Kultur

Inte din flickvän

Karolina Ramqvist får ­räkna med att ställas till svars för sin nya roman.

Det är en kall januaridag för två år sedan. Karolina Ramqvist har åkt till stadsbiblioteket i Uppsala för att prata om sin nya roman »Alltings början«. Hon sitter i en halvobekväm skinnfåtölj, och i en annan sitter reportern från P4 Radio Uppland som vänder sig mot författaren med ett påstående formulerat som en fråga: »Den här nya boken, den börjar och slutar i sängen?«

Karolina Ramqvist fortsätter att vara helt tyst en stund, den långa sidbenan nästan som ett insynsskydd mot publiken medan hon tittar ner på sina ben. »Gud, det har inte jag tänkt på, ja?«

Kanske är det inte ett särskilt märkvärdigt ögonblick, men det är väldigt talande. Den här reportern som ansträngt sig för att hitta en nyckel som kan börja låsa upp romanen redan från första frågan, och Karolina Ramqvists undanglidande hållning som slutar nästan i en motfråga.

Det som de flesta känner till om henne är att hon en gång för femton år sedan publicerade ett surt brev hon fått från Ulf Lundell efter att hon skrivit en negativ recension av hans coffeetablehistoria »Notbok« i antologin »Fittstim«. Det var upprinnelsen till ett stort kulturbråk som gjorde henne till en av portalfigurerna för den nya, unga och starka 1990-talsfeminismen.

Den bilden av henne fortsätter hänga kvar. Den häftar sig fast i kritiken och läsningen av hennes romaner. Karolina Ramqvist förväntas ha en tydlig agenda. Men frågan är om hon hade det ens då. Går man tillbaka och läser texten i »Fittstim« så ser man att den, precis som så många andra av hennes texter, faktiskt är sökande och prövande den också. Väldigt långt ifrån någon agitatorisk retorik.

Hennes vanligaste svar i alla intervjuer hon gett genom åren är »jag vet inte«.

Så frågan är: Vem är egentligen Karolina Ramqvist?

Hennes två senaste romaner skiljer sig mycket åt när det gäller både personer, miljöer och stil. »Flickvännen« från 2009 är ett kammarspel som utspelar sig i en nybyggd mångmiljonvilla under tre dagar. Här bor Karin, som väntar på sin pojkvän John, som just då är ute på ett av sina uppdrag, ett värdetransportrån. Det är sånt han jobbar med. Språket är svalt och återhållet, hårt nedstruket.

Karin är inte Karolina Ramqvist, trots att flera faktiskt läst det så. I en intervju i P3 säger en av programledarna hela tiden »du« till författaren när hon egentligen pratar om romanens Karin. Ramqvist har också berättat att TV4 ringt och varit väldigt intresserade av att hon skulle ställa upp och berätta om hur det är att leva med en värdetransportrånare. Det vet hon naturligtvis ingenting om.

Och även om de flesta greppar att Karin är en fiktiv person så är det ändå många av dem som vill göra Karolina Ramqvist till talesperson för alla som är som Karin. Den vanligaste frågan hon får i samband med släppet av »Flickvännen« (förutom kanske »Hur mycket av Karin är du?«) är: »Varför dras vissa kvinnor till kriminella män?« Hon svarar tålmodigt: »Det finns nog lika många svar på det som det finns kvinnor som gör det.«

Åter andra vill att Karolina Ramqvist offentligt ska ta avstånd från det våld som den fiktiva personen Karin ger sitt passiva samtycke till genom att leva med sin pojkvän. »Några sådana krav ställs nog aldrig på till exempel Jens Lapidus«, resonerar hon i en radiointervju. Olika recensenter spekulerar i olika förklaringar till varför Karin lever som hon gör. När hon själv konfronteras med förklaringsmodellerna försöker hon oftast nyansera bilden. »Jag vet inte …«, »Det är en bild som är lite krånglig …«, »Det är nog mer komplicerat än så …«.

»Alltings början« är en helt annan bok, stilen är öppnare och vildare, handlingen utspelar sig under många år och personer och miljöer vandrar obekymrat in och ut på sidorna. Den handlar om Saga, som växer upp med sin 68-feministiska mamma och långsamt gör staden Stockholm till sin, erövrar den och blir vuxen. Framför allt handlar det om hennes relation till den betydligt äldre festfixaren Victor Schantz, som hon är förälskad i och besatt av, även om han behandlar henne som skit.

Kritikerna hyllar romanen, men samtidigt bekymrar de sig för Saga. Vad är det här för sorts feminism egentligen, att låta henne tråna efter ett sånt as?

Det handlar överlag mycket om huruvida hennes huvudpersoner är offer eller inte. Också den bilden vill hon nyansera, den är för enkel. Till Fokus säger hon i en intervju, apropå »Alltings början«: »Det finns en väldig problematisering av unga kvinnors sexualitet och kroppslighet, och man vill hela tiden prata om unga kvinnor som offer när det kommer till sex. Men det finns ju väldigt mycket svärta i sexualiteten, liksom i livet över huvud taget.«

Det är som om alla förväntar sig saker av Karolina Ramqvist. Kanske beror det på att hon är kvinna, kanske på att hon är feminist, kanske på att man fortfarande tänker på henne som debattör. Kanske på hela den kombinationen. Det finns en förväntan på föredömlighet, moralisk uppbygglighet, både på henne och på hennes romangestalter. Och när den inte uppfylls fyller somliga i sina egna förklaringsmodeller i fiktionens tomrum, medan andra blir indignerade eller besvikna.

Vad Saga och Karin har gemensamt är att de gör vad de kan för att få vad de begär. De använder hela det manöverutrymme som deras respektive sociala sammanhang ger dem, och kniper dessutom åt sig lite till, för att försöka få tag på de saker som de mest av allt åtrår. I Karins fall är det trygghet, känslomässig och ekonomisk. Hon vill ha någon som tar hand om henne, och hon vill att allt omkring henne ska vara nytt och obefläckat, som på hotell.

I Sagas fall är det en sorts erfarenhetserövring: hon samlar på upplevelser i livet ungefär som hon samlar namnen på alla män hon ligger med i en anteckningsbok. Och mest av allt vill hon ha Victor Schantz, även om man som läsare vill skrika åt henne att låta bli.

Den politiska och kulturella samtidsandan tycks bli alltmer otålig med frågor, den vill ha svaren och lösningarna direkt, en moralisk jämvikt som uppnås innan den sista sidan är läst eller åtminstone en förklaring till varför det inte blir så. Annars uppstår en obalans som skapar oro. Men Karolina Ramqvist kommer inte med lösningar, tvärtom. Hennes böcker är konstnärliga undersökningar av maktförhållanden, lika ojämlika som verklighetens. Uttolkarna svarar på oron med att försöka stuva in både henne och hennes romanfigurer i olika fack där saker och ting ibland inte hör hemma.

Saga och Karin drivs båda framåt av ett inre tvång, men vad det tvånget kommer ifrån, det vet man inte riktigt. Ramqvist avstår medvetet från att hjälpa till med psykologiska förklaringsmodeller, hon vill hålla allting öppet, ibland så konsekvent att själva berättelserna blir lidande. Det kan helt enkelt bli svårt att helt och fullt förstå varför huvudpersonerna beter sig som de gör.

Den aktuella romanen »Den vita staden« stakar ut en ny riktning. Den är en fristående fortsättning på »Flickvännen«, och vi återvänder till Karin. Nu har sommaren blivit vinter, allt det kontrollerade har blivit kaos, hon är hjälplös och utsatt, pojkvännen är försvunnen, hennes hem och ägodelar på väg att beslagtas, hennes pengar håller på att ta slut. Man får till slut nästan Dostojevskijvibbar av allt ångesttrampande i snömodden, allt sökande efter nåd.

Det manöverutrymme som Karin hade skaffat sig i »Flickvännen« har nu krympt så mycket att hon inte längre har råd att försöka tillfredsställa några begär. Vad det börjar handla om nu är hennes behov. De två begreppen har en tendens att blandas ihop, men egentligen är de väldigt olika. Behoven måste man uppfylla, annars dör man. Begären kan man tänka på först därefter. Men behoven kan också uppfyllas, medan begären är utan slut. Behoven är också knutna till den egna kroppen, och det är väldigt mycket kropp i »Den vita staden«. Svett, urin, snor, bröstmjölk.

Ja, Karin har fått ett spädbarn att ta hand om, som en tydligast möjliga understrykning av att människan inte bara är en fri och rationell individ som vill uppfylla sina begär utan minst lika mycket ett utlämnat flockdjur som är svagt och beroende av andra.

Karin är långt ifrån någon Mama-mamma. Verkar distanserad från ungen, drar kokain, röker inomhus. Det skulle inte förvåna om Karolina Ramqvist också den här gången kommer ställas till svars för att ha skrivit fram en kvinna som brister i föredömlighet.

»Det finns något väldigt meningslöst i litteraturen som är väldigt viktigt, tycker jag«, säger Karolina Ramqvist i en intervju med webbmagasinet Popmani. »Böcker behöver inte ha ärenden eller budskap eller led. De behöver inte förändra världen, utan det kan bara handla om att man vill läsa.«

Det tog ungefär tjugo år innan generation »Fittstim« på 1990-talet började ifrågasätta, komplicera och vidareutveckla sin föräldragenerations rödstrumpefeminism. Nu har det gått ytterligare tjugo år. Ändå tycks det fortfarande ligga saker i vägen för att Karolina Ramqvist ska få uppfattas som det hon är – en författare som undersöker saker och som hellre väcker frågor än ger svar, med romanfigurer som inte är kvinnliga förebilder utan mer som levande människor bara. Eller bara och bara?

 

KULKarolina2

Fakta | Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist föddes i Göteborg 1976 men växte upp i Nacka. Hon startade tidningen Plebs tillsammans med några kompisar på gymnasiet och hoppade av skolan. Sedan dess har hon skrivit för bland annat Aftonbladet och DN och varit chefredaktör för tidningen Arena. Hennes första bok »När svenska pojkar började dansa« utkom 1997, varpå hon gett ut flera romaner. Hennes senaste, »Alltings början« (2012), blev en stor kritikerframgång. »Den vita staden« som ges ut i mars är en fristående fortsättning på »Flickvännen« (2009) som dramatiseras för Stockholms stadsteater under 2015.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera