Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Duvor i öknen

Så skapade socialdemokraternas omsvängning Saudikrisen.

Det tog fyrtiofem dagar i offentlighetens ljus för tre socialdemokratiska ministrar att blottlägga konfliktlinjerna i svensk utrikespolitik och komma till beslut.

Först reste Mikael Damberg och hans statssekreterare Oscar Stenström, en lördag i slutet av januari, till Riyadh för att delta på saudiske kungen Abdullah din Abdulaziz begravning. Vad näringsministern hade där att göra ville han inte svara på. Men snart presenterade han regeringens nya exportstrategi där Saudiarabien listades som ett prioriterat land.

Knappt hade han hunnit hem förrän Stefan Löfven, under en frågestund i riksdagen, bestämde sig för att gå utanför sina talepunkter. När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt frågade svarade Stefan Löfven att det omtalade Saudiavtalet skulle omförhandlas. Punkt. Svårare hade han att ge besked i spörsmålet om hur statsskicket i Saudiarabien borde definieras.

Två veckor senare var det Margot Wallströms tur. Vänsterpartisten Hans Linde undrade på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström svarade att ett land där kvinnor inte får köra bil och bloggare piskas inte kunde kallas något annat än en diktatur. Och så la hon till:

– Och det stämmer väldigt dåligt med det som är våra avsikter med export av i det här fallet krigsmateriel.

Så här i efterhand ter det sig märkligt. Nu beskrivs beslutet att säga upp avtalet med saudierna som odramatiskt och självklart. Varför då dra ut på plågan? Och varför göra det i offentligheten? Hur kunde tre ministrar låsa sig så hårt vid sina positioner?

Ett svar finns inne i socialdemokratin. Ska man förstå veckans beslut måste man förstå vad som har hänt med socialdemokraternas utrikespolitik det senaste decenniet.

Det var 2005 när avtalet slöts, november närmaste bestämt. Försvarsminister Leni Björklund och prins Khaled bin Abdulaziz al-Saudi signerade dokumentet. Göran Persson var statsminister. Att Sverige ingick ett samförståndsavtal med Saudiarabien var inte konstigt. Sådana hade man ingått tidigare. Det anmärkningsvärda var att formuleringarna var så exakta. Att avtalet var så långtgående.

Det fanns redan då de som protesterade. Broderskapskapsrörelsen och ungdomsförbundet till exempel. De ansåg att Saudiarabiens brott mot de mänskliga rättigheterna gjorde vapenexport dit både olaglig och omoralisk. Irritationen fanns också inne i regeringen. På utrikesdepartementet svor statsrådet Laila Freivalds över hur avtalet hade drivits igenom. Hennes politiska ledning ansåg sig rundad i beredningen. Klartecknet från UD kom på lägre nivå, från Mellanöstern-avdelningen. Ett så långtgående avtal var verkligen inget Freivalds kunde ställa sig bakom. Men bet sig i tungan och visade upp enad front.

Saudi2

Tog i hand. Försvarsminister Leni Björklund och prins Khaled bin Abdulaziz al-Saudi slöt avtalet 2005.

Sådan var kulturen i regeringen på den tiden, när Göran Persson bestämde. Och så var också det allmänna klimatet i början av nollnolltalet. Samma år damp det till exempel ned en utredning på regeringens bord. Centerpartisten Anders Svärd hade på Göran Perssons uppdrag sett över vapenexportlagstiftningen. Svärds förslag gick handeln till mötes. Export av vapen skulle inte bara tillåtas av säkerhetspolitiska skäl, det skulle räcka om den gynnade svensk industri. Därtill ville han lätta på förbudet att sälja vapen till länder som kränkte mänskliga rättigheter.

Och utrikespolitiken i stort, den var knappast ett prioriterat område i regeringen. En viktig förklaring till att avtalet alls kunde ingås var att det hände under en tid när det var oklart vad som var socialdemokratisk utrikespolitik.

På åttiotalet hade det varit enkelt. Då gällde neutralitet som ledord, vilket ansågs kräva en stark försvarsindustri. Skulle den få ihop ekonomin var den tvungen att också exportera. Det fanns en pacifistisk väckelse i ungdomsförbundet. Journalisten Jesper Bengtsson har skrivit vackert om den, hur Margot Wallström formades i den. Men inte ens partivänstern ifrågasatte logiken mellan neutralitet och vapenexport.

Efter murens fall, på nittiotalet, blev projektet ett annat. Sverige som en del av Europa. Tony Blair ledde den socialdemokratiska idéutvecklingen och i Sverige fostrades en generation unga i grälen om unionen och hur bra det var att Nato bombade skurkar. Frågan om vapenexport sjönk på dagordningen. Men det projektet gick också i mål 2003. Partiet nådde konsensus om unionen: gärna EU men inte EMU. Och Anna Lindh, deras främsta utrikespolitiker, mördades.

I det tomrummet slöts avtalet.

År 2004 satte partiet visserligen igång arbetet med ett nytt utrikespolitiskt program. Det hette »En rättvis värld är möjlig«, och den som läser det i dag kan hitta spår av vad som senare skulle komma. Kvinnors rättigheter lyftes upp, till exempel. Man poängterade vikten av att skydda utsatta minoriteter, även inom andra länders gränser. Men något färdigformulerat projekt fanns inte när Göran Persson förlorade valet 2006.

Man hamnade i opposition, med allt vad det innebar. Perssons regim försvann. Och Mona Sahlin valdes. Hon utsåg Jan Eliasson och Margot Wallström att leda ett rådslag i partiet om utrikespolitiken, från vilket få i dag minns något av betydelse. Annat än att Urban Ahlin blev den som fanns kvar när stjärnorna försvann till FN. Och persondynamiken i detta ska inte underskattas.

saudi3

Vill handla. Mikael Damberg, näringsminister, och Urban Ahlin, tidigare utrikespolitisk talesman för s, har tagit en mer Saudivänlig hållning.

Ahlin var, trots att han suttit i utrikesutskottet sedan 2002, en outsider i den slutna, stundtals självgoda socialdemokratiska diplomatnomenklaturan. Nu blev han, som saknade statsrådserfarenhet, partiets förstanamn i utrikesfrågor. Före en sådan som Carin Jämtin, den tidigare biståndsministern. Ahlin beskrivs bäst som socialdemokratisk höger i utrikespolitiken: USA-vän, mån om att värna EU-samarbetet och odla relationer österut. Han lät inte helt olik Carl Bildt. Det var en politisk profil som också delades av Ahlins lärling hemma från Skaraborg, Oscar Stenström, som Mona Sahlin rekryterade till sin utrikespolitiska sekreterare.

Det som sedan hände är alla inte helt överens om, men ett försök till samlad beskrivning kan låta så här:

Det fanns ett tryck i partiet på att distansera sig från Göran Persson. Gubbigheten och Israel-vänligheten. I ungdomsförbundet grodde en vänsterradikalism, driven av nya medlemmar med bakgrund i andra länder. Mänskliga rättigheter började diskuteras på ett nytt sätt. Globalisering och digitalisering började betyda något mer än möjligheter att göra affärer. Orättvisorna kom också närmre.

Detta skapade en intern opinion som Urban Ahlin inledningsvis hade svårt att läsa, vilket avslöjade sig på kongressen 2009, där partistyrelsen inte ville erkänna folkmorden på armenier under första världskriget men kördes över. Kongressen erkände också staten Västsahara. Och först efter intensivt arbete fick partiledningen ett ja till fortsatt svensk insats i Afghanistan. Ahlin försvann från kongressen. SSU firade.

Det intressanta, om man tittar på det med den här veckans perspektiv, är att ingenting av det nya handlade om vapenexporten. På 2005 års kongress hade den enda motionen om hårdare regler avslagits direkt. Och den linjen förstärktes 2009. Riktlinjerna som antogs innehöll ett långt stycke om vikten av en svensk försvarsindustri. Man antog till och med en motion – från Östergötland – om att utveckla en strategi för att stärka industrin i framtiden.

Det var först i de rödgröna överenskommelserna före valet 2010 som skärpta regler för vapenhandel dök upp. Tillsammans med många formuleringar om mänskliga rättigheter, kvinnors strategiska funktion i konfliktlösning och behovet av nedrustning i världen. Att i efterhand avgöra vad som kom från vilket parti är inte helt enkelt, men klart är att det rödgröna samarbetet stärkte dem som ville radikalisera partiets utrikespolitik.

Sedan förlorade man ett val igen. Och fick en ny partiledare, Håkan Juholt.

Men Urban Ahlin satt kvar.

När den arabiska våren bröt ut 2011 fick debatten riktigt fart. Det här var den nya, av unga drivna, demokratirörelsen som krävde mänskliga rättigheter. Exakt det som ungdomsförbundet och andra aktörer sugit upp och försökt prata om i partiet. Och i debatten om hur man bäst skulle stötta den gryende demokratin blev exportfrågan viktig. Allt fler ifrågasatte att Sverige sålt vapen till diktaturer vars arméer nu slog ned folkliga protester med våld. 

Då kom Ekots avslöjande. Det var i mars 2012. Socialdemokraterna hade då hunnit byta partiledare en tredje gång, till Stefan Löfven, som gett Urban Ahlin fortsatt förtroende. Även om alla såg att det fanns en växande konflikt mellan talespersonen och gräsrötterna.

Den våren 2012 frågades Urban Ahlin ut i Ekots lördagsintervju. Han lät inte direkt som en demokratiaktivist. När det kom till Saudiaffären förklarade han att det skulle bli problem om Sverige började vobbla med avtal så fort det blev lite »inrikes turbulens«:

– Jag vill inte väcka några falska förhoppningar, svarade han när programledaren frågade om socialdemokraterna skulle säga upp avtalet 2015 om de vann valet.

De nya radikalerna blev vansinniga. Och började mobilisera.

Inte minst skedde detta på Palmecentret, en socialdemokratisk tankesmedja för utrikespolitik. Efter Ekots avslöjande såg generalsekreteraren Jens Orback en möjlighet att sätta vapenexporten på agendan. Frågan hade potential. Och det fanns andra aktörer. Värmlänningen Peter Weiderud hade gjort den kristna sidoorganisationen till en viktig aktör för partiets utrikespolitik. Och ungdomsförbundet var en självklar allierad. Ett intensivt internt opinionsarbete satte igång.

I december 2012 krävde SSU-ordförande Gabriel Wikström ett demokratikriterium för vapenexport, och kritiserade partiet för att inte ha tagit tillräckligt tydligt avstånd från Saudiaffären. Samma år delade Olof Palmes minnesfond ut Palme-priset till den saudiske människorättsaktivisten Waleed Sami Abu al-Khair. Och inför partikongressen i Göteborg våren 2013 vällde motioner in från partidistrikt över hela landet, där författarna krävde ett stopp för vapenexporten eller åtminstone krävde ett mer restriktivt regelverk.

SSU intog en ytterkantsposition, Palmecentret en mer kompromissvillig.

Redan när partistyrelsens utlåtande över motionerna presenterades fanns tecken på att ledningen skulle gå gräsrötterna till mötes. Enligt Ulf Bjereld, socialdemokratisk statsvetare med utrikespolitik som specialitet, var utlåtandet det mest långtgående någonsin när det gällde restriktioner av vapenexporten. Ändå blev det tuffa diskussioner på kongressen. Först i öppna temagrupperna med Urban Ahlin som representerade partistyrelsen. Och slutligen med Peter Hultqvist från försvarsutskottet bakom stängda dörrar.

Vapenexportivrarna tvingades vika sig på punkt efter punkt. Och den hållning Urban Ahlin haft i lördagsintervjun gick upp i rök. Stycket om behovet av en försvarsindustri försvann från socialdemokraternas riktlinjer. I stället skrevs ett långt avsnitt om krav på demokratikriterium och ett »skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter«.

Socialdemokraterna hade på tio år formulerat grunderna för en ny utrikespolitisk inriktning och vänt helt när det kom till vapenexport. På många sätt avgjordes frågan om Saudiavtalet redan på kongressen 2013. Där formades den radikalare linjen som ligger till grund för det Margot Wallström kallat en feministisk utrikespolitik, och där vann exportkritikerna över dem som talade om säkerhetspolitiska eller kommersiella skäl för att upprätthålla vapenhandeln.

Saudi4

Tonar ner. Försvarsminister Peter Hultqvist tycker inte att det finns någon dramatik i det avslutade Saudiavtalet.

Så varför blev det då en så stor konflikt? En orsak är att dynamiken som präglat de utrikespolitiska debatterna i partiet det senaste decenniet har byggts in i regeringen. Runt Margot Wallström finns personer som tydligt gjort sig till företrädare för den nya rörelsen, de båda sakkunniga Eric Sundström och Laila Naraghi till exempel. Och även om Urban Ahlin aldrig blev utrikesminister hamnade hans medarbetare Oscar Stenström i kanslihusen. Som statssekreterare med ansvar för handelsfrågor hos Mikael Damberg. Att döma av beskrivningarna från regeringskvarteren har konflikten legat just där, mellan utrikesdepartementet och näringsdepartementet. Försvarsdepartementet ska inte ha varit en drivande part, vilket avspeglats sig i debatten de senaste fyrtiofem dagarna. Den svenska säkerhetspolitiken, som var motiveringen till att avtalet slöts för tio år sedan, har helt försvunnit som argument. I tisdags, när Peter Hultqvist i Umeå fick frågan om varför regeringen bestämt att säga upp avtalet, svarade försvarsministern att beslutet var enkelt eftersom länderna inte längre hade några militära samarbeten.

I stället har det bara handlat om utrikespolitisk moral mot näringslivets intressen. Och hur mycket motståndarna än försökt förändra eller fördröja det, har Stefan Löfven landat i moralen. Det är en ny tid, även för fackmannen som började sitt yrkesliv på Hägglunds vapenfabrik. Och kanske är det i det ljuset man ska se förlorarna, alltså näringslivet. Den där debattartikeln direktörerna skrev i Dagens Nyheter var kanske mest av allt ett uttryck för förlorad makt, att ens kanaler in i socialdemokratin inte längre är vad de en gång varit.

Den som svarade på frågor om artikeln för Jacob Wallenbergs räkning heter för övrigt Stefan Stern, som varit Mona Sahlins närmaste medarbetare.

En gång i tiden.

Fakta | Så sas Saudi-avtalet upp

29 januari Under en frågestund i riksdagen säger Stefan Löfven att samförståndsavtalet med Saudi-arabien, som tecknades 2005, ska omförhandlas.

5 februari SSU uppmanar regeringen att avbryta samarbetet. Veckan därpå ansluter sig partiets kristna sidoorganisation till samma linje.

9 februari Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Valter Mutt säger i SVT:s Agenda att partiets linje är glasklar: Avtalet ska sägas upp.

25 februari Miljöpartisten Carl Schlyter säger att alla i riksdagsgruppen är eniga om att avbryta Saudiavtalet.

6 mars 31 näringslivstoppar varnar på DN Debatt för att bryta avtalet eftersom man då riskerar att äventyra Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner.

9 mars Saudiarabien stoppar Margot Wallström från att tala vid Arabförbundets möte i Kairo.

10 mars Regeringen meddelar att avtalet inte kommer att förlängas. Samma dag kallar Saudiarabien hem sin ambassadör från Stockholm i protest.

Fakta | Thailand och Indien bland vapenköparna

Sveriges export av försvarsmateriel 2014:

78 % av den svenska exporten gick till EU-länder samt etablerade samarbetsländer som Australien, Kanada och USA.

22 % av det samlade exportvärdet gick i övrigt till ett 20-tal länder, varav Thailand, Indien och Saudiarabien var de tre största exportdestinationerna.

Källa: ISP

Fakta | Vapen för miljarder

Den långtgående trenden visar på en ökning av vapenexporten. Trots minskningen de senaste åren är värdet på vapenexporten 2014 nästan dubbelt så högt som år 2000.

graf440

Tryck på bilden för att förstora den. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera