att länder som fuskade skulle straffas med indraget jordbruksstöd. När butikskedjor började bojkotta danskt fläsk, lanserade kommunikationsavdelningen hashtaggen #grislöftet.

Och plötsligt hände det som centerpartiet hade drömt om i flera år. En av deras frågor flög! Så kom valdagen. Partiet hamnade på 6,5 procent och gjorde sitt bästa EU-val på 19 år. En storseger för ett parti som darrat på riksdagsspärren.

Internt betydde den blygsamma framgången allt, förklarar partisterna så här i efterhand. Utan den hade valarbetarna aldrig orkat kämpa.

Och kanske ännu viktigare än själva opinionsframgången var det som grisfrågan bekräftade för ledningen och de olika falangerna: återgången till landsbygdsprofilen hade varit rätt beslut.

Nu väntade den riktiga valrörelsen och det uträknade partiet var tillbaka i matchen.

Till skillnad från många andra partier, som delvis la om inriktningen inför riksdagsvalet, fortsatte centerpartiet arbeta i samma riktning som tidigare. Och efter sommaren hände någonting. De interna mätningarna visade att partiet var på väg uppåt. Partiledningens nerver låg på helspänn. Inget fick gå fel. Martin Ådahl, som ansågs ha förmågan att gå genom rutan, slängdes in i en debatt om arbetsmarknad i stället för riksdagsledamoten Annika Qarlsson.

»Ta tillbaka det!« skrek Ådahl, när vänsterpartiets Ali Esbati kallade städföretagens anställda för tjänstefolk, i en annars ganska trist debatt. Bråket blev en snackis och internt sågs det emotionella utbrottet som en succé.

Söndagen därpå var det dags för ekonomidebatt i SVT. Återigen fick Ådahl hoppa in medan Per Åsling, partiets ekonomisk-politiske talesperson, klev åt sidan.

– Det är klart att centerpartiet inte gärna lämnar över en debatt till en tjänsteman, det sitter rätt långt inne att göra det. Men det hängde på ganska mycket då, säger en centerpartist.

Men framför allt var det Annie Lööf som uppmärksamheten riktades mot de sista veckorna. Med en trött statsminister vid sin sida, såg hon sin chans att ta större plats. Hon bråkade med Jonas Sjöstedt om vinster i välfärden, anklagade språkrören för att vilja avskaffa tillväxten och opponerade sig mot det mesta Stefan Löfven sa. Vänsterfolk twittrade om att hon tagit rollen som alliansens ledare. Tidningarna, som tidigare hånat hennes sätt att tala i floskler, berömde hennes tydlighet.

Michael-Arthursson

Länkar samman. Partisekreteraren Michael Arthursson fanns med redan innan Lööf tillträdde och har varit central i försöken att hålla ihop partiet.

Centerpartiet är ett av Europas rikaste partier. Det märktes sista veckan. Man köpte upp i princip allt reklamutrymme på järnvägsstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och delade ut nästan två miljoner flygblad.

Fyra dagar före valet kom det centerpartisterna väntat på. Enligt en Sifomätning ökade stödet för partiet till sju procent.

– Det är öppet race nu inför valdagen, sa Annie Lööf till Expressen.

Partiet landade till slut på 6,1 procent. Ändå en enorm framgång för ett parti och en ledare som bara något år tidigare stått på botten.

Centerstudenternas ordförande Hannes Hervieu, som kvällen till ära bar grön slips och en silvrig centernål, var en av dem som hade hoppats på mer. Sju, kanske till och med åtta. Annie hade ju gjort så bra ifrån sig i debatterna. Han tänkte på hur det var i våras, då partiet låg på 2,8 procent. I det ljuset var ändå valresultatet en seger, resonerade Hervieu.

Hur ska man då förstå vändningen?

En förklaring är återgången till landsbygden, som partiet tvingades till efter idéprogramsupproret. Möjligen har man i partiet nu i efterhand gjort dygd av nödvändigheten – partiledningen var tvungen att vika sig för de mer traditionella centerkrafterna.

Det blev ett lyckokast. Gräsrötterna kände igen sig igen och kunde lägga grollet bakom sig. Att Lööf och hennes gäng genomförde omsvängningen och gjorde det så resolut imponerande på hela partiet, även på nyliberalerna som fått stå tillbaka.

Personerna i toppen är heller inte oviktiga. Med rekryteringarna av Martin Ådahl, Ola Spännar med flera stärktes bilden av en partiledning som visste vad den gjorde. Och »närodlad politik« var ett budskap som alla var villiga att arbeta för.

En annan förklaring är framgången i EU-valet i sig. Den stärkte inte bara självförtroendet i de egna leden, segern var också viktig för väljarna. Väljarna gillar vinnare, och röstar ogärna på en förlorare. I samma stund slapp partiet också frågorna om det skrala stödet och om de skulle trilla ur riksdagen.

Den tredje – och kanske viktigaste förklaringen – handlar om Annie Lööf själv, om hennes förvandling från tafflig till kraftfull debattör. Striden om idéprogrammet blev avgörande. Den tvingade henne att förbättra sig.

Och falangerna har sedan dess legat lågt, väl medvetna om att ytterligare en strid kunde ha knäckt partiet.

En sak som utmärker centerpartisterna är att de tänker långsiktigt. Och omständigheterna har öppnat upp för framtida möjligheter. Moderaternas toppduo Reinfeldt och Borg har lämnat, Björklund hänger löst och Göran Hägglunds existens verkar folk ha glömt bort. Dessutom lyckades Annie Lööf under valrörelsen utmärka sig som socialdemokraternas tydligaste motståndare. Och rösterna, den här gången handlade det inte om stödröster. Enligt partiets egna mätningar syns tendenser att man tog väljare från både socialdemokraterna och miljöpartiet. Det är därför partikamraterna är så glada och optimistiska. Eller om man så vill, har hybris.

Det konflikten handlar om nu är vilken väg man ska gå. De finns de som vill hålla igen. Sikta på att bli »spetsiga och vassa i stället för ett stort medelklassparti«, som en centerpartist uttrycker det. Och så finns de som vill bredda sig och prata om fler frågor. Skolan till exempel. Det är de som vill bredda sig som Annie Lööf lyssnar mest på.

– Annies mål är att bli större. Delmålet var att slå valresultatet från förra valet. Men det är ju inte med 6,1, eller 6,6 för den delen, som man kan påverka svensk politik, säger en centerpartist.

Frågan är vad som händer när man ännu en gång öppnar för bredare diskussion. Falangerna har knappast försvunnit. De näpsade Stureplansliberalerna kommer säkerligen att försöka återta förlorad mark. Hur man ska lyckas ha kvar alla under paraplyet och fortsätta växa blir den stora utmaningen.

Folk lär nog påminna Annie Lööf om ambitionen från invigningstalet: 20 procent år 2022.

* Martin Ådahl var med och grundade tidskriften Fokus år 2005. Han lämnade tidningen 2008 för att starta tankesmedjan Fores.

Fakta | Hundra gröna år

Bondeförbundet föds 1910

Lantbrukaren Carl Berglund publicerar ett upprop i sin nya tidning Landsbygden. Det blir startskottet för bondeförbundet – som dock bildas formellt först 1913.

Kohandeln 1933

Socialdemokraterna tvingas göra upp med bondeförbundet. Överenskommelsen kallads »kohandeln« eftersom socialdemokraterna accepterade ett omfattande jordbruksstöd medan bondeförbundet tvingades gå med på statliga insatser mot arbetslösheten.

Klövern gör entré 1942

Partiet antar fyrklövern som symbol.

Koalitionen spricker 1957

Samarbetet med socialdemokraterna upplöses på grund av pensionsfrågan.

Namnbyte 1957

Partiet byter namn till centerpartiet.

Höjdpunkten 1973

Centerpartiet gör sitt bästa val någonsin med 25,1 procent av rösterna.

Första statsministern 1976

Thorbjörn Fälldin blir statsminister. (Partiets första om man bortser från den så kallade semesterregeringen 1936.)

Kärnkraftsfrågan 1978

Regeringen avgår eftersom man inte kan enas kring kärnkraften.

Sammanslagning 1985

Kristdemokraterna och centerpartiet går till val under namnet centern. Valet går dåligt och Fälldin avgår. Efterträdaren Karin Söder blir Sveriges första kvinnliga partiledare.

Johansson avgår 1994

Miljöminister Olof Johansson avgår i protest mot byggandet av Öresundsbron. Övriga centerråd stannar kvar.

Lågvattenmärket 1998

Partiet gör sitt sämsta val någonsin med 5,1 procent av rösterna.

Alliansens moder 2004

Alliansen bildas hemma hos Maud Olofsson i Högfors.

Miljardaffären 2005

Tidningskoncernen Centerpress säljs för 1,8 miljarder och centerpartiet blev Sveriges i särklass rikaste parti.

Annie Lööf tar över 2011

Vid partistämman i Åre i september väljs Lööf till Maud Olofssons efterträdare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera