Backflopp

Text:

Foto: Nisse Schmidt/TT.

För att bli ihågkommen behöver man inte vara bäst. Vid OS i Calgary 1988 hamnade den brittiska backhopparen Michael Edwards på sista plats, både i den stora och lilla backen. Han var ovanligt sist, inte ens om man hade dubblat hans poängsumma hade han undvikit bottenplaceringen. Men publiken jublade och »Eddie the Eagle« vann hela världens hjärtan.

Den Internationella olympiska kommittén var inte lika road. De tyckte att han förlöjligade sporten och införde därför en ny regel: olympiska tävlanden måste ha deltagit i internationella tävlingar och i dessa placerat sig på den översta tredjedelen eller rankas bland de 50 bästa backhopparna i världen.

Vem som kom näst sist i samma OS är det dock inte lika många som minns. Han hette Espen Bredesen. Hemma i Norge döpte de som ville vara elaka om honom till »Espen the Eagle«.

Fem år senare fick »Espen the Eagle« emellertid sin revansch, i ett VM. I första omgången flög han iväg 125,5 meter, nio meter längre än det då gällande back-rekordet. Det räckte till ett guld. För svenskarna gick det sämre. I lagtävlingen hamnade Sverige på nionde plats av 14 tävlande nationer. Av åtta norska hopp var det kortaste 101 meter. Det bästa svenska var 102 meter.

Backflopparna, buade publiken åt svenskarna. En genant historia, skrev tidningarna. Speciellt eftersom världsmästerskapen ägde rum på hemmaplan i Falun.

I år, 22 år senare, ser förutsättningarna för att de svenska backhopparna skulle slå sig in bland världseliten inte mycket bättre ut. Backhoppning hör i dag till de minsta sporterna i landet sett till antalet utövare. Bara drygt femtio personer ägnar sig åt grenen, enligt Svenska Skidförbundet. Anledningarna är flera.

Dels har man varit dålig på att förvalta backhoppningens historiska arv. Sporten har sitt ursprung i Norge och den första backhoppstävlingen anordnades i Trysil 1862. Ett par årtionden senare kom sporten till Sverige men det var först framåt femtiotalet svenskarna slog sig in bland världseliten. 1985 blev ett särskilt minnesvärt år i svensk backhoppningshistoria. Det var året då en 19-åring från lappländska Koskullskulle under ett träningspass i Falun inte orkade hålla ihop benen som gled isär och bildade ett V. Det såg så pass lustigt ut att åskådarna började skratta. Men när ynglingen landade visade det sig att han hoppat 90 meter, 20 meter längre än vad han brukade hoppa.

Jan Boklöv, som ynglingen hette, finslipade stilen och fyra år senare vann han världscupen.

– Tyvärr tog vi inte vara på intresset som uppstod när Boklöv var som störst och åren efter det då vi hade andra hoppare som tog världscupsegrar, säger Anders Lind, tävlingsledare för backhoppning vid skid-VM i Falun.

Att få i gång en återväxt på begåvade hoppare i dag, när sporten krympt till att vara nästintill obefintlig, är betydligt svårare. Eftersom utövarna är så få är det svårt att hitta sponsorer. De unga talangerna som vill fortsätta med sporten får jaga tävlingar utomlands, och det kostar mycket pengar. Dessutom finns det inte särskilt många hoppbackar kvar i landet.

Trots att Sverige inte kan räkna med några topplaceringar i VM som börjar nästa vecka, tycker Anders Lind att det finns goda skäl att bänka sig framför tv:n.

– Det är en otroligt tittarvänlig sport. Tävlingen tar ungefär 90 minuter och det går mindre än en minut mellan varje hopp. Det är fascinerande att se hopparna flyga. Allra bäst är det förstås att vara på plats i Falun, att stå nära backen och känna vinddraget. Då får man en känsla av att de verkligen flyger.

Fakta | Så funkar det

De tävlande gör två hopp var och får poäng för stil och längd. Stilpoängen delas ut efter vissa normer, såsom luftfärd, landning och färd ner mot bromsplanen. Fem domare delar ut max 20 poäng, varav högsta och lägsta poängen tas bort och de tre återstående summeras.