Blekingemodellen

Det är ganska exakt en sjättedels jordklot mellan Hyderabad och Karlskrona. Mellan den anrika indiska mångmiljonstaden och den lilla örlogsorten.

Det är ett år sedan Sindhusha Marakani flög den vägen. Nu älgar hon nedför trapporna till matsalen i Blekinge tekniska högskola. Hon passerar den tio meter höga väggmålningen där en flicka försöker styra fem lekande vargar med tunna trådar som koppel – ett verk tänkt att symbolisera den akademiska friheten. Utanför ytterväggarna av glas vaggar badbryggan i Studentvikens glittrande vatten.

Ett drygt år av minnen har hon hunnit samla här. Från de långa pluggdagarna i biblioteket till sommarens svala bad utanför. Numera ägnar hon det mesta av sin tid åt examensarbetet på Karlskronaföretaget Compuverde.

– Karlskrona är mitt andra hem. Det är väldigt lugnt här ute, men inne i stadskärnan är det mer energi, säger hon.

Det var här hon blev vuxen på riktigt. De första åren på universitetet, hemma vid JNTU College of Engineering i Hyderabad, bodde hon hemma hos mamma och pappa. Flytten till Sverige var också första flytten till ett eget hem.

– Det var min pappa som uppmuntrade mig att göra det. Han hade själv bott utomlands som ung och förstod hur värdefullt det är att utsätta sig för en annan kultur. Delvis för att det gör en mer attraktiv för arbetsgivare i it-branschen, som är en global bransch. Men också för att det är roligt. Ett äventyr.

Nu är Sindhusha Marakani den trygga vägvisaren. För några veckor sedan anlände ytterligare 200 indiska studenter till högskolan.

– Vi hjälper dem med praktiska frågor. Jag och de andra mentorerna serverade indisk välkomstmiddag i aulan, berättar hon.

SindhushaMarakani

Blekinge tekniska högskola hör till de högskolor i Sverige som har högst andel internationella studenter. Bland universitetets drygt 3 000 studenter är nästan 400 inresta från ett annat land denna vårtermin. Tillsammans blir de 70 olika nationaliteter. Merparten av de internationella studenterna kommer ifrån länder utanför Europa, trots studieavgifter på 100 000 kronor per år.

Visserligen har tekniska högskolor en fördel eftersom deras utbildningar generellt sett är mer internationellt överförbara än utbildningar i samhällsvetenskap, humaniora eller juridik. Mer anmärkningsvärt är att den lilla högskolan vid Studentviken ligger i klass med KTH i Stockholm och Chalmers i Göteborg.

Vad beror det på? Ett viktigt svar finns hos en före detta student från Hyderabad.

Men historien börjar redan på nittiotalet.

Blekinge tekniska högskola grundades 1989 och var redan från början inriktad på tillämpad it. Rektor var sölvesborgaren och telekommunikationsvetaren Per Eriksson, som senare skulle bli chef för innovationsmyndigheten Vinnova och därefter för Lunds universitet. Han bestämde tidigt att forskare skulle rekryteras internationellt och att man inte skulle lägga så stor vikt vid om de kunde undervisa på svenska. Därmed hade universitetet tidigt en rad kurser på engelska som kunde sättas ihop till hela program.

Och så uppstod det ett behov. Med it-kraschen sjönk söktrycket på it-utbildningar från svenska studenter hastigt i början av 2000-talet. Ungefär samtidigt efterträddes Per Eriksson av Lars Haikola, lundensaren som senare skulle bli landets universitetskansler och som i dag är regeringens utredare över utbudet i högre utbildning.

Lars Haikola oroade sig för att regeringen skulle skära ner på högskolans utbildningsplatser. Samtidigt hade ryktet om högskolan i Sverige med gratis dataingenjörsutbildning börjat sprida sig över världen. Medan svenskarna valde bort BTH ökade ansökningarna från länder som Indien, Nigeria och Pakistan.

– Så det var ett ganska krasst beslut, säger Lars Haikola i dag.

– Det enda som egentligen behövde göras var att skapa en smidigare apparat för ansökningarna.

Sagt och gjort. BTH blev första högskola i Sverige med att utveckla en elektronisk anmälningssajt där internationella studenter precis som svenska kunde sovra i kursutbudet och skicka in sin ansökan. Det räckte. Efter några år var antalet ansökningar uppe i 25 000. Bara en bråkdel av dessa studenter kom till slut, men även det antalet ökade snabbt.

– Det behövdes inga särskilda rekryteringsinsatser. Jag minns exempelvis en kinesisk student som sökt på nätet tills han hittade den perfekta utbildningen för en dataingenjör. Sedan tog han tåget över jorden till Blekinge, säger Lars Haikola.

Medan stora universitet jobbade med bilaterala utbyten med stora utländska universitet och eftersträvade balans i antalet utresande och inresande studenter, tog BTH medvetet in betydligt fler utländska.

– Vår grund för rekrytering var en annan. BTH:s tekniska inriktning var attraktiv över hela världen, och det fanns inte så många ställen i världen där man kunde utbilda sig gratis till it-ingenjör, säger Lars Haikola.

Men det var inte bara en blekingsk trend att antalet internationella studenter växte. Under 2000-talet ökade antalen inresande studenter i Sverige från omkring 20 000 i början av årtiondet till 46 700 under topp-året 2010/2011. Under samma period ökade antalet svenska studenter som studerade utomlands också, men bara med omkring 4 000 personer.

Det var inte okontroversiellt. Inom politiken höjdes röster mot att svenska skattebetalare skulle betala utländska studenters utbildning. Argumenten stärktes av att studentvisumet gick ut direkt efter examen, vilket gjorde det svårt för studenterna att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. För högskolorna började det bli ett problem att det inte fanns någon tröskel för att skicka in en ansökan.

– Mängden ansökningar blev svårhanterlig, samtidigt som det var svårt att bedöma seriositeten hos någon som skickar in ett formulär från andra sidan jordklotet, minns Lars Haikola.

På motståndarsidan menade bland andra starka näringslivsföreträdare att studenternas kompetens behövdes i Sverige om man bara kunde förbättra möjligheterna för dem att stanna efter examen och att de internationella studenterna blev goda ambassadörer för Sverige. Och den förre socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson betraktade avskaffandet av gratis utbildning för utomeuropéer som en indragning av en sorts bistånd. Men protesterna räckte inte.

2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning om studieavgifter, som togs över av den moderata högskoleministern Tobias Krantz. 2011 infördes studieavgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet. Studenter som sökte sig till Sverige skulle själva betala hela kostnaden för sin utbildning. I de avgiftsbefriade utbytesprogrammen stärktes kravet på balans – det fick i princip inte komma in fler utländska studenter än att de ersatte de svenska studenter som reste ut. Antalet internationella studenter i Sverige rasade. Särskilt studenterna från afrikanska länder försvann.

För BTH var beskedet om studieavgifterna inte oväntat, men bistert. När regeringen drog bort pengarna som gått till internationella studenters utbildningsplatser försvann hela program. Och skulle man skicka ut så många studenter som man tog in skulle man i stort sett behöva tömma hela högskolan.

En internationell miljö är dessutom ett viktigt kriterium när man bedömer kvaliteten på utbildning och forskning. Ett universitet som inte lyckas attrahera duktiga studenter och forskare från andra länder står inte högt i kurs, vare sig i rankningar eller i högskolevärldens egna utvärderingar. De svenska universitetens uttalade mål är alltså inte att tjäna pengar på de internationella studenterna – det är rentav förbjudet att ta ut ett högre pris än att det täcker kostnaderna – utan att locka så många högkvalificerade studenter som möjligt.

Och när universiteten tog sina första stapplande steg ut på den globala utbildningsmarknaden såg BTH inte precis ut att ha förutsättningarna för sig.

Den gängse modellen för att locka internationella studenter var snarare den som den före detta BTH-rektorn Per Eriksson kunde stoltsera med på Lunds universitet. På grund av sin storlek och sina forskningsframgångar var universitet högt rankat. Det hade redan väletablerade utbyten med andra utländska universitet. Och med välrenommerade utbildningar i hållbar utveckling och mänskliga rättigheter norpade universitetet åt sig en stor andel av de stipendier som regeringen avsatte för utländska studenters avgifter. Dessutom satsade man stora pengar på marknadsföringsturnéer i Asien.

De här fördelarna saknade BTH. Den lilla högskolan låg varken i en populär metropol eller i en känd studentstad. Den fanns inte på de stora rankningslistorna och deras studenter hade inte lika lätt att få del av regeringens stipendier. Budgeten för marknadsföring mot utländska studenter var mager. Det som varit själva säljknepet hittills – att utbildningen var gratis – var borta.

Men nöden är uppfinningarnas moder. Och det var nu det som i högskolekretsar kallas för Blekingemodellen föddes.

Det är här som en elektroteknikstudent från Hyderabad kommer in i bilden.

guruduttvelpula

2006, samma år som utredningen om studieavgifter tillsattes, avslutade Gurudutt Kumar Velpula sin magisterexamen vid BTH. Parallellt med intresset för internet och telekom närde han en helt annan dröm.

– BTH var redan känt i Indien. Det är världens sjätte bästa universitet på mjukvaruteknik. Jag ville att vi skulle rekrytera toppstudenter genom att samarbeta med ansedda universitet i regioner som är intresserade av it-kompetens.

Poängen var att det var universiteten som skulle övertygas. Inte studenterna.

– Vart och ett av de här universiteten är ett nätverk på 200 000 studenter. I stället för att försöka åka på mässor och fånga upp enstaka studenter, ville jag ha ett ömsesidigt samarbete med universiteten.

Gurudutt Kumar Velpulas koncept var enkelt: studenterna läser ett femårigt program vid sina ordinarie universitet i Indien. De sista tre terminerna läses vid BTH.

Samtidigt kom Maria Engelmark, högskolans internationaliseringsansvariga, på en idé. I stället för att begränsa antalet indiska studenter i utbytena med indiska universitet, föreslog hon att utbytesavtalen skulle få en ny skrivning: de indiska universiteten skulle helt enkelt betala studieavgiften för de extra studenterna. På så vis fick man till en modell där man kunde följa den nya lagstiftningen utan att studenterna skrämdes iväg med en avgift på hundra tusen kronor på ett bräde.

Det grymtades lite från andra universitet. På Lunds universitet dömde juristerna ut förslaget som regelvidrigt. Men utbildningsdepartementet godkände idén. Och så föddes det program som Sindhusha Marakani läser på i dag, och som i år ökat med ytterligare 200 indiska studenter.

I dag arbetar Gurudutt Kumar Velpula som ansvarig för det indiska utbytesprogrammet. Han reser till Indien några gånger om året för att samtala med universiteten.

– De indiska universiteten är ovanligt positiva till internationalisering, eftersom det byggt landets tillväxt. Eftersom de stora it-företagen drivs från Europa och USA är det viktigt att studenterna blir anställningsbara globalt.

Jämfört med tidigare, när merparten av studenterna kom på egen hand, är det också lättare att höja kvaliteten på servicen så att studenterna kan koncentrera sig på utbildningen.

BTH står exempelvis för att ordna boende.

– Och från och med i år får de indiska studenterna förberedelsekurser i svensk kultur, språk och studieteknik redan på plats i Indien, berättar Gurudutt Kumar Velpula.

Blekingemodellen är rosad. Den hyllas av de lokala arbetsgivarna, och den före detta rektorn Per Eriksson talar om Maria Engelmark som »ett geni«. Men den är inte ett alexanderhugg för alla problem.

Jon Widén är ordförande för Blekinge studentkår och är studenternas representant i högskolestyrelsen och internationaliseringsråd. Han slår sig ner i en stol i högskolans konferensrum och sammanfattar kort:

– För de studenter som kommer inom ramen för samarbeten har det blivit bättre. Men för de studenter som kommer på egen hand har situationen försämrats.

I samband med att antalet internationella studenter sjönk efter studieavgifternas införande var det inte bara utbildningsprogram som lades ner. Samma öde drabbade den särskilda internationella avdelning som tidigare haft personal som bistått alla utländska studenter i praktiska frågor, berättar han. På samma vis garanterar universitetet bara bostad för internationella studenter inom samarbetsavtal.

– Bostadssituationen ser ut att bli tuffare för studenter generellt, men det är såklart värre om man kommer hit från andra sidan jorden. En gång fick jag erbjuda en student att sova på kårexpeditionen, säger han.

Dessutom är det inte helt lätt för studenter som inte talar svenska att förbättra sina villkor. Internationella studenter har svårt att bli representanter i högskolans råd, eftersom myndighetsspråket är svenska.

– Jag upplever det som ett problem att det internationella rådet i praktiken inte kan ha en studentrepresentant som själv är internationell student. Jag tror också att det skulle vara svårt att exempelvis bli kårordförande om man inte talar god svenska, säger Jon Widén.

bthpingis

I solljuset utanför hejar Sindhusha Marakani på de nya indiska studenterna som ska in på föreläsningar efter lunchen. Fortfarande har de många frågor om inlämningsuppgifter och studieteknik. Hon berättar att en av de största – och samtidigt mest värdefulla –kulturkrockarna är den akademiska.

– Det är mer grupparbeten här. Man blir betygsatt som grupp, precis som det ofta fungerar i arbetslivet. I Indien studerar man mer individuellt och det handlar mer om att lära sig saker utantill och mindre om problemlösning. Det är en orsak till att det är attraktivt att plugga vid ett svenskt universitet, att man anpassas till den globala arbetsmarknaden, säger Sindhusha Marakani.

Tankarna vandrar vidare till livet efter examen.

– Om jag skulle få önska något så är det nog att vi hade lärt oss mer svenska. Jag har lärt mig vardaglig svenska genom mina vänner här, men jag har insett att många svenska företag kräver att man talar väldigt god svenska, säger Sindhusha Marakani.

Sedan förra året har visumreglerna för studenter lättats upp lite och det är möjligt att stanna kvar i Sverige i sex månader efter examen för att söka jobb. Och det är planen.

– Jag har så många vänner här. Jag skulle gärna vilja stanna kvar.

internationaliseringsrankingliten

Klicka på bilden för att förstora den.

Utländska studenter ökar igen

  • 2011 infördes studieavgifter för studenter från länder utanför EES. De följande åren sjönk det totala antalet utländska studenter i Sverige från 46 000 till 32 600. Framför allt var det studenter från afrikanska länder som slutade komma.
  • Läsåret 2013/14 vände antalet utomeuropeiska studenter uppåt igen. Några av de förklaringar som universiteten ser till uppåtkurvan är en dubblering av antalet statliga stipendier, nya stipendieavtal mellan svenska universitet och andra länder samt en hårdnande invandringspolitik i det tidigare förstavalslandet Storbritannien.
  • En genomsnittlig studieavgift för ett år på ett svenskt universitet är omkring 150 000 kronor.

Text:

Toppbild: Bezav Mahmod