Chockterapin

Det lär vara en av årets billigaste reklamkampanjer. När det statliga bolåneinstitutet SBAB från i måndags sänkte sin femårsränta med 0,65 procent till 2,1 procent skrevs det spaltmeter i landets medier.

– Närmast chockartad, sa den nye vd:n Klas Danielsson om sänkningen.

Han fick rubriksättarna dit han ville.

Frågan är bara hur mycket sänkningen egentligen betyder för de högt belånade svenskarna. Erbjudandet är inte bara tidsbegränsat till mitten av december – det rör också en försvinnande liten del av bolånemarknaden. De allra flesta väljer betydligt kortare löptider på sina lån.

Det intressanta med kampanjen är i stället att den innebär att SBAB nu är tillbaka på ruta ett, efter flera år av famlande och obeslutsamhet.

För nästan tio år sedan, i april 2005, blev SBAB först med att slopa topplånen – den »översta« delen av lånet som hade extra hög ränta för att kompensera för den risk det innebär att låna ut pengar till hushåll med små kontantinsatser.

Det var en chock i ordets rätta bemärkelse; plötsligt kunde låntagare låna upp till 95 procent av bostadens värde utan att betala en högre ränta än de lägre belånade hushållen. Det ledde till att storbankerna gjorde likadant. I dag anses reformen som ett viktigt skäl till de kraftigt stigande bostadspriserna i Sverige.

Året efter kom det fram att SBAB hade problem med likviditeten. Lösningen blev att politikerna gav SBAB tillstånd att börja med inlåning, alltså att låta folk öppna sparkonton i banken. Tanken var att bredda verksamheten och att få in kapital billigt.

I den här vevan ville den nyvalda alliansregeringen också privatisera SBAB. Som en del i det arbetet fick SBAB så småningom driva bankrörelse och fondverksamhet.

Paradoxalt nog ledde säljplanerna till att det blev dyrare för SBAB att finansiera sig. Anledningen var att de två stora ratinginstituten Standard & Poor’s och Moody’s nedgraderade företaget eftersom staten som garant var på väg bort.

Ett annat problem handlade om att bolaget var alldeles för framgångsrikt med sitt andra uppdrag vid sidan av lönsamhet – att främja konkurrensen. Med aggressiv räntesättning bidrog SBAB till att hyvla ner bolånemarginalerna på hela marknaden. Därmed pressades bolagets egna marginaler så långt att det blev svårsålt.

Samtidigt fortsatte alltså arbetet med att göra om SBAB till en universalbank – med lönekonton, egna kort och egna fonder.

Arbetet slukade pengar. Och i januari i år drog styrelsen i handbromsen. Vd:n Carl-Viggo Östlund, som bara suttit i två år, fick rensa sitt skrivbord på en dag.

Frågan är om beslutet var förhastat. En stor del av arbetet var redan gjort, och det finns ingen spelare som har samma möjlighet som SBAB att ta upp kampen mot storbankerna. Detta eftersom det är just bolånen som brukar vara vägen in när en kund byter bank.

Den missade möjligheten att bli svenskarnas nya bankalternativ sved onekligen hos Östlund.

– Att ha en situation där man är illa omtyckt är inte hållbar. De ligger ju på Ryanairnivå, sa han om storbankerna till Dagens Industri efter att han hade fått sparken.

Men nu är alltså SBAB tillbaka där man var för tio år sedan: som en »utmanare« på bolånemarknaden. Ett tjugotal medarbetare har redan fått erbjudanden om att lämna företaget.

Frågan är bara hur mycket SBAB kan utmana. Trots relativt låga avkastningskrav är företagets listräntor – som inte går att pruta ner – högre än de genomsnittliga utlåningsräntorna i andra banker. Det har lett till att marknadsandelen har gått ner i flera år. Vid den senaste delårsrapporten uppgavs den till 7,3 procent. Det börjar se ut som en ond spiral: ju färre kunder SBAB har, desto svårare är det att hålla konkurrenskraftiga räntor.

För att blåsa liv i företaget krävdes alltså en chockstart. Det var den som kom i måndags.