Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar / Kultur

Yttrandefrihet i praktiken

Trots fina ord sviks konsten gång på gång av dem som borde försvara den.

Dagen efter attacken på den franska satirtidningen Charlie Hebdo, förklarade den konservative New York Times-kolumnisten David Brooks satirikernas och provokatörernas roll i ett civiliserat samhälle. De tar ner »oss« på jorden när vi är högfärdiga och exponerar fundamentalisternas dumhet. Ungefär så.

Ändå armbågar han in dem i gemenskapen och placerar fridstörarna vid samhällets barnbord.

Vid vuxenbordet sätter han de väluppfostrade och smakfulla, de som sedan länge lämnat tonårsprovokationerna bakom sig, som tycker det är barnsligt att reta auktoriteter och göra narr av andras tro.

Det är så man upprätthåller ett slags sunt samhällsklimat utan att idka censur, enligt David Brooks, genom att förläna medborgarna olika typer av status. De vid vuxenbordet erhåller omgivningens fulla aktning, medan barnbordsfolket får hålla till godo med halvdan respekt.

I dessa dagar, när västvärldens representanter rättfärdigt stämplar »Je suis Charlie« i pannan och utlyser sig själva till yttrandefrihetens ädla riddare, kan det vara bra att påminna om det Ian Buruma, professor i mänskliga rättigheter och journalistik, skrev i Dagens Nyheter (13/1). Att demokratier fungerar just för att medborgarna kompromissar, och inte förolämpar varandra.

Jag får anta att David Brooks med sin text som infantiliserar provokatörerna, själv vill illustrera provokationens kraft. Eller hur ska man annars tolka denna förminskning av yttrandefrihetens tabutänjare?

Barnkortet har plockats fram förr. Minns bara Mikael Marcimain och hans spelfilm »Call Girl« – inspirerad av verklighetens bordellhärva på 70-talet, där en kritiserad scen med en sexköpande statsminister, som förmodades vara Palme, klipptes bort, trots att JK la ner fallet.

Ett halvår senare, när DN:s Maria Schottenius ondgjorde sig över skildringen av pappan i Monica Z-filmen, plussade hon också på med »Call Girl«. »Med den konstnärliga fribiljetten uppför sig upphovsmän som bortskämda rikemansbarn.«

Det handlade inte längre om konstnärliga tolkningar, fiktiva rundningar, utan om SANNINGEN. Filmerna berövades all sin metaforiska kraft. Marcimain ville visa de sexutnyttjade flickornas maktlöshet inför politikpamparna. Verklighetens gubbar kände till vad som pågick. »Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior«, flinade Palme i riksdagens talarstol 1978.

Dagen efter terrorattacken på Charlie Hebdo, påminde ETC:s Johan Ehrenberg om hur tecknare på den svenska radikala satirtidningen Puss – Lars Hillersberg, Lena Svedberg och Ulf Rahmberg – anklagades för antisemitism, sexism och osmaklighet. »Som om världen vi lever i handlar om att skydda maktens anständighet«.

När »Call Girl«-debatten begav sig förde Martin Jönsson, då kulturchef på SvD, en nitisk kampanj mot filmen. Påhejad av resten av etablissemanget.

Kära yttrandefrihetsivrare och konstens försvarare, var höll ni hus då?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera